Expedition Zero

För ett tag sedan spelade jag demot till Expedition Zero. Vad jag möttes av var ett ambitiöst spel som kanske hintade om sina bristningar istället för att visa dem rätt ut vid det tillfället; för vad som möter mig vid det fulla släppet känns inte riktigt färdigt.

Vi har sett crafting/survival-genren komma och gå i stort. Några eftersläntrare släpps fortfarande och dessvärre hör nog Expedition Zero till dessa. Det tillför inte särskilt mycket till genren, däremot gör det en del saker bättre än många av sina likar. T.ex är berättelsen här lite mer komplex. Det känns tveklöst som att vi snubblat in i en konspiration gällande ting från yttre rymden och hemska experiment som gått snett patenterat Arkiv X, dock lite mer av en sido-konspiration och inte den stora som genomsyrar själva serien i sig. Mycket av historien berättas genom diverse loggar man finner på utspridda intressepunkter; såsom fältläger, en skola eller en samling butiker, t.ex. På det stora hela är inte det som berättas särskilt intressant eftersom vi sett liknande historier göras bättre alldeles för många gånger som det är.. Inte heller hjälper det när det berättas på ett så passivt vis som loggar vi själva måste stanna upp och läsa. Det är inte så att det är direkt illa skrivet, det är bara väldigt gjort och väldigt tråkigt.

Aha! Klassisk ”smyga-förbi-ljuset”-sekvens.

Att vi dessutom bara slängs in i historien som en sovjetisk ingenjör och ende överlevaren av en grupp forskare på en expedition i Sibirien efter att en meteor har kraschat, det med katastrofala följder, känns lite väl abrupt. En premiss som denna känns alltid som att den kräver lite mer kontext eller bakgrundshistoria än vad vi får här. I spel som ligger i fronten för genren, såsom S.T.A.L.K.E.R.-serien eller det kriminellt underskattade och relativt nyligen släppta Chernobylite (allihopa med sina egna tolkningar av anomalier och artefakter), så berättas historien mycket effektivare på ett i princip lika lågmält vis. Vi får inte veta alltför mycket, men alldeles tillräckligt för att inte känna oss totalt vilse, ens när vi ändå vaknar upp med minnesförlust i ett av redan nämnda spel.

Om det är hur berättelsen presenteras som får den att endast kännas som en tapet till resten som sker omkring oss är svår att säga. Det känns inte riktigt som att världen klickar med vad Expedition Zero vill berätta, trots utspridda loggar och visst berättande via miljön. Dock krävs det mer än det, något som ändå genomsyrar självaste kärnan i vad vi gör. Att leta efter resurser och försöka reda ut vad som egentligen försiggår på de mörkaste av mörka platser i de djupaste av skogar i kallaste Sibirien låter som en perfekt idé för upplägget – men det räcker helt enkelt inte ända fram.

Det här är väldigt frustrerande för någon som mig som vanligtvis skulle svälja spel som detta med hull och hår. Här fastnar det dock lite som en hårboll på vägen ner och tvingar mig att försöka hosta upp den. Förlåt för den liknelsen, men den beskriver min upplevelse ganska så bra. Jag kan ha försjunkit i att undersöka en övergiven och vandaliserad skola, där jag finner nya upptäckter och saker att konstruera för att underlätta mitt eftersökande, för att plötsligt bli påmind om hur lågbudget och lite halvfärdigt det hela faktiskt är. Detta lite för att medan miljöerna ändå kan kännas rysliga och ibland som att de övergivits i all hast och sedan länsats av de kvarvarande, så känns det hela som en stor kuliss. Vissa av platserna känns förvånansvärt mycket som att de är placerade där de är för att det är så ett traditionellt spel är designat, inte för att det vore logiskt i världen i sig. Inte heller hjälps inlevelsen av de sedvanliga zombieliknande fiender som alla bär på varsin yxa medan de hasar fram emot spelaren. Deras animation känns väldigt billig och skulle inte förvåna mig om just dessa faktiskt kommer ifrån ett bibliotek; vilket inte är fel i sig, men det sätter en viss ton.

Lyckligtvis dyker det upp lite mer intressanta fiender ju längre in i Sibirien vi kommer, t.ex. i form av varelser som gillar att skutta runt mellan trädkronorna och leka ”Smokers” från klassiska Left 4 Dead, genom att kasta sin tunga runt halsen på spelaren och sakta strypa livet ur en likt en mer organfokuserad dominatrix. Just dessa fiender kan dessvärre ofta vara mer av en irritation än att erbjuda någon direkt form av skräck. De är alldeles för kvicka för att effektivt jaga ner med gevär, vilket i sig är svårt att säga om det faktiskt funkar då det alltid verkade finnas i alla fall en till omkring mig när jag lyckats skjuta en. Lägg istället benen på ryggen och spring vidare till närmsta utpost eller byggnad, då dessa varelser inte verkar följa spelaren alltför långt så länge man kommer utanför deras “område”.

När vi ändå är inne på att lägga benen på ryggen så kan vi lika gärna belysa den lustigt sega kontrollen. Det är inte så att kontrollen är direkt dålig, men den känns “fördröjd” och begränsad. Kanske är det för att detta inte är en regelrätt “shooter”, men det är lite skumt att inte kunna “strafe-springa” – alltså att inte kunna springa i sidled. Man inser inte vikten av hur mycket man kan manövrera förrän det antingen tas ifrån en eller man spelar Doom på Super Nintendo. Delvis sker detta för att man senare kan skapa uppgraderingar som underlättar allt ifrån hur man kan röra sig till att kunna ladda elektroniska ting på språng, då man annars är låst till laddstationer för att ladda upp det batteri man kommer utrustad med från början. En annan smått irriterande funktion jag inte riktigt begriper vad den gör där är att det dröjer någon sekund när man plockar upp eller aktiverar något. Detta blir förvånansvärt snabbt tröttsamt och segar ner ett redan långsamt (men medvetet) tempo till hastighet av koda som sakta rinner ned längst en trädstam. Att skåp och lådor då inte heller säger om de är tomma eller inte efter utforskning kan lätt leda till att man inte riktigt vet vart man redan letat efter resurser i ett rum och således börjar man söka igenom samma skåp och låder igen, med den sega ”aktivera”-knappen.

Gudstjänst..?

Vad som är väldigt frustrerande är att Expedition Zero blir ett mycket bättre spel ju längre in man kommer, för man måste också orka och vilja spela tills det blir det. Ett tillfälle jag kommer minnas är när jag jagade en viss varelse för ett uppdrag och snart fann mig själv jagad av en de tidigare nämnda trädkramande varelserna. I min sprint i panik från de monstruösa vrål som var hack i häl efter mig så snubblade jag över en kyrka (för övrigt så stöter man på många religiösa symboler på många av de platser man besöker, bara något jag lade märke till utan att lägga någon direkt värdering i det). Jag skyndade mig in och stängde dörren bakom mig för att snabbt överväga mitt nästa steg, detta innan min värme och mitt batteri sinade helt och garanterat skulle leda till en kylig död. Kyrkan i sig visade mig saker som jag absolut inte hade förväntat mig från ett spel som detta, något som fick mig att ifrågasätta min tidigare tanke om jag verkligen visste vart det hela var på väg. Detta ledde till lite kul utforskande i kyrkans olika vrår och ett väldig banalt men ändå uppfriskande litet pussel, som i sig ledde till fler ledtrådar om vad kyrkan kanske använts och fortfarande användes till.

Fler partier som detta och jag hade hyllat spelet mycket mer, bara för att det hade väckt min nyfikenhet till dess värld som få spel lyckats göra innan. Ett spel som dök upp i mitt huvud (trots att det är en helt annan genre, men som hänger på spelarens nyfikenhet att utforska världen) när jag funderade över min tid i Expedition Zeros kyrka var indietiteln och grovt underskattade Old Gods Rising. Inte för att deras handlingar liknar varandra, utan för att nöjet att bara undersöka och utforska slog många större titlar på fingrarna – dessvärre var den känslan kortvarig här och snart återigen ersatt av att vandra runt i mörkret, stöta in i osynliga väggar och sucka frustrerat i jakt efter ännu en trotsigt fast plats att värma mig på.