Mirror’s Edge: Catalyst

Mirror’s Edge: Catalyst är satt -host- år in i framtiden, i staden Glass där stora familjeföretag styr och regerar. Det är ett ”fritt” samhälle. Notera citattecknen. Bland de som inte vill tryckas ner under de stora familjernas tummar finner vi Runners, som bor på hustaken högt ovanför Glass’ gator. Runners fungerar som en covert leveransservice för de som inte vill få Kruger Security alltför intresserad av det de skickar.

Efter jag spelade klart Mirror’s Edge första gången så ville jag helt klart ha mer. Under de åren som gått sedan den första gången så har jag spelat om det minst ett dussintal gånger. Samtidigt så har jag alltid undrat när en uppföljare skulle dyka upp, och sedan varför det inte redan har hänt. Jag ville ha mer freerunning med Faith, och veta vad som hände härnäst.

Så, självklart, när Mirror’s Edge 2 utannonserades 2013 så var jag i extas. Jag var hypad så upp till öronen att jag helt var tvungen att sluta tänka på det för att kunna fokusera på andra spel. Tyvärr blev mina förhoppningar om en direkt uppföljare till original spelet krossade när det visade sig att det skulle bli en prequel, och sedan ytterligare när det vart känt att det skulle istället vara en regelrätt omstart.

Så man kan säga att jag var lite skeptimistisk* till spelet, fast ändå såg jag fram emot att spela det.

Vad handlar det om?

Mirror’s Edge: Catalyst är satt -host- år in i framtiden, i staden Glass där stora familjeföretag styr och regerar. Det är ett ”fritt” samhälle. Notera citattecknen. Bland de som inte vill tryckas ner under de stora familjernas tummar finner vi Runners, som bor på hustaken högt ovanför Glass’ gator. Runners fungerar som en covert leveransservice för de som inte vill få Kruger Security alltför intresserad av det de skickar.

Vi intar här rollen som Faith Connors, en ung Runner som precis spenderat nio månader i fängelse när spelet börjar. Inte lång därefter lyckas hon dra till sig oönskad uppmärksamhet från Gabriel Kruger, högsta hönset i Kruger Holdings och ägare av Kruger Security, and bad things follow.

I sann Mirror’s Edge anda, så är spelet en första-person running simulator till stor del. Du kan hoppa runt, svinga dig från linbanor, sparka K-Sec soldater i huvudet; allt som man skulle kunna tänkas vilja göra.

Vad är det dåliga?

Där Mirror’s Edge var ett unikt spel för sin tid, är Mirror’s Edge: Catalyst gammal smak. Det finns inte mycket innovering, och trots att det känns som Mirror’s Edge, så känns det även som Dying Light och ett första-person Assassin’s Creed. Detta är inte alltid en dålig sak, men jag hade hoppats på lite mer… mer, efter 9 år.

De uppdrag man gör, både huvud och sido, kan efter ett tag kännas lite repetitiva. Spring hit, gör detta, undvik fiender, spring. Detta trots att de försöker mixa upp det lite med vissa. Introduceringen av ny utrustning till Faith hjälper lite, men inte tillräckligt då många av dem är kontext baserade. Bland dessa är MAGrope, som är en sorts änterhake man kan använda för att svinga sig mellan stora gap och dra sig upp för väggar som är för höga. Men, den fungerar bara på speciella ställen som är fördefinierade, så friheten man hoppats på är falsk.

Combat. Well. Den är bättre än i Mirror’s Edge, men den känns väldigt stel större delen av tiden. Du har två knappar; en för spark och en för slag. Du kan använda dessa på olika sätt i kombination med hastighet och vinkel, och vissa fiender kan bli lättare besegrade av vissa kombinationer. Ibland kan det vara roligt att ge sig in i en strid, men större delen av tiden är det lättare, och bättre, att springa därifrån. Tråkigt nog så finns det vissa ställen av missions som inte går att klara av utan att smälla in skallarna på några K-Sec goons, något som jag gärna sett vore möjligt.

Storyn är ok. Den är inget nytt, inget innovativt. Många saker kändes förutsägbara, speciellt om man spelat Mirror’s Edge, och andra saker var bara lite udda. På flera håll så kändes det lite som om de försökte trycka in för mycket på en gång. Fokusen kändes också lite splittrad på vissa håll. Några av händelserna kunde ha väntat till en eventuell uppföljare istället.

Musiken i spelet känns väldigt kliché på ett sätt som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Den är inte dålig, men den är inte något bra heller. Den är där bara. Större delen av tiden så var musiken nästan bara i vägen, då jag hellre lyssnade på något annat istället.

Min dator är inte den bästa, men jag kunde köra spelet på High med bra FPS i stort sett överallt, men när det kom till mellansekvenser så laggade det till, och ljudet hamnade före. Detta drog mig skrikande direkt ur min spel upplevelse, och jag har fortfarande inte lyckats ta reda på vad det är som orsakar det. Möjlig patch i framtiden, men i skrivandets stund så är det icke fixat.

Jag gillar inte riktigt vad de gjort med Faiths karaktärsdesign. I Mirror’s Edge såg hon mer ut som en vanlig tjej, om än en atletisk sådan, med sitt svarta linne och smått säckiga vita byxor. Men i Catalyst så har de gjort henne mer sexig, med åtsittande tights, mer kurvor och sexigare ansikte. Jag gillar sexiga kvinnor lika mycket som någon annan, men det känns fel för karaktären.

Sist har vi två saker som jag personligen störde mig lite på, men som jag inte tror många andra kommer bry sig om.

Först; jag tyckte inte att Faye Kingslee, som gör rösten till Faith i Catalyst, passade i den rollen. Mycket av hennes dialog kändes inte… rätt med hennes röst. Hon är en bra skådis, då jag sett henne i annat. Men Faith var hon inte.

Second; Mirror’s Edge kändes som om det var satt ett par tio år in i framtiden, med många element som var direkt från våran tid. Mirror’s Edge: Catalyst är uppenbarligen inte satt inom min livstid, och på det sättet så tycker jag att något har tagits från det spel som jag tyckte om i orginalet.

Att springa omkring i den relativt öppna världen av Glass är ett nöje. Varje steg, hopp och landning känns verkligen när man spelar. Paniken som sätter in när man blir jagad och beskjuten av K-Sec är underbar, och på samma sätt är känslan av triumf när man lyckas undvika dem lika riktigt.

Jag har spelat med en Xbox 360 kontroll, och efter en liten justeringsperiod, så satt kontrollerna i ryggmärgen. Det är snabbt och enkelt att röra sig fram, och efter man samlat in lite XP och köpt en uppgradering, eller två, så är det ännu mer av en fröjd att springa runt.

Vyerna i spelet är fantastiska, och har man höjdskräck, säkert inte det roligaste att tas med. Den sterila och rena looken från Mirror’s Edge är tillbaka, och mer därtill. De första platserna man besöker i spelet är nästan bara massa vita hustak, med lite annat inslängt, men efter några story missions så låser man upp nya ställen som är betydligt mer färggranna.

Till skillnad från kanske en eller två banor i Mirror’s Edge, så har Catalyst verkligen lagt mycket fokus på det vertikala, och det är minst lika mycket klättrande som springande, vilket är extremt kul. Speciellt när ett ställe ser nästintill omöjligt att ta sig upp till, och man måste klura ut hur man tar sig dit.

Collectibles. Oh yes. Det finns minst fem olika typer av samlarobjekt i varje område, och de är en ”pain in the ass” att hitta, precis som det ska vara. Två av de collectibles man kan hitta ger en bakgrundsinformation om världen som den är i Catalyst, samt info om vissa av karaktärerna. Jag gillar verkligen när saker man letar upp och samlar på ger något mer än bara kompletteringskänslan.

Musiken åsido, så är ljudet i Catalyst väldigt bra. Man hör verkligen nedslaget när man landar för hårt, eller när luften visslar förbi när man tar en linbana eller hoppar från ett högt ställe. Lika så är röstskådespeleriet väldigt bra, även om jag som sagt inte gillar Faith’s röst, men alla gör ett bra jobb och dialogen känns verklig större delen av tiden.

Jag har som sagt spelat Mirror’s Edge: Catalyst på höga inställningar, och det har flutit på bra, även på min dator. Jag har bara haft FPS drops på två ställen utanför mellansekvenser, och båda var ställen där flera mellansekvenser faktiskt äger rum, så det kanske finns ett samband. Utöver det så flyter spelet, som sagt, på hur bra som helst, även om jag har saker igång i bakgrunden på datorn.

Jag gillade verkligen flera av karaktärerna, speciellt Plastic och hennes robot. Kuma vet hur man har kul.