Aliens: Dark Descent

Någon på rymdstationen Pioneer saboterar en container med vad som visar sig innehålla Aliens. Detta leder till att ett av de tre rymdskeppen ovanför den koloniserade planeten Lethe, USS Otago, kraschlandar. Ditt jobb är nu att rädda befolkningen på denna planet ifrån dessa fruktansvärda varelser, och hitta ett sätt att ta dig ifrån härifrån igen.

Grunden till rymdskräck lades 1979 när Ridley Scott presenterade en formidabel motståndare som sedan dess har skapat ett helt eget universum med flera filmer och spel. Säga vad du vill om dessa filmer och spel, men alla har kanske inte varit helt fantastiska (som till exempel Aliens: Colonial Marines från 2013). Det har funnits guldkorn dock. Jag kan vara en av de elva människorna i världen som faktiskt tycker om filmerna Prometheus och Covenant. När Aliens: Isolation kom som spel 2014 var det ett av de bättre spelen det året (och ett spel som faktiskt håller fortfarande). När jag laddade ner Aliens: Dark Descent var det således med en hälsosam skepsis till detta flaggskepp som har satt skräck i flera generationer.

Prologen i spelet fungerar som en tutorial. Du får lära dig olika mekaniker som att svetsa dörrar för att ta skydd, när du ska använda ditt hagelgevär och hur du bäst sätter ut en av soldaterna som täcker er med sitt vapen. Allting du gör kostar olika resurser. Att svetsa igen dörrar kostar en utrustningspoäng, här i form av en skiftnyckel och att använda sig av en färdighet kostar Command Points. Dessa genererar automatiskt, men olika fort beroende på hur stressade dina marinsoldater är. Skiftnycklarna och andra förnödenheter du behöver för att uppgradera din bas, hittar du i olika lådor och behållare när du är ute på uppdrag.

I grunden är Aliens: Dark Descent något så oväntat som ett RTS (real time strategy) kombinerat med Survival Horror. Tänk dig att du spelar Xcom eller Mutant Year Zero: Road to Eden, men kombinerar det med Outlast. Du väljer taktiskt var du vill gå någonstans genom att peka och klicka. När du väljer en av dina färdigheter; att kasta en handgranat eller byta vapen till ditt hagelgevär, saktar tiden ner eller om du hellre vill, stannar den helt. När tiden går igång som vanligt igen är det fullt fokus på paniken, stressen och överlevnad.

Överallt finns det Aliens som går runt på patrull och det är ditt jobb att ta dig från punkt A till B utan att bli sedd. Ibland gömmer de sig i väggarna och är svårare att upptäcka, men så fort du är i deras synfält, bildas en gul linje mellan er och dem. När den gula linjen är röd är det fullt ös och jakten är igång.

Mellan dina uppdrag kan du använda dig av resurser som du har plockat på dig för att uppgradera din bas, det kraschade skeppet USS Otago. Du har avdelningar för medicin, träning, research och utrustning som du kan uppgradera. Allt för att få dina marinsoldater bättre och starkare hela tiden. Vilken väg du vill ta är helt och hållet upp till dig. Du bestämmer själv var du vill lägga dina uppgraderingar. Vissa uppgraderingar hjälper dina soldater att stå emot skräck bättre, andra hjälper dig sikta eller göra mer skada och du kan uppgradera så att du får hjälp av en drönare som följer med dig för att göra ditt liv och dina uppdrag lite lättare.

Ett uppdrag kan ha lite olika innehåll. Ett uppdrag kan gå ut på att rädda civila från fara, för att låta dem komma ombord USS Otago och kan då hjälpa till med sina olika färdigheter. I ett annat uppdrag ska du återställa kommunikationen. Där emellan slåss du mot mängder och åter mängder av Aliens.

Du landar i ditt område för att leta upp källan till ditt uppdrag. Medan du sakta går igenom olika rum och olika miljöer, har du din motion-tracker med dig. Plötsligt börjar den pipa och du ser vita prickar som indikerar att något är på väg. Pulsen börjar sakta stiga, men i takt med att pipandet blir svagare sänker sig din hjärtrytm och du tror att faran är över. En minut senare börjar det låta igen och jag märker åter att min puls stiger. Det är ett snyggt trick där pipandet ökar i hastighet ju närmare de vita prickarna kommer. Du ser att de närmar sig och innan du egentligen hinner reagera, öppnas en av dörrarna och in kliver en väldigt målmedveten utomjording.

Här har du två val. Du kan smyga därifrån (vilket verkligen rekommenderas) eller så öppnar du eld. Skräcken i att du är fullkomligt körd om du blir upptäckt, kombinerat med att du faktiskt kan skjuta dig fri från de olika situationer som kan uppstå. Helst ska du dock inte göra det, eftersom alla ljud kan locka fram Aliens ur deras gömmor. Där det finns en, finns det oftast fler och ju fler som kommer, desto mer uppretade och svårare blir de. Den bästa taktiken i spelet är att försöka smyga sig fram där det är möjligt och som allra sista utväg bara springa för glatta livet.

Grafiken är estetiskt väldigt tilltalande. Det påminner om hur de första filmerna var och det mörka, skitiga tar plats och blir nästan en karaktär i sig. Det som gör mig gladast är nog hur detaljrik omgivningen är. I allt från ljus till texturer på golv och väggar känner jag att studion bakom Aliens: Dark Descent, Tindalos, har en stor kärlek till genren i allmänhet och till Aliensuniversumet i synnerhet. Ljudet är okej. Stormarna utanför de stora baserna på planeten Lethe är enorma och ljudet dränker ut mycket annat. När du är inomhus är det ibland avsaknaden av ljud som gör det läskigt och spännande. Det enda jag har att anmärka på där är att soldaterna är alldeles för generiska. De har fyra, fem fraser som de skriker ut hela tiden. Och när jag är mitt i mitt allra smygigaste och min team leader skriker ut “DOUBLE TIME!”, tappas något av känslan och jag finner mig själv att vilja stänga av deras röster helt.

Håller spelet att spela i flera timmar? Både ja och nej. Det är lite buggigt på sina ställen och ett par gånger har jag varit tvungen att spela om banor för att det har kraschat eller inte registrerat det som jag har gjort. Utöver det så känns det som att 30+ timmar är lagom faktiskt. Banorna kan ibland kännas repetitiva, men då slänger utvecklarna in något nytt och helt plötsligt har du hittat en anledning att säga “bara ett uppdrag till”.

Är Aliens: Dark Descent det bästa spelet i den enorma franchise som Aliens är? Enligt mig så är det faktiskt det. Och om du är en person som uppskattar panik, skräck och taktik, kan det vara ett spel som är helt rätt för dig också. Spelet hittar rätt på så många boxar att det är svårt att hitta några egentliga saker som drar ner betyget. Buggarna kommer att patchas ut och rösterna vänjer du dig vid. När spelet väl är slut och eftertexterna sänker sig över skärmen sitter jag där med ett nöjt leende och en hög puls. Det har varit fruktansvärt stressigt stundtals och emellanåt har jag fått gå runt och uppgradera saker på skeppet. Planeten Lethe är en formidabel plats att gå runt och hyperventilera på och jag märker att jag vill spela igen, fast kanske köra en annan taktik.

Och att ingen kan höra dig skrika i rymden är ju ett faktum som är vedertaget sedan länge. Sedan om mina grannar håller med är en helt annan femma.