Persona 5

It’s been 84 years… Nä, okej inte riktigt kanske, men det är nästan tio år sedan JRPG-spelet Persona 4 släpptes på Playstation 2 och således stal både vår tid och våra hjärtan. Två konsoler senare har Persona 5 äntligen anlänt. Persona-spelen är kända för sina fängslande berättelser tillsammans med en balanserad mix av underhållande och utmanande turbaserat gameplay. För att inte tala om välspäckat innehåll som enkelt kan sluka upp kopiöst antal timmar av din tid. Persona 5 sägs vara större, bättre och vackrare; kan det vara så att utvecklarna Atlus har skapat ännu ett spel som stjäl ens hjärta? 

Man behöver inte ha spelat något av föregående spel för att kunna hänga med i Persona 5. Likt spelserien Final Fantasy så är även varje installation av Persona ett fristående spel med en egen story. Spelen har alla en melankolisk ton samt liknar varandra i både gameplay och visuellt. Har man spelat Persona 4 kommer man direkt att notera en kontrast mellan de två spelen. Persona 4 ger spelaren en rätt så mjuk start till skillnad från Persona 5 som välkomnar spelaren med ett actionfyllt kaos. Spelet kastas in i ett kasino mitt under en polisräd! Vi får en turbulent men kort och linjär tutorial där vi får bekanta oss med Persona 5s fåordiga protagonist: En maskerad androgyn kille på 16 år som är på flygande fot från polisen. Trots utnyttjande av höga höjder tack vare grymma parkour färdigheter så misslyckas flyktförsöket och vår maskerade vigilant tas till fånga. Detektiven Sae Nijima inleder ett förhör med vår protagonist för att komma till bottnen med allt. ”Vi måste ta det från början” insisterar vår hjälte, som vi äntligen får välja namn på. Jag döpte honom till Phantom Erik. Vi reser därefter tillbaka ett par månader i tiden.

Story; Fresh Phantom in Bel-Tokyo

Välkommen till modern day Tokyo. Det är april 20xx. Vår hjälte, Fantomen Erik, anländer ensam till huvudstaden. Han hamnade i trubbel av misstag i sin hemstad och tvingas därmed av lagen flytta till en äldre man i Tokyo som ska agera foster-pappa. Dessutom ska han etablera sig i en helt ny skola; Shujin Academy. Tydligen är detta heeeelt okej med Eriks föräldrar att skicka honom till Tokyo för att han hamnade i trubbel. Vänta lite.. Är detta Fresh Phantom in Bel-Tokyo?!

Allt är sannerligen inte frid och fröjd i vår tyste hjältes liv. Även fast han inte ska hamna i trubbel så verkar trubbel helt enkelt hitta honom. Det märks rätt snabbt av då en mystisk app hela tiden dyker upp i hans smartphone, även efter att han har raderat den! Konstigt nog så förekommer det även hemska olyckor i tunnelbanan och många människor verkar helt enkelt tappa förståndet. Missöde efter missöde. Trots en uppförsbacke i skolan så lyckas vår protagonist träffa Ryuji Sakamoto, vilket leder till en god vänskap. Men även de råkar på ett missöde när de hamnar i ett mystiskt palats. Vår hjälte mister nästan sitt liv i en fajt. Men i samma stund så väcks hans Persona, Arsene, till liv. De träffar därefter på Morgana. Jag kallar henne Meowgana eftersom hon ser ut som en katt. Hur som helst, hon berättar att de befinner sig i ”Metaverse” och att den envisa appen som inte vill raderas är nyckeln till hur man hamnar där. Det är i Metaverse som våra vigilanter kommer att spendera deras nätter.

Vi får senare veta att de vuxna som man träffar på under spelets gång beter väldigt konstigt och kopplingen samt lösningen till detta finns i Metaverse. Det är upp till vår hjälte och hans vänner (som man träffar på under spelets gång) att komma till undsättning genom att stjäla skatter från de mörka gestalterna av de vuxna. På så sätt kommer de samtidigt återge de vuxna sina goda hjärtan och deras samveten i det verkliga livet. Under nätterna kommer alltså vår hjälte och hans vigilant-vänner nämligen ta på sig masker a la Phantom of the Opera för att rädda mänskligheten. Tillsammans är de The Phantom Thieves of Hearts!

Och på dagen så är de helt enkelt vanliga elever på en skola i Bel-Tokyo, Japan.

Bildkälla: igdb.com

Gameplay; som natt och dag

Den ena halvan av tiden kommer du att spendera genom att forma relationer, äta gott, studera, deltidsjobba, sova.. Nej, detta är inte Japans svar på The Sims. Den andra hälften av tiden kommer du nämligen leda din hjältegrupp The Phantom Thieves of Hearts genom en uppslukande story. Persona 5 utspelar sig alltså under dag och natt. Vissa datum har specifika events men bortsett från dessa datum så har du lite frihet när det gäller hur du vill spendera din tid. Det är viktigt att alltid försöka tänka framåt och ha en viss plan, eftersom tiden är knapp; time management är A och O helt enkelt. Dagarna spenderas i förberedande syfte medans nätterna spenderas i dungeons där Erik och sitt crew, The Phantom Thieves of Hearts, får fajtas med olika monster.

Under dagarna så följer vi vår tysta huvudperson genom både vardagslivet och vardagstristessen. Det är viktigt att du spenderar din tid rätt, allt från att studera, bättra på dina stats eller till att forma social links mellan olika personer som du träffar på. Dessa personer kan du slutligen kalla dina vänner ifall allt går rätt; de omkring dig är även de som hjälper dig att slåss och räddar mänskligheten tillsammans med dig under nattens gång. Att forma relationer är alltså väldigt viktigt i spelet. Även om alla personer du träffar på inte kommer att kunna rekryteras till din crew och de nattliga bravaderna så får man ändå en belöning när en social link med en NPC blir starkt nog.

Nätterna är där spelets action kommer in. Det är under nätterna som du räddar mänskligheten. Dessa spenderas i olika dungeons som kallas Palaces. Varje Palace är knutet till en vuxen som förlorat sitt förstånd. Persona 5s dungeons är större än de i Persona 4 samt innehåller pussel och hemliga rum att upptäcka. I battles med fiender så antar spelet ett turbaserat gameplay, som är definitionen av JRPGs. Alla karaktärer, fiender inkluderade, har alltså sin egna tur för att attackera. Här kan du använda vanliga fysiska attacker till något av de åtta magiska elementen eller framkalla olika Personas. Personas är special-attacker och varje karaktär i ditt party har sin egen Persona länkad till dem. Phantom Eriks Persona är Arsene (namnet kommer från en tjuv i en novell skriven av Maurice Leblanc). Men även fiender har Personas som du kan lägga till i din samling. Dessa kan du fånga via battles genom att använda Negotiation som, om det lyckats, gör att du fångar en ny Persona. Lite som Pokémon.

Mer+

Spelet har väldigt många svårighetsgrader att välja mellan och det går att ändra mellan dem ifall man vill ha mer eller mindre utmanande gameplay. Efter du klarat spelet en gång får du även tillgång till New Game+, där du lätt kan spendera mer än 100 timmar i Persona 5 och ändå vilja spela det mer. I mitt fall är det så, i alla fall. Got to get that Platinum Trophy! Dessutom tåls det att nämna att det finns flera olika slut beroende på vissa val du gör i spelet. Alla vägar leder inte direkt till the good ending..

Velvet Room gör också en comeback tillsammans med Igor, där du kan pyssla lite med olika Personas via Fusion; alltså blanda en eller flera Personas för att skapa en helt ny. Det finns även side-quests att hämta här lite då och då. Spelaren kommer alltså att besöka Velvet Room rätt ofta.

Bildkälla: igdb.com

Perfekt balans

Atmosfären i spelet skiftar beroende på dag/natt cykeln. Jag tycker att Atlus har gjort ett gediget bra jobb för att skapa en uppslukande story och samtidigt lyckats med balansen mellan melankoliska och hoppfulla känslor. Visuellt är spelet väldigt snyggt. Det påminner om Persona 4; men känns grafiskt mer finslipat och mycket mindre buggigt. Det påminner även lite av TellTales-spelen i utseende ibland. Nästan lite som om TellTale möter Anime och tillsammans har de skapat ett oerhört vackert barn. Både karaktärer och de olika områdena man besöker är välpolerade. Det känns nästan som att man spelar och deltar i en anime; viktiga cut-scenes kommer i form av anime-klipp. I vissa enstaka fall kändes kameran klumpig och vinklarna en frustration man försökte smyga sig genom smala korridorer för att överrumpla fiender.

Musiken i spelet är fenomenal och Persona 5s jazziga soundtrack är nog min favorit i spelserien. Likt det visuella så har ljudbilden en stor del i spelets olika miljöer och hjälper till att frambringa tonen i spelet, samt känslorna det vill framkalla hos spelaren. Det finns även ett gratis DLC att ladda ner på Playstation Store ifall man hellre vill ha de originella japanska rösterna istället för de engelska. Detta tycker jag var ett oerhört bra alternativ som Atlus gett oss. Jag är en person som ofta föredrar de originella japanska röstskådespelarna framför engelskdubbat. Givetvis finns det engelska undertexter. Hashtag SubsBeforeDubs.

Irriterande Per(fekt)sona 

Tro mig, det kanske låter löjligt när man försöker återberätta allt i en recension, men Persona 5 är ett riktigt bra spel och dess story är värd att upplevas. Fastän jag drogs in i Persona 4s story snabbare eftersom det börjar med ett mord mysterium, så känner jag att Persona 5 har en mer stabil berättelse. Det känns dock skönt att Persona 5 har allt som man älskade i Persona 4 och därefter lite till. Lite bättre. Lite snyggare. Lite mer perfekt. Att hitta saker som verkligen irriterar en är nästan omöjligt; Persona 5 är irriterande perfekt. Kanske faktumet att man enbart kan vara en kille är något att sucka över; it’s 2017 after all. Men i slutändan så känns det inte som att könet på ens huvudkaraktär har en större betydelse. Kanske känns det så för mig eftersom karaktären i sig är rätt så androgyn, vilket visserligen inte är helt konstigt då spelets grafik är i princip i ett anime-format.