Hem RecensionerSpelrecensionerNintendo Never Alone: Arctic Collection

Never Alone: Arctic Collection

av Sixten Ekstrand

Never Alone är en plattformare med pusselinslag utvecklat av Upper One Games och släppt av E-Line Media. Arctic Collection är namnet på den versionen som nyligen släppts till Switch som också inkluderar den korta expansionen “Foxtales”.


Never Alone släpptes för första gången 2014, och sedan dess har det släppts till praktiskt taget alla aktiva konsoler, så det är lite förvånande att det tagit så lång tid för det att komma till Switch, men nu är det äntligen här.

Never Alone är baserat på “Kunuuksaayuka”, en traditionell folksaga från Iñupiat, ett folkslag som lever i Alaska. En flicka som heter Nuna lämnar sin by för att hitta orsaken till en allvarlig snöstorm som drabbat byn i flera dagar. Med sig på resan har hon en liten söt arktisk räv som kan tala med andar. Först och främst handlar spelet om vänskap, därav titeln. Trots att Nuna helt själv lämnar sin by, så har hon ändå Räven på vid sin sida. Mycket mer än så kan jag tyvärr inte säga utan att förstöra den väldigt intressanta berättelsen. Jag uppmanar er verkligen att på egen hand uppleva berättelsen antingen genom spelet eller genom att helt enkelt läsa Kunuuksaayuka”.

Jag tycker alltid att det är väldigt roligt när riktiga kulturer och folkgrupper uppmärksammas i media som oftast domineras av modern västerländsk kultur, och Never Alone gör det på ett väldigt bra sätt. Utöver berättelsen har spelet ett 20-tal så kallade kulturella insikter, små korta filmer om Iñupiat och deras levnadssätt. De handlar om allting från hur de berättar sagor till hur de jagar valar, och de är minst lika intressanta som själva spelet.

Foxtales har en annan story med samma två karaktärer. En lång hård vinter är äntligen över, och Nuna och räven kan springa ut och leka igen, men de är så ivriga att de råkar skrämma iväg en liten mus. Eftersom att respekt för naturen är väldigt viktigt för dem, så måste de jaga efter musen och se till att den inte råkar illa ut. Kanske en inte en lika allvarlig story som huvudspelet, men ändå väldigt intressant. 

Hela spelet gjordes i nära samarbete med Iñupiat för att skapa en så rättvis och respektfull bild av deras kultur som möjligt, vilket verkligen ger spelet mycket mer liv. Det känns inte bara som att man tittar på en dokumentär, utan snarare att man lyssnar på någon som berättar om sina egna upplevelser.

Dessa sorters bilder finns i många cutscenes och de är alltid lika vackra

Som sagt är Never Alone en pussel-plattform hybrid, dock med större fokus på plattformandet än på pusslen. Man stöter på flera hinder där de två karaktärerna, Nuna och räven, måste samarbeta och använda sina unika förmågor. Båda karaktärerna kan självklart gå höger och vänster och hoppa, men utöver det är de helt olika.

Nuna har tillgång till en bola, ett slags vapen bestående av två tunga stenar med ett rep mellan dem. Denna kan hon kasta på fiender för att skada dem eller på istappar som blockerar vägen för att krossa dem.

Räven är lite snabbare än Nuna och kan klättra på korta väggar. Räven kan också interagera med världens många andar för att få hjälp av dem. Det kan vara en ande som böjer sig framåt så att Nuna och räven kan gå på dennes rygg för att komma över ett stort hål, eller ett rep som en ande måste kasta fram för att Nuna ska kunna klättra upp för det.

Det är svårt att inte distraheras av hur söt räven är när han tittar upp ur båten som paret använder i Foxtales

Om man spelar ensam kan man alltid byta mellan att kontrollera Nuna eller räven, men det går också att köra med en till spelare, så att man styr var sin karaktär. Dock är spelandet väldigt ojämnt fördelat mellan Nuna och räven. Det är nästan alltid Nuna som bara står och väntar medan räven gör allting. Jag spelade med en kompis och anmärkte ca 45 minuter in att jag inte hjälp oss med något en enda gång. Det är ju väldigt svårt att få balansen att vara exakt 50/50, men i det här fallet är det närmre 90/10 vad gäller hur mycket varje spelare bidrar, och det är för skevt fördelat.

Tyvärr måste jag säga att Never Alone är lider av en allvarlig brist. Då menar jag inte att det är något designval som jag inte gillar eller något sånt. Det jag pratar om är onekligen ett problem som är så stort att jag är förbryllad av att spelet ens släpptes. Inte en endaste kant i hela spelet har korrekt kodad kollision. Detta betyder att varje gång man går av en plattform eller försöker klättra upp för en kant riskerar man att falla rakt genom marken eller fastna inuti en vägg eller något annat som tvingar dig att starta om från din senaste checkpoint. Det var roligt första gången det hände, men när jag och min andrespelare upptäckte att det inte var en engångsgrej blev det snabbt irriterande. Inte nog med detta så är det också en cirka halv sekund lång uppstart på varenda hopp man gör, vilket inte alls är något bra i ett spel där man måste göra många nästan perfekta hopp. De följande två situationerna skedde fler gånger än vad jag orkar räkna, på grund av denna helt onödiga fördröjningen:

Man springer mot en kant, man trycker hopp när man är precis på gränsen, man hoppar inte, man faller mot sin död.

Man springer mot en kant, man trycker hopp när man är en bra bit från gränsen, man hoppar för tidigt och kommer inte hela vägen fram, man mot sin död.

Dessa två saker sög ut all glädje som jag annars hade kunnat få ut av det här spelet.
Nintendo Switch konsolen släpptes 2017, de
har haft fem år på sig att porta det här spelet, men ändå har det inte fixat något som de utan tvekan måste ha stött på under speltestande.

Never Alone ser som tur är väldigt bra ut. Många av spelets filmsekvenser innehåller konst inspirerad av Iñupiat och den får dig verkligen att känna dig som att någon berättar en godnattsaga. De är supermysiga! Trots att spelet i princip bara har tre färger är kontrasten mellan dem väldigt välutförda och miljöerna blir väldigt väldigt fina.

Även ljudet är väldigt bra gjort. Specifikt berättarrösten som på Iñupiat läser upp berättelsen medan den visas på skärmen. Trots att jag inte kan språket över huvudtaget känner jag ändå att det är berättat på ett bra sätt. Det ligger väldigt mycket mening i tonen av ens röst som man kanske inte alltid tänker på om man hör ett språk där man förstår orden, men som verkligen skiner igenom när man inte har någon aning om vad som sägs.

romdagen hände dock något jag inte väntade mig. E-Line Media berättade att en uppföljare till spelet arbetas på. Det har gått nästan tio år sedan arbete på Never Alone började, så jag hoppas verkligen att utvecklarna har lärt sig något nytt under den tiden. Jag hoppas på ett spel med en lika intressant och mysig berättelse, men också ett spel som faktiskt går att njuta av.

I slutändan måste jag säga att det här är ett dåligt spel, och jag kan inte rekommendera det till någon, men det gör lite ont att säga det. Det är en superintressant premiss, men den är inbakad i en riktigt rutten röra. 


Specifikation

Denna recension baseras på Nintendo Switch versionen.
Spelet finns även till Xbox One, Playstation 4 och PC.

Never Alone: Arctic Collection. Lägsta pris ca. 145 kronor enligt Nintendo 2021-03-10.

Recensionsex tillhandahållet av E-Line Media.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar