Lemnis Gate

Observera, planera, realisera, repetera. Det är grunden i Lemnis Gate, men ta dig i akt, allt är inte så enkelt som det kan verka!

Vid första anblick tyckte jag att det såg ut som en blandning av Call of Duty: Advanced Warfare och Valorant. Jag tycker att både banorna och karaktärerna är lagom detaljerade utan att det blir för plottrigt. Grafiken är ganska välgjord och ligger i min mening inte lägre än tungviktarna. Men å andra sidan är grafiken inte så viktig för mig. Så länge spelet ger mig glädje, är jag nöjd. Banorna har lite olika miljöer. Vissa utspelar sig i en djungel, andra i snö och alla med sitt eget naturligt balanserade atmosfäriska ljud. Bakgrundsmusiken är ganska lågmäld med några välkomponerade bastoner som på något sätt skapar en rymd. Jag som ofta stör mig på musik i spel tyckte att Lemnis Gate hade ganska behaglig musik som kändes väl anpassad till spelets helhet. 

För den som är bekant med FPS-genren är kontrollerna ingen nyhet. Antingen spelar du ensam mot en motspelare eller par mot par.  I likhet med flertalet skjutspel erbjuds de klassiska uppläggen bland annat Domination och Seek & Destroy.  Personligen föredrar jag Deathmatch på grund av enkelheten, skjut eller bli skjuten. Svårast hade jag för Capture the Flag, vilken handlar om att hämta så kallade XMs till basen. När jag väl lyckats få tag i en så gick jag antingen vilse (tål att påpekas att banorna är ganska små) eller så glömde jag hålla ett öga på tiden och hann inte tillbaka till basen. 

Search and Destroy.

En av aspekterna som urskiljer Lemnis Gate är matchuppläggen. Du kan välja om du vill spela samtidigt som din/dina motspelare, turbaserat där en spelare i taget slutför sin runda medan övriga spelare iakttar och planerar hur deras runda ska spelas. Vid matcher om två mot två kan du dessutom välja att en från varje lag spelar sin runda samtidigt. En annan är att valet av bana och uppdrag alltid är slumpmässigt.  

Det finns sju olika specialister att välja mellan, alla med en egen uppsättning av vapen och förmågor samt en egen dialekt. Jag började lite lätt med att gå igenom träningsavsnittet och sen bekanta mig med banorna genom att leta efter ett antal samlingsobjekt på varje bana. Det var även perfekt för att testa de mer fysiska eller rörelserelaterade specialisterna, exempelvis Toxin, som förutom ett giftfyllt vapen kan teleportera sig. Ju mer man spelar med respektive karaktär desto högre nivå får den och under spelets gång kan man ”bygga på” de olika karaktärerna och förbättra dem.

I en match på två gånger fem rundor behöver du tänka efter vilka specialister som kan öka chanserna för en vinst, för du kan bara spela dem en gång per match eftersom de kommer finnas med i spelets nästkommande rundor. På tjugofem sekunder gäller det att skapa förutsättningar att kunna slutföra matchens uppdrag. Ditt sätt att spela varje runda kommer att påverka nästkommande eftersom spelet skapar en tidsloop så att du hela tiden får ytterligare en “förinspelad” soldat på banan för varje runda.

Min första match var en 1v1 Seek & Destroy. Och det gick väl sådär, måste jag erkänna. Till en början tyckte jag ju att det verkade flyta på men ju fler omgångar desto mer kaotiskt blev det och jag presterade än sämre. Jag är inte alltid så strategisk av mig när tempot är för högt och det märktes tydligt här. I väntan på en match ser man hur länge man varit i kö, men hade önskat en preliminär väntetid också. För mig var väntetid på orankade matcher runt en till 2 minuter. Jag älskar spel som erbjuder “remote play together”, du kan alltså spela tillsammans med någon som inte äger spelet, genom att bjuda in en eller i detta fall upp till tre kompisar. Perfekt för att låta dina vänner testa spelet innan de själva väljer att köpa det. Bortsett från  möjligheten att i sin egen takt samla ”collectibles” och göra karaktärsspecifika träningar så saknas singleplayer-läge så det är ett rent ”tävlingsinriktat” spel. För mig var det det nästan lite väl hektiskt, men kul i korta omgångar.