Dungeon Encounters

Gillar du striderna och det mekaniska djupet i ett JRPG, men tycker att det är alldeles för mycket story och dialog för att ge dig in i dem? Välkommen till Dungeon Encounters, ett nytänkande JRPG, där allt du ser är siffror och rutor.

Dungeon Encounters utspelar sig i en labyrint som en dag dyker upp nära en tyst och fridfull by. Landets hövdingar skickar dit styrkor för att undersöka labyrinten, men ingen återvänder. När byn inte har några som kan hjälpa dem att driva bort labyrintens ondska söker fler och fler sig till akademin för att studera stridskonst. Ditt uppdrag är att styra dessa lärjungar i akademien genom labyrinten för att rädda världen från ondska. Detta är i princip spelets hela story, serverad i en textruta precis när du startar spelet. Berättelsen är med andra ord underordnad, det är gameplay som gör att Dungeon Encounters står ut från andra rollspel.

Efter textrutan är det dags att välja vilka karaktärer från akademin du vill ta med ut. Det enda du får reda på om karaktärerna är deras namn, utseende och förmågor. Jag hade gärna sett att de hade gett lite bakgrund till vilka karaktärerna är, för som det är nu känner jag ingen koppling till dem alls. När du valt dina fyra karaktärer introduceras du till rutsystemet. Karaktärerna rör sig på ett rutnät och kan interagera med de rutor som har siffror och bokstäver på sig. När de når en ruta där det står 01 på kan de ta sig ner ett golv i labyrinten. På startgolvet är de interagerbara rutorna butiker och hälsostationer. Dessa har du dock ingen nytta av förrän du återvänder hit senare i ditt äventyr.

När du kommit till våning två börjar spelet på riktigt. En av de första rutorna du stöter på är en ruta som låser upp förmågan att se vilka rutor fiender befinner sig på. Det är helt valfritt att använda sig av förmågan och om du går till en förmågostation kan du stänga av/sätta på den. Du kommer dessutom låsa upp en del andra förmågor som att kunna fly från strid senare och dessa kan du också anpassa på en förmågostation. Syftet med spelet är att gå från våning till våning, låsa upp förmågor och slåss mot fiender för att öka dina karaktärers nivåer. Efter nio våningar byts scenen. Du kan till exempel gå från ett eldområde till ett skogsområde. Naturligtvis ändras då även vilka fiender du möter och vilka förmågor du låser upp.

Trots denna uppbyggnad känner jag snabbt att spelet blir repetitivt. Utan att få någon berättelse eller banter mellan karaktärer känns upplevelsen “tom”. Dessutom är musiken frånvarande med undantag från striderna. Jag förstår att hela upplägget ska bidra till någon slags “brädspelskänsla” eller liknande, men enligt mig bidrar det snarare till denna känsla av tomhet. Om du ska spela spelet rekommenderar jag därför att lyssna till egen musik, eller varför inte en podcast, medan du spelar.

Något som är lite intressant är dock hur striderna fungerar. Precis som i gamla Final Fantasy tar Dungeon Encounters sig an ett Active Time Battle-system. Det innebär att varje karaktär har en ATB-mätare och när denna är full är det deras tur att attackera. Olika attacker orsakar att mätaren laddar olika snabbt, vilket leder till att turordningen inte är helt och hållet förbestämd som i andra turordningsbaserade rollspel. Något som är helt unikt för detta spel är att alla i striden har två typer av försvar, fysiskt försvar och magiskt försvar. När du attackerar någon med fysiska alternativt magiska attacker sänks försvaret och du kan ta ner deras vanliga hälsa. Om någon tar ner den magiska mätaren kan du dock inte attackera med fysiska attacker direkt mot den vanliga hälsomätaren och vice versa. Jag uppskattar detta stridssystem eftersom det känns unikt, fräscht och öppnar upp för nya strategier i hur du tar dig an fienderna.

En strid…

En aspekt värd att nämna är att om alla dina karaktärer dör måste du starta om från början igen. Dock kan du behålla deras nivåer, vilket gör processen att ta sig tillbaka där du var tidigare lite snabbare. Därför är det viktigt att hålla koll på alla karaktärers hälsa innan du går in i en okänd stridsruta.

Jag nämnde tidigare att jag gärna hade sett lite bakgrund till karaktärerna. Det grundar sig delvis i att karaktärsdesignen i spelet är riktigt bra. Varje karaktär är unik, från en gammal trollkarl till en panter. Dessutom är de snyggt handmålade, vilket gör avsaknad av kontext än mer frustrerande.

Sammanfattningsvis är Dungeon Encounters ett mycket unikt spel som inte kommer falla alla i smaken. Det har ett djup i sina strider och om du gillar att turordningsbaserade priser kan det vara värt att kolla upp, men kanske inte till fullpris.