Sniper Elite: Resistance

Att beskriva något som harmlöst sandlådemördande kan tyckas motsägelsefullt, men banne mig om inte Sniper Elite: Resistance (SE:R) just är detta. Ett spel i snabbmatsform som är mumma i stunden, men ack så lättförglömligt när du är klar med det!

Franschisen är tillbaka igen, denna gång anförd av den Jason Statham-låtande karaktären Harry Hawker, en något pluffsig brittisk soldat, redo att blåsa nazisthjärnor på 300 meters avstånd. Herr Hawker assisterar den franska motståndsrörelsen medan han tar sig an smyguppdrag bakom fiendens linjer (nåja, oftast smyguppdrag i alla fall!). Till sin hjälp har han sina pålitliga vapen, där särskilt krypskyttegeväret har en särdeles varm plats i hans mordiska soldathjärta. Ett vapen du kommer vara ytterst välbekant med efter det att du klarat spelets cirka åtta timmar långa kampanj.

När det just kommer till spelets berättelse är det ärligt talat ett svepskäl för att få se nazisters lungor explodera i ett hav av blod – allt i härlig ’slow-motion’. Berättelsen är tunn, och ärligt talat meningslös. Hawker upptäcker ett nytt tyskt förband – Wunderwaffe – ledd av en person som heter Krüger, vilket blir spelets stora ’bad guy’. Vad som försiggår i detta förband är tråkigt nog bara generella ’bad guy’-fasoner enligt gängse ”vi-är-nazister-som-ska-ta-över-världen”-idéer. Svepskäl för dig att jaga denna mustachsnurrande ärkeskurk som heter Krüger och beta av sidouppdrag medan du gör det. Det finns inget djup och det är inte heller poängen. Hitta information kring dennes underhuggare, förband och Krüger själv – och sedan eliminera dessa. Ett tredjepersonsactionspel av den gamla skolan där berättelsen är tunn som en pianotråd.

Du får tillgång till en relativt öppen sandlådenivå, där du som Hawker ska infiltrera området och hitta din väg till de tydligt utmarkerade uppdragspunkterna på kartan. Är du extra duktig kan du även ta några sekundära uppdrag under trapetsens gång och tjäna mer erfarenhetspoäng. Du leder herr Hawker genom en mindre labyrint varje gång, med många ingångsportar och det är upp till dig om du vill smyga igenom osedd. Eller varför inte springa skjutandes in i strider likt Rambo, alternativt agera superninja där du inte ens lämnar kroppar efter dig. På många plan kan detta spel nära nog beskrivas som ett lättsmält Hitman i andra världskrigskostym. Om du dessutom ökar svårighetsgraden till den högsta (authentic), blir varje skott betydelsefullt, och du är en hårsmån från döden, bara om så en nazist känner vittring av dig. Medan det på ’normal’ eller ’easy’, förefaller mer som en arkad-’shooter’.

Det där kommer kännas av på måndag…

Det är detta som är spelets största styrka. Det finns ett kompromisslöst fokus på ren och skär spelglädje. Ja, det är inget nytt under solen, ej heller perfekt, då en och annan störig bugg kan hittas, men på det stora hela osar Sniper Elite Resistance gammal hederlig tredjepersonsshooter, där varje skott är tillfredsställande – och när du dessutom träffar extra rätt, och får se din fiende dö i ’slow motion’, ökar tillfredsställelsen än mer.

Kampanjen ger och tar dock. Dess längd, parat med en något repetitiv spelloop, gör att du kan spela dig mätt efter ett gäng timmar, men du kommer åtminstone känna att det var värt det. Förvisso är kampanjen kort i sig, men med spelets fokus på rolig vapenfysik och ”kill cams” (d.v.s de ’slow motion sekvenser jag nämnt), är det förståeligt varför serien fortsätter att leverera. Att få en röntgenbild på din fiende, när en krypskyttekula penetrerar dess ögonglob är nästan oroväckande underhållande, varje gång! Men när du väl hittat alla små hemligheter på de åtta nivåer som finns i kampanjen leder den naturligt till att du slutar… nåja, åtminstone med den.

Utvecklarna har nämligen bjussat på ett antal lägen till. Till att börja med kan du spela kampanjen i ’co-op’, vilket gör att du kan slipa tiden det tar att klara av en bana. Men du får även tillgång till ’Propaganda challenge”:s vilka du låser upp genom att hitta en gömd poster på varje kampanjnivå. Dessa är specialbanor på tid där du antingen ska smygmörda ett visst antal nazister med enbart ett ljuddämpat handeldvapen, eller distansbanor där du ska krypskytteskjuta fiender på långt avstånd. Dessa är veritabla ’high-score’-banor egentligen, men är det att du älskar krypskytteskjutandet i spel, då kommer du gilla dessa små aperitifer. De är roliga, men samtidigt högst slit-och-slängmässiga, i det att när du väl tagit högsta poäng finns det inte stor mening att spela om de.

Du låser upp nya beståndsdelar till dina vapen, ju mer du använder dem. Inget som påverkar spelet i det stora hela, men det ger det hela lite mer sug att leta efter allt på banorna.

Utöver detta har du ’multiplayer’ men framförallt står ’Axis Invasion’ och ’Survival’ ut. För multiplayer döljer diverse standardlägen; ”Free-for-all” (alla mot alla), ”Team match” (uppdelat i två lag), ”Squad Match” (fyra lag) samt det något mer exalterande ”No Cross” (krypskyttemultiplayer där två lag placeras på vardera del av kartan, med en stor barriär i mitten). Samtliga av dessa lägen är tämligen välbekanta för de som spelar mer multiplayer – och tillför lite mer liv i luckan. Sedan är det i mitt tycke fel spel med multiplayer, men kul för de som mot förmodan vill ha ut någon timma mer liv från spelet.

Sedan har vi ’Axis Invasion’ som i sig inte är något nytt för serien. Detta läge tillför ändå ett riktigt kul element för de mer sadomasochistiska spelarna där ute. I detta läge kan du invadera en annan spelares kampanj och leka ond nazist. Som spelläge sätter det sannerligen en ny nivå av nerv för de spelare som vill klara av kampanjen, men söker det lilla extra i svårighetsgrad. Att lurpassa på spelare på 400 meter när de lufsar omkring – och sätta ett skott i pannan på dem, är en katt- och råttalek som verkligen lyfter spelet.

Slutligen ’Survival’, som är lite vad det låter som. Du ska överleva vågor av fiender – själv eller med vänner. Ett kul substitut, de gånger du vill bryta av lite från kampanjen.

Vad som är gemensamt för samtliga av dessa lägen är att du mer eller mindre förlitar dig på samma system som i grundspelet. Något som nog hade kunnat utvecklats mer i mitt tycke, åtminstone för att skänka spelet mer variation. I multiplayer-lägena låser du åtminstone upp nya vapendelar för den tyska sidan, men dessa är mer eller mindre en spegling mot vad som redan hittas för den allierade sidan i grundspelet. Det skapar åtminstone mer sug att spela multiplayer skulle du vilja utforska allt som spelet har att erbjuda.

Sett till spellägen finns det alltså en del att hitta här – likaså om vi ser till erfarenhetspoäng, och hur de appliceras. Med erfarenhetspoäng får du så kallade ’skill points’, vilka du placerar på ’perks’, som sedan hjälper dig under spelets gång. Det kan vara allt från att automatiskt plocka fienders fickor när du hugger ihjäl dem i närstrid, till att kunna hela dig själv en gång med ett medicinpaket, skulle du gå ner. De var inte allt för många, men tanken här är inte att du ska bli överväldigande stark, mer som att få mer bekväma lösningar på saker och ting. Samma ’skills’ används nämligen även i ’co-op’, är det är bra de är mjukt balanserade, så spelare kan känna att alla kan hjälpa till på samma nivå.

I övrigt har vi grafik och ljud, som gör jobbet, även om det kanske inte imponerar. Spelmotorn som SE:R använder är till åren, och här och var gömmer sig stela miljöer, med tydligt polygonmässiga attribut – medan musiken och ljudbilden puttrar på i bakgrunden. Förvisso har SE:R åtminstone en riktigt bra ljudbild sett till dess vapen, vilket är skönt att höra, då det ändå är en integral del, men samtidigt är det givetvis en detalj på det stora hela. Det fina med spelmotorn är åtminstone att den kommer fungera på även den mest potatisliknande av spelmaskiner. Kraven är låga, och trots det levererar det ändå godtagbar grafik, där framförallt tidigare nämnda ”Kill cams” står ut mest.

Att förvänta sig att SE:R återuppfinner hjulet hade varit att ta i. Spelserien vet exakt vad den vill vara, hur lång den ska vara – och att folk säkerligen kommer skaffa spelet, spela igenom och sedan inte titta tillbaka. Men är det inte skönt ändå! I en tid där alla spel ska vara det absolut största, bästa och vackraste – men många gånger utan tydlig riktning, lyckas SE:R med konststycket av att veta exakt vad det vill göra för dig. Skjuta nazister på otroligt njutbara sätt är sannerligen inget att fnysa åt, och även om det inte kommer gå till historien, lär du ändå sitta med ett glatt leende medan en nazist eller två får sina käkben bortskjutna!