Unbound: Worlds Apart

Ibland får man chansen att uppleva något som man vet, från första stund, att man kommer ta med sig en lång tid framöver. Kanske till och med resten av sitt liv. Det kan vara av olika anledningar, något kanske är det största och mäktigaste du någonsin har sett så det automatiskt tar en plats i hjärnans hårddisk. Eller så är det någon härlig vy från någon bergstopp i ett fjärran land. Jag hade fyra sådana spel – nu har jag fem.

Möt Soli, protagonisten i röd kappa med vackra ögon… eller något. När vi får möta henne ser hon sina vänner springa förbi. Hon ser ledsen ut, för barnen inte vill leka med henne, och hennes smärta når ut genom skärmen, mer hinner man inte tänka innan hon plötsligt får en väldans huvudvärk. Hon börjar sväva och frambringar en vit portal bakom sig. Ur portalen hoppar en vacker svartblå rävkatt. Rävkatten ser sig omkring. Barnen blir rädda och springer iväg, kanske rädda för att djuret ska jaga dem, men det gör det inte. Djuret ser sig oroligt omkring och det ser ut som en besviken tår ska till att rinna från kinden – men Soli är inte rädd. Hon går fram och klappar djuret på ryggen som glatt tar emot och tackar med att stryka huvudet mot Solis kind. Fjärilarna flyger runt dem i den skogsglänta de står i. Hela skärmen skriker MYS och man stannar upp lite i stunden. Detta bryts då rävkatten hör något och springer iväg, med den lilla röda efter sig.

Soli får via sin mor reda på att det vankas en ceremoni framåt kvällen. Hon pratar om minnet av livet innan porten stängdes. Allt medan den underbara musiken som låter som en bebismobil med musik skriven av Mozart masserar mina öron. I bakgrunden syns byn breda ut sig, det verkar vara hyddor som är byggda i träden med skogen som hjärta.

Tillslut kommer vi fram till profeten som berättar att vi väntar på den stora väktaren, Brom, som ska besöka vår enkla by. Profeten berättar sedan om ett märkligt ting som sprungit förbi mot öster och Soli springer efter. Soli tittar runt och letar efter sin nyfunna vän i skogen och samtidigt börjar folket samlas i byn. De samlas framför kristallen och det råder god stämning. Men rätt vad det är spricker kristallen och en portal öppnas. Soli vänder om och springer tillbaka endast för att se sin by i brinnande kaos och inferno med portalen mitt i allt. Hon springer genom elden och hittar sin mor liggandes skadad på marken. Modern säger att hon ska fly och söka upp Brom. Det är allt hon hinner säga innan man ser vassa långa ben gå ut ur portalen och förinta mamma där hon ligger. Soli får springa allt hon kan, men hon trillar ner i ett hål i marken och landar i en grotta fylld av kristaller som låter Soli öppna sina egna portaler.

Nu börjar spelet

Portalerna är helt underbara på ett speltekniskt plan, för de ger chansen att få in så många spel i samma spel! I en portal blir du snabb, i en blir du liten, i en blir stenar levande och i vissa blir gravitationen upp och ner och så många fler. Chansen till roliga pussel är så underbart många och det gör att spelupplevelsen blir mångfaldig och rolig. Pusselspel har ju tyvärr en ovana att bli repetativt, och har du spelat tillräckligt många spel är det sällan du får någon ny utmaning. Jag får säga att det är så även här, många pussel är av gamla skolan. Du ska hoppa på olika plattformar för att ta dig vidare i banan samtidigt som en fiende försöker hindra dig. Vi har alla sett det förut. Oftast har du samma eller liknande utmaning, eller förutsättningar, genom hela spelet, men här har du en ny uppsättning utmaning och förutsättning med varje ny portal, och det finns många! Jag tappade räkningen vid många…

Varje gång du kollar på skärmen är det som att gå på Louvren bredvid Madonnan i Grottan eller bara stirra på Monets verk. Det är så vackra bakgrunder, så detaljrika, att man aldrig riktigt tröttnar. Allt känns handmålat och det känns verkligen som ett trippel-A spel, där femhundra man har jobbat tjugofyra timmar om dygnet för att färdigställa sitt mästerverk. Spelets idé började 2016 via Kickstarter och jag kan inte säga något annat än att jag ångrar att jag inte kunde bidra till detta.

Spelet går ut på att man ska hitta en väg att förstöra ondskan som har intagit och förstört din by. Genom din resa kommer du möta många som har flytt i kaoset och hamnat på alla möjliga mörka och undangömda platser, och du ska även samla in dem för att sedan kunna skicka dem till en bättre plats. Dessa är otroligt imponerade då Soli behöver ta sig fram med magiska krafter i olika portaler för att med nöd och näppe nå en bergsplatå i någon grotta. Ändå står det någon bymedlem med sin ryggsäck och väntar på bättre tider. Låter mer som att de ska rädda Soli men som den snälla tjej hon är ställer hon upp. För att lyckas förstöra ondskan måste Soli ta sig genom olika delar av världen och låsa upp färdigheter och nästa del av kartan. Man når olika byar med olika viktiga människor som skickar dig på nästa uppdrag som allt som oftast är att man ska samla in kristaller för att öppna en portal eller aktivera ett gammalt monument som låser upp en annan del av banan. Och världen är stor, det finns att göra! Saker ska göras i rätt ordning och ibland är det lite springa fram och tillbaka men det finns gott om fast travel så man kan resa snabbt till olika platser.

När du tar upp kartan efter en stund och ser att du har gjort en hel del är det dags att hoppa in i en portal och upptäcka en ny värld. Det tar liksom aldrig slut! I varje del av skogen, öknen och de andra världarna bjuder på nya miljöer, nya möten och nya portaler. Spelet eskalerar i ett lagom lugnt tempo genom nästan hela spelet. Vid endast ett tillfälle genom hela spelet så kände jag “fan, vad hände där” och jag fick inta serious mode (vilket är sätta sig framåt lutad i stolen, allmänbildning).

Sammanfattningsvis vill jag ändå säga att Unbound: Worlds Apart är ett spel med många timmar roligt spelande. Det är tack vare sina handmålade bakgrunder ett av de finare indie spelen på länge och den fina musiken fyller verkligen i den miljö som spelet tar en in i. Pusslen är roliga och tack vare portalerna så tar spelet med en på många olika resor i spelet. Det enda negativa jag skulle kunna känna är att fienderna inte känns så levande som de skulle kunna göra, men jag känner inte heller att det är fienderna som är i fokus. Jag kommer utan tvekan att spela vidare detta och jag kommer absolut att visa detta spel för både min son och min flickvän. För spelet ger dig en sån där känsla att man känner att detta är något du kommer använda för att introducera andra till spelens värld.