Kine

Tre kompisar, pussel, humor och jättemycket musik, detta är Kine. Om du har letat efter något som kan få dig att skratta, gnissla tänderna och ge lite igenkänningsfaktor, då är detta spelet du ska spela.

I Kine så spelar du som inte bara en, inte två, utan tre olika blockformade instrument. Ditt mål är simpelt, du ska ta dig till det hopfällbara notstället. Kine börjar långsamt med att visa dig kontrollerna på ett väldigt roligt och lättlärt vis; men låt dig inte bli lurad, detta spelet är svårt och kommer kräva alla dina hjärncellers samlade kraft för att klaras av. Du flyttar ditt instrumentblock genom att rulla det från en sida till en annan, ett steg i taget, så länge det inte är något i vägen. Hittills så är det enkelt, men sen introduceras en trumma som har en hi-hat igenom sig. Den är en lång sak, så på den sida där hi-haten är utfälld kan du inte rulla. Men om du istället lyckas lägga hi-haten under dig så kan du glida upp till toppen på den och på så vis hoppa över hål i banan eller ta dig förbi andra former av hinder. Senare så lyckas pianoblocket få tag på ett dragspel och får genom det tillgång till andra typer av rörelser. Min personliga favorit är dock trombonen som fungerar precis som hi-haten bara att den har pinnar åt två olika håll.

Kine är ett jätteroligt och utmanande spel. Banorna är precis lagom utmanande för att inte bli frustrerande utan bara roliga. Detta då du oftast bara har ett visst antal rörelser som är möjliga och nån av dem måste ju vara rätt, om du ändå tycker det är omöjligt svårt är mitt tips att tänka baklänges.

Kine gör något mer än att bara vara ett bra spel; det berättar en historia.

Det blir inte monotont då du efter ett tag låser upp banor med nya spelmekaniska grepp. Det kan t.ex. vara att du spelar med mer än ett block samtidigt, eller varför inte en båt som rör sig åt det håll du stiger på den ifrån? Allt detta känns nytänkande och underhållande, men Kine gör något mer än att bara vara ett bra spel; det berättar en historia. De tre block som du spelar som har nämligen mer personlighet än vissa människor jag känner IRL. Du får genom prat och tankebubblor tillgång till deras känslor, samtal och allmänna syn på livet. Du får följa med tre väldigt olika musiker på deras resa till den stora scenen och hur de sedan hanterar att stå där. Vad händer om man bestämmer sig för att skaffa ett jobb vid sidan av sin musik? Har man tid att bli kär? Hur vet man att det faktiskt är musik man vill hålla på med? Allt detta och lite till svarar Kine på allt eftersom du spelar det.

Storyn reflekteras även i banorna, säger en karaktär att den känner sig låst? Gör dig redo för en trång bana med lite utrymme. Säger en av dem att den spelar en central roll i låten de ska spela? Håll lite extra koll på dennes position. Kine har fått mig att skrattat högt, få en klump i halsen, men framförallt reflektera över min egna resa med musiken. Med detta vill jag också säga att jag kan inte annat än vara lite partisk till detta ämnesval då just musik och utövandet av det är något som står mig väldigt nära. Men det räcker med att du tänkt på att starta band när du var ung för att kunna känna igen dig.

Oj, här vare trångt, liknande banor som denna är vardagsmat i Kine.

Allt detta fina omsluts perfekt med den väldigt simpla men jätteglada grafiken. Det är inte många färger dock, och det kan ibland bli lite tråkigt. Det har också hänt för mig att kameran ibland har krånglat och jag har inte kunnat se hela banan, det är dock bara vid några enstaka tillfällen, men många nog för att nämnas. Pricken över i-et är musiken. Den otroligt glada ackordgången i bakgrunden blir mer melodisk och avancerad ju närmare du kommer slutet på den grupp banor som du spelar, som en minibelöning under allt tänkande. Instrumentationen varierar också beroende på vilka instrument som är närvarande. Detta gör så att musiken känns levande, lika levande som de instrumenten du spelar som. Kine är en ädelsten på indiemarknaden, utan tvekan ett…