Ragnorium

Kan man existera i ett vakuum? Vad är den egentliga innebörden av att existera? Dessa är några av de filosofiska frågor som frammanas under tiden man spelar Ragnorium. Att det dessvärre utgår från dig själv och den obönhörliga känslan av att din vardag nu förvandlats till ett själsdödande vakuum med enbart en önskan om att själv upphöra sin existens bara så du slipper spela vidare på spelet… ja det gör det hela definitivt inte bättre.

När spelet startar finns entusiasmen och upptäckarandan redo och villig att hänge sig spelet. Ett strategispel som kombinerar en gnutta Age of Empires med The Sims och sedan valfritt crafting/survival-spel. Det låter onekligen intressant men tyvärr visar det sig snart att utvecklarna, trots sina goda intentioner, verkligen fått till en utomordentligt spretig och dåligt optimerad upplevelse. Det hela börjar med att du väljer en värld och ett första uppdrag, varpå du sedan väljer fyra platser på ett rymdskepp som representerar ”resurser” – redo att transporteras till en ny spännande planets yta. I mitt fall fick dessa resurser innefatta två klåpare till mänskliga kloner, en behållare vatten och ett startkit av överlevnadsprodukter. Därefter förs du och dina AI-styrda kloner ut bland den utomjordiska planetens element, fientliga varelser och samma gamla överlevnadstänk som vi sett i andra spel av genren. Gör upp värme, se till att ät och drick… och för allt smör i Småland, se till att dina små kloner inte bajsar för mycket så det skapar ”poop golems”?! Min arma panna veckade sig in i sig själv på helt nytt sätt medan jag spelade, minut för minut, timma för timma… allt med förhoppningen om att det skulle lätta upp. Men icke sa Nicke!

Spelmekaniskt är det så anskrämligt att jag bokstavligen kunde se min själ lämna kroppen, desperat sökande någon form av glädje. Hela spelet tyngs nämligen ner av mängder av svagheter; med allt från ett klumpigt och svårnavigerat gränssnitt, uppdragsstruktur som många gånger lämnar dig kliande i huvudet vad du ska göra (trots instruktioner!) – och som dessutom om du misslyckas med får dina virriga små kloner att tappa avsevärt med moral (vilket kan leda till döden!). Just tanken om att dirigera dina kloner så de inte hela tiden defekerar på fel plats och på det sättet kontaminerar exempelvis sig själva eller närmsta hus gjorde det hela inte bättre… Allteftersom lärde jag mig dock hur jag skulle göra för att progressera – om än på ett nästan skrattretande stelt sätt. Börja med att bygga hus, sedan hitta flinta för att göra upp eld, och framförallt jaga kaniner och andra djur för mat. Men gång på gång kom mina små klonvänner på i sin enfald att de istället skulle börja hugga ner något träd, eller ta en genväg – rakt igenom ett område bestående av extremt aggressiva och överlevlade fiender. De små näpna nötterna föll snabbt döda till marken. Ja, på många sätt blev jag nära nog imponerad över hur urbota dumma de små liven kunde vara. Det kändes nästan som att de precis som jag bara önskade att livet skulle vara över, så de slapp befinna sig i detta mähä till spelmiljö… men nåväl. 

Grafiskt sett ser det ut som ett spel från tidigt 2000-tal – men trots det maxar det min dators resurser! Varför?! Det ser ju ut som texturer, värld och antal saker i världen ändå är så begränsat. Vad händer? Nåja… det är vad det är. Det är på många sätt ändå dugligt, och kommer serva spelare som ändå vill ha en översiktlig top-down vy medan de strövar över öppna ytor, letandes efter resurser och hemligheter på kartan.

Spelets ljudbild däremot är som en kakafoni av oljud som bara väckte ett visst mått av förtvivlan. För tack och lov kunde man stänga av alla hiskeliga ljud och försök till musik i spelets inställningar… Eller nej! Det kunde du inte! För trots att du stängde av allt, kom vissa ljud fortfarande igenom, för att inte tala om spelets speed-up funktion som gjorde sig konstant påmind genom ett frenetiskt klickande ljud; ett ljud som skulle få även den mest tålmodige att ge upp om spelet. Om det är en bugg eller inte är svårt att säga, men en sak är säker: den pulserande ven som dök upp i min redan oerhört veckade panna hjälpte inte till att sälja in helhetsintrycket.

[…]utförandet lämnar dig gråtandes för att du måste spela en minut till.

Men är det verkligen så illa? Finns det inga bra sidor alls med detta spel? Det närmaste är spelets intentioner och koncept. Utvecklarna har siktat på att föra samman olika spelgenrer på ett spännande sätt, men utförandet lämnar dig gråtandes för att du måste spela en minut till. Irriterande AI hos dina kloner – som trots en intern prioriteringslista ändå lyckas både göra allt och inget… samtidigt! Hela idén om att skickas till en främmande värld och överleva med ett begränsat antal resurser är spännande. Likaså tanken om att forska fram nya vapen genom planeternas olika förhållanden, men om du lyckas spela tillräckligt långt på de uppdrag du tar dig an, lämnas du bara med en tom känsla i magen. Spelet känns inkomplett, ogenomtänkt och långsamt. Visst, du kan som sagt öka hastigheten, men förbered dig då för det redan nämnda klickande ljudet. Konstant! Alltid där!

Att uppdragen för övrigt är uppbyggda på ett sätt som innebär att du behöver avancera tillräckligt långt för att öppna upp möjligheten att skicka in fler resurser/kloner hjälper inte – särskilt inte då det är oklart när exakt man är redo att kunna föra in nya resurser. Det upplevs som att en godtycklig tid har passerat innan spelet glatt promptar att du nu kan påbörja uppdrag 2, 3 och så vidare. En otydlighet som förvisso rimmar rätt med dess ålderstigna gränssnitt och påfrestande med barskrapade utseende.

Sedan har vi spelets sparsystem. Du låser sparfilen till en sparplats och måste gå ur spelet för att ladda en tidigare sparning. Spelet har nämligen ingen load-knapp alls, och du är mer eller mindre fast med det uppdrag och de kloner du sitter med – särskilt om du avancerat långt i spelet. En quicksave skulle mer eller mindre öka spelupplevelsen med 100%… även om det då bara når som bäst en tvåa av tio möjliga.

Ärligt talat är detta ett av de spel som verkligen fått mig att ifrågasätta spelandet och min egen existens. Nu är jag tacksamt nog handfast i att jag åtminstone vill fortsätta existera – bara inte tillsammans med detta spel som fullkomligen skriker efter en avinstallation. Ja herregud, jag har inte ens gått in på några av de buggar som krälar omkring i spelet – både de bokstavliga i spelvärldarna som det utspelar sig i, såsom de i spelkoden. Det låter jag vara osagt, precis som några eventuella mer ord om detta spel…