Hellpoint

Plötsligt vaknar du upp ur en simbassäng, vilt hostandes med en konstig känsla av déjà vu. Efter att ha spottat ut det mesta av vattnet ur lungorna talar en lugn röst till dig. Efter den vaga introduktionen inser du exakt vart du befinner dig; du är i en souls-like.

“Men vad är en souls-like för något?”

I början fanns inget, sen skapade From Software Demon’s Souls, ett spel som var så svårt att det blev bra. Detta ledde raskt vidare till spelserien Dark Souls där den 3:e installationen av serien släpptes 2016 och en remaster av första spelet kom ut 2018. Denna spelserie har stått ut såpass mycket på spelmarknaden, att den har definierat en egen genre av spel och sålt så bra att alla spelutvecklare och deras mostrar vill göra sin egna variant av Dark Souls.

Hallå där!

Gemensamt för denna genre av spel är i första hand det spelmekaniska: Du styr en karaktär ur tredjepersonsvy och slåss mot olika typer av fiender. Du har en lätt/tung attack, en undvika rörelse och en uppsjö av olika vapen att välja mellan. Din karaktär har tre olika mätare, en för liv, en för energi och en för magi. Du får XP genom att besegra fiender och levlar upp ett attribut i taget. Dina olika vapen har väldigt unika animationer som ofta inte går att avbryta, med andra ord måste du vara väldigt försiktigt med när du ska anfalla VS undvika då du är väldigt sårbar de där sekunderna innan du träffar. Juste, svårt. Spelet måste också vara svårt på något vis.

Allt detta hittar vi också i Cradle Points egna spinn på souls-like: Hellpoint. När man spelar Hellpoint upptäcker man efter ett tag att det har två olika lägen, låt oss börja med det läget som jag har valt att kalla “När allt klaffar”.

Hellpoint utspelar sig på rymdkolonin Irid Novo, men den annars hemtrevliga platsen har drabbats av ett tekniskt fel och cirkulerar nu runt ett svart hål som får konstiga saker att hända. Arkitekten har skapat dig för att lösa detta, och du löser saker genom att leverera (och ta emot) en ohämmad mängd smisk till allt som kommer i din väg. Att gå runt i de mörka korridorerna ger ett lite läskigt och nästan klaustrofobiskt intryck, vilket får dig att slappna av lite när du kommer till öppnare ytor. Men det är då det händer, horder av fiender ser dig och ditt liv är i fara. För det mesta är det några enkla zombies med stålpålar, men ibland kan det komma något värre, något mycket värre…

Det finns över ett dussin olika vapen och de är alla intressanta med sina egna animationer, stats och användningsområden. Detsamma går att säga om alla typer av rustningar du stöter på, det känns kul och varierat. En lite fiffig grej är hur spelet använder skjutjärn. Dessa drar av din energi (den blå mätaren), men energin kan återfyllas med närstridsattacker. Vissa vapen är t.o.m. designade att dra så mycket energi som möjligt, men i utbyte kanske de inte göra lika mycket skada. Att bygga sin karaktär till en form av närstrids/långstrids hybrid är fullt möjligt.

Man tar sig framåt i spelet genom att besegra bossar, här är det lite varierande i svårighetsgrad och kvalité, men allt som allt stabilt. Utmaningen ligger i att ta sig fram till bossarna i ett så bra skicka som möjligt, för att ha bäst chans att besegra dem. Musiken ligger lite dovt i bakgrunden och bidrar till den hopplöshet man känner efter att ha dött den 20:e gången vid samma boss. Spelet stödjer Split screen co-op vilket funkar, lite svårt att se vad som händer ibland, men allt blir roligare med en kompis. Online co-op finns också, eller varför inte utmana någon till en duell?

Du kommer se den här fienden extremt mycket.

Vad det är som faktiskt har hänt och hur man får det att sluta dras långsamt fram genom ett par samtal med kolonins olika AI-övervakare och texter på väggarna. Det fick mig att vilja pusha framåt och undersöka mer. Du är rätt så fri i hur du vill ta dig an spelet. Vissa bossar måste du besegra i en viss ordning för att låsa upp lite olika dörrar, men vissa kan du skippa helt. Är spelet lite för svårt? Då kan du faktiskt sänka svårighetsgraden genom att hitta lite lustiga statyer som gör alla fiender i ditt universum lite svagare. Du kan också göra tvärtom om du vill ha en riktig utmaning.

Till sist så lockar Hellpoint dig till att undersöka varenda liten skrymsle och vrå. Du kan hitta allt från ritningar, byggmaterial och XP till unika vapen eller ett och annat påskägg. Spelarens nyfikenhet att undersöka världen belönas och skapar ett intresse att undersöka vidare. När allt klaffar är Hellpoint ett souls-like som osar stämning, med ett kreativt stridssystem där en mystisk story drar mig djupare in i spelet. Tyvärr är detta läge i minoritet. Vanligtvis befinner jag mig i “Vart är jag, det är mörkt.”

Något är konstigt med skuggorna ibland.

Hellpoint är mörkt, väldigt mörkt. Så mörkt att jag nästan får ont i ögonen. Det hjälper inte hur högt jag drar upp ljuset i inställningarna, spelet ska vara mörkt. Det där undersökandet jag pratade om förut drabbas tyvärr extra hårt av detta. Och ärligt talat, jag är för trött på att gå fram och tillbaka för att vilja kolla runt efter mer saker. Det finns ett fast-travel, system vilket är extra viktigt med tanke på hur öppen och stor den här världen är, men för att aktivera en så kallad “breach” så att du kan resa från den till andra kopplade “breaches” krävs ett väldigt sällsynt material.

Själva portalerna finns det gott om, och de jobbar dubbelt som respawn platser, men jag fattar inte beslutet att man inte kan resa mellan dem bara sådär. De är svåra nog att hitta och komma till, så spelet skulle inte bli för “lätt” om man ändrade detta. Istället missar jag en massa saker för att jag inte orkar. Det känns som att detta är ett knep för att få ut mer speltid ur spelet, vilket är väldigt synd. Ärligt talat, är det någon som gillar backtracking?

En text du redan nu kan vänja dig vid.

Jag vet inte alltid vart jag är. Inte bara vid ett tillfälle i spelet, utan vid flera. Ibland vet jag inte vart jag ska gå, och det är givet, det är jag okej med. Det blir en extra utmaning i att hitta vart bossen är så jag kan ta mig vidare, och det är som sagt belönande att undersöka (om man orkar). Det är inte denna lite allmänna förvirring som jag pratar om, utan att jag faktiskt inte vet vart jag är eller vart jag kan gå, det finns inte heller någon karta som kan hjälpa dig. Jag förstår att man inspirerats av souls-serien och dess kartlöshet. Men där så är spelet någorlunda rakt. Visst kan jag gå bort till en annan plats, men jag vet ändå typ vart jag är. Här så ser allt likadant ut, speciellt i de delar som sker längst in i rymdkolonin. Jag blir förvirrad, frustrerad, och vill undersöka ännu mindre med risk för att inte hitta hem.

Co-open är som sagt väldigt rolig, när den funkar. Det är enkelt att sätta ut ett handavtryck som en med/motspelare sedan kan använda för att besöka din värld, men jag har bara faktiskt lyckats koppla upp mig mot någon annan två(!) gånger av otaliga försök. Det finns ett lite halvroligt system där du levlar upp vapnet du använder och låser upp olika specialförmågor, tyvärr är detta ett tveeggat svärd (haha), då det vapnet jag använder mest snabbt blir det starkaste jag har. Varför skulle jag vilja använda ett annat vapen då? Fienderna är tyvärr väldigt lika. Efter några timmar undrar man varför man har slagits mot samma typ av zombie hela spelet igenom. Det blir snabbt tråkigt och variationen ligger på noll.

Ibland så är spelet väldigt snyggt, oftast väldigt mörkt.

Tyvärr motsvarar inte mängden text hur jag spenderade min tid i spelet, trots att jag skriver mer om hur det var när allt klaffade så var jag mest borttappad, vilsen och sur, det var inte alltför ofta den där magiska känslan infann sig. Om du ska spela Hellpoint så ska du göra det med en annan person bredvid dig i soffan framför TV:n, det är då det är som bäst. Ett mellan-spel för en mellan-peng.

Souls-spel kan dock falla åt väldigt olika håll på olika människor. Du kan lätte bilda dig en egen uppfattning genom att spela sequel-demot Hellpoint: Thespian Feast för att få ett litet smakprov. Helt gratis.