Infernax

Ni minns hur spelen var för 20 år sedan? Kanske till och med 30! Man satt vid sin tjock-tv och kollade på pixlarna som smög fram mellan lysrören och försökte styra sin Mario runt Goombas, se Ryo och Ken fightas på gatorna och Simon Bellmont hoppa in i Drakulas slott för att ge honom en omgång. Grafiken, kontrollerna och bristen på sparpunkter. När du dör i spelet, är det bara att börja om. Men ibland kan det vara härligt att komma tillbaka och besöka dessa äventyr. Man kan få dra fram sitt gamla 8-bitars nintendo för att få ta del av det, om inte någon studio får en snilleblixt och ger oss lite av det gamla i ny tappning.

Vi trycker på start. Man kan välja att spela Classic Mode vilket innebär att man spelar spelet som det är tänkt att spelas, precis som man gjorde då. Eller så kan man välja Casual där man får lite medvind, när man dör får man behålla lite saker som du samlat in och behöver inte börja om hela tiden. Jag väljer Classic så jag får känna på upplevelsen på riktigt. Du får veta att huvudpersonen, i mitt fall Henkeloedeo (uteblivet ”n” pga. maxantal tecken), är trött på de våldsamma korstågen och beger sig hem, men utan att veta att någonting kommit tillbaka från det heliga landet ett helt år före… En bok! Där börjar vårt äventyr. 

Vi kommer med båt och lägger till vid bryggan. Som vilken normal människa som helst börjar självklart min spelupplevelse med att se om det går att nita han som styr båten, detta med negativt resultat. Jag springer vidare och han kör iväg. Vanliga ställen hänger upp talgbollar eller liknande för att mata fåglarna, men det hjälten får se är att de hängt upp en kille på ett kors med ett helt gäng fåglar som går loss på honom. Det fick mig att inse att det kanske är en mysig spelupplevelse jag har framför mig. Det kanske man kan säga då personen på korset, likt Jesus, hoppar ner från korset och börjar jaga dig. Lite osäker på om även Jesus jagade folk, men låt oss säga det för komisk effekt.

Det vi sen får se är odöda, kackerlackor stora som hundar och spöken som flyger och flänger. Allt vår hjälte har att beväpna sig med är en stor klubba och en sköld. Skölden skyddar endast mot fasta föremål som kommer flygande mot en, tyvärr inte folk som slår. Bakgrunderna består av skog, berg och en himmel med blixtrar. Väldigt passande och faktiskt tillfredställande i situationen. Efter en del slaktande av kackerlackor och odöda möter man en man. Han skriker “DÖDA MIG” och här introduceras att spelet har val som är avgörande och kommer påverka om du är god eller ond. Berättelsen kommer ta olika vägar beroende på valen du gör och spelet kan sluta på olika sätt. Jag skiter i vilket vid detta tillfälle utan tänker mer att jag ska vara en godhjärtad ledare som tänker på mina undersåtar, så jag gör självklart som han ber mig om, och svingar klubban i huvudet på mannen vars hjässas innehåll flyger åt alla håll och målar min rustning i en annan färg. För mig som gillar rött är det en förbättring, men det trillar av efter några sekunder till min förtret. Vad som kommer sen tillhör spelets absolut viktigaste funktion: sparningen. I detta fall sparar man genom att hitta en staty av en ängel, tända levande ljus, och be. ”Bönerna dämpar stridens smärta” säger han.

Im on a boat

Efter att du fritagit staden Darsov från en jättebebis med stor kniv så ber trollkarlarna dig att följa spåren efter sagda bebis. Det leder dig till ett slott med ett pentagram på dörren, med en färgglad boll vid varje udde. Varje boll symboliserar var sitt slott runt om i världen, med en boss i varje som du måste besegra. Sagt och gjort, ut och leta. Det är här som jag vill ändra om spelet genre. ÄPOPSRPG! Äventyligt Pussel och Promenad Simulator Role Play Game kanske inte ligger lika bra i munnen, men det är ett jädrans rännande till änglastatyn.

I varje slott är det en massa pusselliknande gångar, med fiender och fällor och större fiender och mindre fiender. Åt ett håll måste du gå för att hitta en nyckel, åt ett annat måste du gå för att hitta låsa upp en färdighet. Och man blir lite trött på att dö. Tro det eller ej. Varje gång man lyckats komma så långt att man kommer fram till något så har du valet att springa vidare till nästa, vilket är en farlig väg med mycket som vill döda dig till du kommer fram till nästa grej, för att sedan ta dig därifrån via en väg där massa saker vill döda dig osv. Man har också valet att gå samma väg tillbaka till änglastatyn, som är vänligt placerad utanför varje slott. När du väl har sparat kan man dö utan att tappa nyss funna färdighet. Guld värt!

Vad allting låter bra och trevligt, men oj så frustrerande det kan vara… Det pussel-element som jag nämnde består i att spelet berättar absolut nada vad man ska göra. Från start till där man fastnar är det ett frågetecken var man ska härnäst, och man springer runt kartan sjutton gånger endast för att gå tillbaka dit man är för att klia sig i huvudet och undra vad man har missat. Jag tillhör kategorin av puckon som springer in i spel och letar efter områden jag inte ska vara i än, och försöker klara av dem lite för tidigt. Tror du att det gick den här gången? Svar nej.

Ponera att man har hittat ett av nyss nämnda slott. Du går in och får… vi behöver någon sorts censur här, men ni kan tänka er ordvalet. Du tänker efter en stund, och efter en del tid du aldrig får tillbaka, att det kanske är för tidigt. Du kanske ska någon annanstans. Du går då överallt där du kan vara, men icke. Det enda du hittar är en smed någonstans i en avlägsen by som säljer en lite bättre klubba, denna gång lite hårdare, som ger dig lite mer fördel i strid. Nu kan du halvhjärtat gå in och påbörja sagda promenadsimulator för att sedan påbörja samma jakt efter nästa steg därefter. Vid ett annat scenario är de snällare genom att en snubbe vid ett värdshus säger att han tyckte han såg ett slott ute vid vattnet vid gårdagens storm, men han var osäker. Lagom avancerad ledtråd. När man sedan låser upp den magiska trollformeln för att frambringa ett åskoväder så drar man ju snabbt kopplingen själv.

Jag har hittat den bästa rustningen. Jag har varit väldigt noga att täcka hela kartan, inte lämna någon ruta orörd. Men det är helt stilla. Jag har bara en färgglad kula kvar i pentagrammet för att låsa upp vad jag tror är det slutgiltiga slottet med den sista bossen, men det går inte. Jag vet var det sista slottet finns någonstans, men det finns ingen chans för mig att ta mig dit. Och det är där jag känner att det brister. Jag tappar spelglädjen när jag mållöst ränner omkring. Man hade behövt någon av trollkarlarna som säger “Seriöst, gör så här, spring dit, du har sprungit ett halvt maraton och dödat så många kackerlackor att New York tackar dig, gör någon nytta nu för sjutton!” men det gör de inte. Sen är frågan om det är bra eller dåligt egentligen…

Vill man ha den sortens utmaning är det självklart bra! Vill man springa runt utan massa pilar och försöka att hitta sin egen väg genom spelets berättelse och, med det, faktiskt känna att man har klarat det, så finns det ju inget negativt. Däremot finns det en charm i när man ser spelutvecklarnas tankar och hur de vill att spelet ska upplevas. Personligen är det ett stort minus, men för spelet känns det ändå som att det ska vara så. Och ska det vara så vill de väl att man ska känna frustrationen. Men jag ger utvecklarna ett stort långfinger, självklart med kärlek.

Nu glömmer vi det och pratar fiender. De är ganska många totalt men man springer mest på ganska många “samma”. Vi har nämnt odöda, vilket är som en zombie som är steget snabbare än en snigel och kanske lite mer hotfull. Kackerlackans största fördel är att man måste böja sig ner för att döda dem. Detta är inget som är särskilt svårt vilket gör dem ganska jätteofarliga. Detta följer egentligen resten av fienderna också, de är ganska enkla. De har alla ett eget rörelsemönster som följs slaviskt. Man lär sig dessa enkelt och sen är det bara att jobba sig igenom dem med rent muskelminne. Även bossarna känns väldigt enkla, då det bara är ett simpelt rörelsemönster och de attackerar genom ett tydligt mönster, och ger spelaren en tydlig måltavla, så det som dödar en oftast är sin egen dumhet.

För visst, många av de svårare momenten är mest pusslet. Hoppa mellan plattformar medan pilar skjuts mot dig. Balansera på vattenhjul som snurrar samtidigt som luften runt om är fylld av fiender. DÅ är fienderna jobbiga, när de är i vägen! En fiende fuskar genom att teleportera in sig, skjuta en eldboll, och sen teleportera bort sig igen. Taskigt, men väldigt enkel om man får möta den ensam på plan mark. Fegis…

I övrigt finns det inte mycket att säga. Bakgrunderna var väldigt passande för spelets miljö och musiken var väldigt passande för spelet som sig, men blev otroligt enformigt och irriterande i längden vilket gjorde att det snabbt byttes ut mot hårdrock på hög volym.