The Plucky Squire

Sagoboken är sprängfylld till bredden av äventyr, kreativitet och galna trollkarlar. Vad kan därför vara bättre än att inte bara leka hjälte i sagan, utan också föra ut denna heroiska filur till den riktiga världen! Detta är grunden i vad som är ”The Plucky Squire”.

I landet Mojo är en färgsprakande kreativitet vardag. Dess fina monark Drottning Chroma är extra nöjd. Om något bus skulle ske, vet hon med stark säkerhet att hennes trofaste tjänare Jot kommer till undsättning och räddar dagen. Det är ett rike fyllt av glada färger, leenden och sagolika festligheter. Synd då att hon inte vet om att den skurkaktige trollkarlen Humgrump smider planer som sätter stopp för denna jovialiska vardag i detta sagoland. Han har tröttnat på att ständigt stoppas av den alltid lika heroiske Jot. Han har dessutom insett att det är lönlöst att göra som han vill, eftersom han plötsligt förstått att detta faktiskt är en saga. En sagobok där slutet är lyckligt för hjälten, men ej för skurken. En insikt som får honom att dra drastiska och framför allt oväntade åtgärder för att ändra sitt nesliga sagoboksslut. Denna gång ska de onda äntligen få vinna känner han! Något som Jot och hans vänner ämnar sätta stopp för! Eller?

Där har vi början på detta charmiga äventyr, där 3D- och 2D-miljöer blandas om vartannat och det är du som bestämmer var och när du byter mellan dessa. ”The Plucky Squire” är något som unikt som ett äventyrsspel med plattforms- och pusselelement, där du inte bara leker med oerhört bjärta 2D-landskap – utan från och till bokstavligen hoppar ur den sagobok där allt detta sker. Jot, karaktären som du styr har en härlig karaktärsdesign signerad artisten James Turner. Hans fotavtryck märks av i alla skrymslen och vrår i spelvärlden – i utsökt tecknade omgivningar som i många fall överträffar till och med Nintendos bästa kreationer. Åtminstone ur en artistisk synvinkel. Ja, hela världen är så pass varm och inbjudande att jag många gånger kommer på mig att bara njuta av själva presentationen. Något som inte alltid sker direkt.

Ett äventyr tar sin början!

Det är en dynamisk upplevelse du får medan du spelar. Under resans gång spatserar din hjälte land och rike runt i jakten på trollkarlen Humgrump, redo att vinna dagen. Här och var strösslas det både söta små pussel, hemligheter och mini-spel – allt för att göra spelupplevelsen mer energisk. Det är dock när spelvärlden kan påverkas utifrån små fysiska pussel som det hela når en högre nivå. Jot får nämligen förmågan att hoppa ut ur den sagobok där allt detta pågår – och faktiskt påverka inte bara omnejden som är ett pojkrum för en aspirerande tecknargrabb, men framför allt boken i sig. Du kan bläddra mellan sidorna i boken och ta dig snabbt till sidor du besökt, och lösa mängder av problemlösningsmoment. De tydligaste är de språkbaserade pusslen.

Eftersom detta är en sagobok finns ibland text på marken på platser som Jot når. Du kan ändra ordens placering för att manipulera meningens betydelse och lösa problemen. Genom att göra detta kan du manipulera meningens betydelse och därigenom lösa problemen som kommer i din väg. Detta parat med en skönt brittisk berättarröst och konstnärsreferenser som dyker upp då och då, gör upplevelsen rik och fyllig.

De enda platser där det fallerar för mig är under vissa mini-spel samt – om än petitessmässigt – plattformssektioner. Alla mini-spel är lätta, men någon här och var är rentav tråkig. De kan förvisso skippas, men jag hade önskat att de var mer engagerande för mig som spelare ibland. Sedan har vi plattformssektionerna som i sig är fullgoda, men att själva hoppandet med Jot känns aningen svävande. Kanske är det att jag blivit bortskämd av utomordentliga plattformare som Astro Bot då detta inte är dåligt, bara okej – men jag hade gärna sett att hoppandet kändes mer tillfredsställande och direkt. I nuläget fungerar det okej, men det är allt.

Nämen titta! Jot är i 3D nu!

Tack och lov då att plattformandet är en liten del av spelet, och att helheten ser ett spel där både vuxna som barn kan få en hjärtvärmande stund framför spelmaskinen. De största hindren är å andra sidan kanske spelets korta natur och ofrånkomliga lätthet. Spelet har två svårighetsgrader, där till och med det normala äventyrsläget är lite för enkelt. Så till den grad att det kan kännas som att spelet inte riktigt vågar ta ut svängarna utifrån sin spelmekanik, som det gör med sin ’artdirection’ och lekfulla mix av spellägen. Nu säger nog många ”Meh! Det är ju ett barnspel, det ser väl vem som helst!”, men där skulle jag säga att många av referenserna och tematiken från och till blir oväntat vuxen. Visst att det är söta referenser till kända målare, eller mer ruskiga moment med Humgrump mot slutet av spelet – men framförallt är det hur spelet leker med förväntningar. Något som märks av extra väl senare mot slutet av spelet även det. Här känns det som att utvecklarna nog skulle valt en tydligare linje att gå på, då det känns lite hattigt i nuläget med vad de vill säga med spelet.

Inte för att spel behöver säga så värst mycket egentligen – så länge man har kul, men ”The Plucky Squire” har med mängder av metaberättartendenser (inga spoilers här inte!), som kan gå över huvudet på yngre, och genom ett vuxet perspektiv på vissa sätt. Nåja, nu förtar allt detta inte från lyckan av att spela, men det gör ändå mitt intryck något mer splittrat. På gott och ont…

Att spelet leker med förväntningarna både sett till berättandet, men även spelmomenten (ibland blir det till och med ’shoot-em-up’!) gör dock att tempot bibehålls rakt igenom. Lägg därtill en god portion humor från berättarrösten, och du kommer sitta med ett fånigt leende över läpparna merparten av de runt sex-åtta timmar du spenderar med spelet. ”The Plucky Squire” är inte bara ett kärleksbrev till äventyrsgenren, utan en smärre homage till konstnärsskapet och idén om att låta kreativiteten flöda. Vare sig det handlar om måleri, berättande eller spelande; livet ska inte ha några gränser.