Lost Ruins

En ung flicka som tappat minnet får i uppdrag att ta sig igenom slottsruiner för att sätta stopp för “the dark lady”. Det här är den animeinspirerade retro-metroidvanian Lost Ruins!

Spelet börjar med att du spelar som en ung flicka som tappat minnet. Du vaknar upp i ett slott och träffar på en dam som heter Beatrice. Hon berättar för dig att hon är väktare över dessa slottsruiner och att hon behöver din hjälp för att sätta stopp för “the dark lady”. Hon berättar för dig att du blivit kallad från en annan dimension av the dark lady’s följeslagare och att du måste besegra dem så att inte andra farliga varelser kommer till denna värld. Detta är den huvudsakliga premissen i spelet. Du går från rum till rum á la Metroidvania och besegrar bossar. Händelseförloppet är relativt förutsägbart och alla vändningar den tar kan ses på mils avstånd. Trots det tycker jag ändå att berättelsen duger som den är eftersom spelets huvudsakliga fokus inte ligger på att framföra ett djupt narrativ, utan i spelets mekaniker.

Första mötet…

Lost Ruins är först och främst ett Metroidvania. Det vill säga att du rör dig mellan rum i en stor sammankopplad världskarta där du låser upp nya förmågor som gör det möjligt att ta sig vidare. Precis som sin inspiration är Lost Ruins också till viss del en 2D-plattformare, även om det har betydligt större fokus på strider än själva plattformandet.

Det är just i stridssystemet som spelet skiner allra mest. Du plockar på dig en mängd olika vapen med olika förmåner. Vissa har till exempel “bleed” och de som spelat Elden Ring vet hur användbart det är, för det är exakt lika “OP” här. Fienden förblöder så att hälsan går ner ständigt under en tid. Precis som i Elden Ring kan även fiender ge dig denna statuseffekt, så det gäller att vara på sin vakt. Förutom vapen, som du kan ha två olika på dig samtidigt, finns det även en del besvärjelser de kan använda, till exempel att du kan kasta eldmagi eller ett moln som absorberar fienders hälsa. Det finns en hel mängd vapen och besvärjerlser att använda sig av och spelet är därför relativt anpassningsbart till din spelstil. 

Jag körde spelet med handkontroll eftersom jag tycker att det passar bäst till den här typen av spel. För mig kändes dock styrningen lite sådär. Det som jag störde mig mest på var att rullningen är fruktansvärt slö. Jag förstår att utvecklarna inte vill att man ska förlita sig på den alltför mycket, men när många fiender, särskilt bossar, attackerar extremt snabbt blir det nästan omöjligt att inte ta skada. Det blir ytterligare ett bekymmer när nästintill alla bossar har upp till tre faser du måste ta dig igenom i ett svep. Som tur är finns det olika svårighetsgrader som underlättar lite, men det känns inte som att spelet är så rättvist på den punkten.

Grafiken i spelet är en härlig mix av high-school anime och retroartad pixelgrafik. Det är en blandning som jag inte sett förut, särskilt när det dessutom utspelar sig i gamla slottsruiner. Jag tycker dock denna blandning fungerar förvånansvärt bra i spelet med varierande miljöer och karaktärsmodeller. UI:n hade dock behövt en del polering. Den är mycket simpel och det märks att det är ett litet team som har arbetat på spelet.

Musiken är stämningsfull och lågmäld, vilket fungerar bra för att sätta ton. Något jag är mer fundersam över är ljudeffekterna. Att höra animeskrik från huvudkaraktären samtidigt som man hör skräckartad musik skapar en viss dissonans. Det är inget som förstör upplevelsen i stort, men stundvis känns det märkligt.

Sammanfattningsvis är Lost Ruins ett unikt Metroidvania med mycket valmöjlighet när det kommer till användning av vapen och förmågor. Tyvärr dras betyget ner en aning på grund av lite orättvis speldesign och en väldigt kort speltid (runt fyra timmar om du utforskar allt), vilket gör att det inte riktigt är värt priset.