Teenage Mutant Ninja Turtles: Shredder’s Revenge

Turtles-gänget är tillbaka i en retro-osande brawler där vi slåss igenom 16 banor och får möta kända ansikten från den tecknade serien från 80-talet. Hur kul är det dock att ta sig an ett spel vars genre hade sin storhetstid under SNES-eran?

Om du inte känner till Turtles-gänget kommer du nu få stifta bekantskap med de muterade sköldpaddorna Leonardo, Donatello, Raphael och Michelangelo som är upptränade av en råtta vars namn är Splinter. Utöver dem kommer vi även att träffa på reportern April O’Neil och Casey Jones. Alla dessa kommer att vara spelbara, dock måste man spela klara av spelet innan man låser upp Casey Jones.

Skurkar finns det gott om i spelet och självklart kommer man att stöta på och strida mot Shredder och hans lite dumma underhuggare Bebop och Rocksteady. Vi kommer även få ett härligt galleri av fiender från tv-serien som både bossar och enklare fiender. Den primära fienden man kommer stöta på och slåss emot under banornas gång kommer vara Shredders fotsoldater. De kommer i en stor variation av färger och vapen som de slåss med. Men det är nästan vad som förväntas att man stöter på olikfärgade fotsoldater, då de gamla SNES-spelen bara hade så mycket med minne att arbeta med och man kunde då spara in genom att bara byta färg på de man slåss mot mest under spelens gång. Det finns fiender stora som små, på marken eller flygande och dessa kan vara störande då man ibland missar dem för att det är svårt att avgöra var de är. 

Berättelsen är kort och gott att Shredder och hans gäng av fotsoldater är ute för att ställa till sattyg och det är upp till turtlarna och vänner att stoppa dem från att ställa till med mer problem i staden. Denna gång har de ögonen på Frihetsgudinnan av någon anledning, men vad de än har planerat för Frihetsgudinnan ska de inte komma undan med deras dumheter denna gång heller! 

Spelets berättelse är en väldigt vanlig sådan för en brawler. Det är egentligen inte den djupaste historia man kan tänka sig. Mellan varje kapitel får man en kort sekvens som ger en direktiv om var man kommer komma härnäst, men det är precis vad man behöver som ursäkt att hoppa in och mosa en massa fotsoldater. ”Åh nej, Shredder är ute och gör dumma saker igen. Då måste vi stoppa honom”. Känslan berättelsen förmedlar är som ett avsnitt från den tecknade tv-serien och jag gillar den; den är rakt på sak och jag får spela som turtlarna och spöa skiten ur Bebop och Rock steady. Vad mer behövs? 

Lugnet störs av att Shredder är på G med något dumt igen.

Spelet är ett beat ’em up, eller som det är mer känt som en brawler, där man rör sig framåt mot banans slut och stöter på nya fiender och fällor. Banan stannar upp när man stöter på fiender och man måste besegra de fiender man stöter på innan man kan få fortsätta framåt i spelet och på slutet av varje bana kommer man att stöta på en boss. Banorna utspelar sig runtomkring i New York, i kloaker, på motorvägen där man åker skateboard och på hustak.

När man har klarat av en bana låses nästa bana upp och man kan röra sig framåt i spelets berättelse, men man kan hoppa tillbaka och köra samma bana igen, då det finns utmaningar och hemligheter man kan hitta på banan. Det kan vara att hitta VHS-band, dagböcker eller karaktärer. Genom att hitta vissa karaktärer låser man upp deras bonusuppdrag, som går ut på att t.ex. hitta fem VHS-band som man får poäng av. Dessa poäng gör att den karaktären man kör som kan låsa upp extra liv, en ny attack eller en extra hit point. Genom att genomföra de utmaningar som finns på kartan får man också poäng.

Spelet kommer med två lägen; arkad och story. I storyläget kan man köra lite som man vill och spela om banor och låsa upp saker med poäng man tjänar i spelet. I arkadläget kan man bara köra igenom spelet under en sittning och man har limiterat med liv, lite för att efterlikna upplevelsen av att ha spelat spelet på en klassisk arkadmaskin.

Stridssystemet är klassisk brawler där man antingen bara kan trycka som en galning på alla knappar och ta sig igenom spelet, eller så kan man faktiskt ta sin tid och lära sig de olika kombinationerna som finns tillgängliga och verkligen spöa skiten ur fotsoldaterna effektivt utan att åka på för mycket stryk själv. Det är härligt att hoppa in och köra spelet då kontrollerna är väldigt tighta och precisa. Om jag åker på stryk är det vanligtvis för att jag trodde att jag skulle lyckas rulla eller hoppa undan från undan en attack, men att jag var för sen att reagera på de fienderna som var runt mig. Värt att notera att innan man startar spelet kan man se alla olika attacker man kan utföra. 

Valet av karaktär har en liten betydelse då de alla har olika fördelar och nackdelar, vissa kan ha starkare attacker, längre räckvidd eller vara snabbare. Personligen gick jag först ut på min egna favorit Donatello, med sin bo-stav kan ha nå långt och är stark, dock är han lite slö. Alla har olika specialattacker och det är kul att se vad de för när de hånar fienderna. Donatello gör det genom att sätta sig ner och läsa en serietidning.

Om man inte vill köra helt själv kan man spela ihop med fem kompisar. Du kan antingen co-op spela med dem online eller klämma ihop er i soffan och köra tillsammans. I dagens läge kan man köra crossplay mellan PC och Xbox, vilket öppnar upp mer om man vill köra med annat folk som kanske inte äger en Xbox. Playstation och Switch spelare kan man dock inte köra mot än.

Det här spelet är en retordoftande pixelerad brawler likt de gamla spelen, t.ex. Double Dragon, Street of Rage eller Turtles in Time. Trots att det har ett pixelerat utseende ser det riktigt snyggt ut. Det är färggrant och man får en stor variation på alla banor och de bosskaraktärerna man kommer stöta på. Trots att jag har kört väldigt många av de gamla brawlerna, måste jag säga att det här var riktigt kul att sätta tänderna i då det är ett riktigt välgjutet spel som ger dig precis vad du förväntar dig av genren och gör det riktigt väl. Spelet flyter på väl på och det är inte som de gamla spelen som ibland kunde ha lite variation av dålig framrate eller att hårdvaran de kördes på inte var optimal, men tack vara de bättre systemen vi har nu kommer man få en suverän upplevelse.

Utöver att det visuella är en fröjd att se får vi även musik som höjer spelet, ännu mer om man har sett serien eller kört de gamla spelen. Samt att vi även har original-röstskådespelarna som har kommit tillbaka och spelat in röster för spelet.

Omspelningsvärdet på spelet är finns då det finns sju olika slut på spelet. Sen efter det blir det mer eller mindre att man kör och ser vem som kan spela igenom banorna snabbast då de finns en timer.. För när du väl hittat alla hemligheter, gjort alla utmaningar och sett alla slut så finns det inte mycket mer att göra i spelet, men då har man fått ut väldigt mycket av spelet.

Teenage Mutant Ninja Turtles: Shredder’s Revenge är som jag skrivet ovan ett riktigt bra spel som kommer göra att gamla fans och nya spelare kommer ha en riktigt bra stund under de få timmar som det tar att köra igenom spelet. Det är en lagom längd för denna typ av spel annars kan det bli att man tappar fokuset och slänger in mer än vad som egentligen behövs. Men på det stora hela har jag svårt att inte rekommendera spelet då man kommer ha kul själv eller ihop med ett gäng vänner.