Astro Flame Starfighter

Fram med rymdhjälmen, dags för lite gammal hederlig shoot’em’up! Astro Flame Starfighter kan knappast beskyllas för att vara överkomplicerat i sitt upplägg, utan är snarare en glad påminnelse om att forna dagars actionspektakel enbart behöver ett par knappar och en snabbstyrd rymdfarkost för att ge dig lite skönt spelande. Om än bara för en liten stund…

Premissen är ’borderline’ översimplifierad egentligen. En enkel mellansekvens visar din karaktär ta på sig rymdpilotshjälmen, varpå du befinner dig i ett rymdskepp – redo att spränga mängder av fiender. Denna traditionellt skolade rymdshooter, trånar oblygt tillbaka mot sådana klassiker så som ’Space Megaforce’, ’Strike Gunner S.T.G’, ’Aero Fighters’ samt sidskrollande iterationer, exempelvis ’Gradius’. I detta fall är det uppåtskrollande action som gäller; du rör dig konstant uppåt i skärmen, fiender uppenbarar sig och du behöver använda dig av ’power-up’, och dina reflexer för att undvika att dö, och att slutligen nå varje nivås slutboss.

Uppenbarligen är det ett otroligt enkelt koncept idag, när spel fullkomligen dryper av mångfacetterade ambitioner numera, men samtidigt är det just därför jag uppskattar Astro Flame Starfighter ännu mer. Visst har vi sett denna typ av ’shmup’-spel (shoot-em-up) hundratals gånger genom åren, men att det finns till nuvarande konsoler, och att framförallt dess väldigt följsamma och koncisa styrning faktiskt funkar så väl som den gör – gör ändå att jag ofrånkomligen får ett litet leende att bryta fram.

Astro Flame Starfighter är intressant i att det dels är relativt svårt, ju längre du kommer, men aldrig på ett sätt som skulle hindra dig att spela om och om igen. Motståndare som skjuts sönder lämnar nämligen efter sig ett gäng plockbart ’skräp’, med vilket du sedan uppgraderar ditt rymdskepps arsenal och skydd. Till skillnad från vissa andra spel i genren, behåller du alltid dessa uppgraderingspoäng – oavsett om du dör eller ej på nivån, och kan därför alltid fortsätta uppgradera oavsett hur det går. Detta gör att spelets första nivåer snabbt blir otroligt enkla, och att du tar dig vidare till en ny bana, varpå du börjar se hur långt du kommer där.

Svårighetsgraden ökar dock tydligt i och med tredje banan, men är aldrig omöjlig – särskilt inte med möjligheten att ’grinda’ tidigare banor och på så sätt uppgradera ditt rymdskepp på ett sätt som gör att rymdstrider förr eller senare blir busenkla. Det är dock aldrig riktigt AI-motståndet eller motståndarnas mer generella flygmönster som gör det svårt, utan mer ditt rymdskepps initiala svagheter – egentligen mer än din flygförmåga ärligt talat.

Detta innebär att spelet egentligen är tänkt att ’grindas’ till viss del, och att denna bit kan bli lite repetitiv från och till – så till den grad att det känns aningen obalanserat. Tack och lov är själva rymdflygandet roligt i sig, så det blir egentligen aldrig något problem. Däremot kan det lätt tänkas att de 15 banor som finns här totalt, gör att spelet känns som en ’rip-off’, men icke. Dels kostar spelet bara 99 SEK, men framförallt är det mer omspelningsvärdet och försöken i att skjuta sönder alla farkoster på en bana som blir det ultimata drivet. Detta parat med uppgraderingsmöjligheterna gör att spelet ändå lyfter i mina ögon.

Vad som dessutom inte heller blir något hinder direkt, är spelets presentation som med sina 3D-bakgrunder och objekt flygandes fram och tillbaka över skärmen – samt ett synthwave-artat soundtrack som för tankarna till 80-talets arkadhallar – gör att det känns så där härligt retroartat, men samtidigt relativt uppdaterat för ny hårdvara. Det är förvisso inget att skriva hem om, men är mysigt nostalgiskt på ett sätt – och i sig tämligen harmlöst.

Uppgraderingar leder till vinnande! Yay!

Ett spel bara för nostalgiker?

Shmup-genren är inte en av nutidens giganter längre. Så enkelt är det. Trots det finns det ändå plats för ett tacksamt kompromisslöst spel som detta än idag. Visst, det är i runda slängar 6-7 timmar av spelunderhållning för någon som gillar genren (om inte kortare), men för den slanten det kostar är det ändå överkomligt känner jag. Visst finns det en återupprepande spelmekanik i det att du behöver ’grinda’ för resurser, men tack och lov är det i slutänden tillräckligt snällt för att vem som helst ska kunna ta sig an spelet, och ändå känna att de kan komma vidare. Att spelets upplägg är något vi sett hundratals gånger tidigare – åtminstone för en gammal ’gamer’ som mig, kan dock ses som en svaghet. Det är på många sätt anonymt, men vet ni vad… så länge ni har kul, och känner att de där hiskeliga rymdfienderna bör sprängas, ja då kan jag ändå rekommendera detta. Ibland behöver saker inte vara så komplicerade helt enkelt!