Midnight Fight Express

Sparka, skjut och slå dig fram genom en dystopisk stad, i en nära framtid, till ett grymt soundtrack.

Låt oss få merparten av storyn ur vägen direkt. Kriminella nätverk planerar att ta över en storstad. Deras plan ska gå i verket den kommande natten, om inte den tidigare brottslingen, Babyface kan sätta stopp för kuppen inom några få timmar. Indragen i ett liv han trodde han lyckats lämna bakom sig, med hjälp från en mystisk AI-drönare, ger sig Babyface ut på vad som visar sig bli en “skurkmassaker” genom den undre världen. Mer än så behöver man inte veta. Dels för att storyn i spel som detta är så ytliga som de bara kan bli – på gott och ont, men också för att den handling som finns är så illa skriven och presenteras på så tråkiga vis att i alla fall jag slutade bry mig kort efter start (något som antagligen säger mer om mig egentligen, men jisses). Det mesta utspelar sig som i flashbacks (bara det berättarsättet är tråkigt) och berättas genom textrutor som är alldeles för ivriga att poppa upp oftare än de är välkomna. Det finns få saker som kan bromsa ett spels framfart som textrutor, särskilt i en genre som brawlers.

Som en topdown 3D-brawler gör Midnight Fight Express mycket rätt, trots de narrativa bristerna. Striderna är kvicka och ju längre ner i den undre världen man kommer, desto mer eskalerar de; vilket i sig kräver mer kreativa sätt att hantera allt svårare busar. Ibland räcker en höger- och vänsterkrok för att fälla en bråkig rackare, men snart nog behöver man vara snabb på fötterna, ducka undan och anfalla vid rätt tillfälle. På pappret låter det senare väldigt intressant och på sätt och vis lyckas det delvis här och där. Istället för att bara trycka på alla knappar i förhoppningen att man snart vinner så kräver varje knapptryck lite mer eftertänksamhet här.

Vad som kommer att krävas de kommande sekunderna kan räknas ut med hjälp av vissa tecken på fienderna. Kan man lättast blocka en attack så dyker en typ av prompt upp, behöver man ducka undan gäller en annan; men i de fallen kan man oftast basera sitt nästa steg på en röd outline kring fienden. Det här systemet fungerar förvånansvärt väl och stör inte alls som man kanske först tänker. Prompterna är små och snabba, så de hinner försvinna innan de blockerar eller kommer i vägen för något, men inte heller så snabba så man inte hinner uppfatta vad de innebär. I de flesta fall fungerar vilket som ändå. Man kan blocka attacker som annars bör duckas undan och detta behövde i alla fall jag utnyttja till en löjlig nivå under ett par tillfällen.

Det dyker nämligen upp ett par bossar under resans gång. Alla med sina respektive gimmicks. Ett par av dem känns dock som att de hamnat i fel ordning. En av de första bossarna man stöter på är en kock med en eldkastare, som verkligen kräver snabbt tänkande och ännu snabbare fötter. Senare dyker en “street fighter” upp, mer som en miniboss visserligen, som sopar arenan med spelarens ansikte. Detta tills man upptäcker att det mesta som sagt går att “spamblocka” hans attacker, så man själv kan hinna få in en eller två slag själv. Det här var första segmentet jag tycker är löjligt svårt. Personligen har jag inget emot ett “orättvist” spel (mitt tycke Soulsbourn-serien stärker den tron), men när det blir direkt obalanserat slutar precis allt vara roligt; även det som var bra innan. Den sura smaken biter sig vid och släpper aldrig riktigt.

En brawler ska ibland ha många fiender som hopar sig kring spelaren, som kräver snabb avvägning om vilket av dessa hot som bör avvärjas först, innan man tar sig an resten av kanonmaten. I Midnight Fight Express baseras de flesta av dessa beslut på vilka av fienderna som är beväpnade och med vad. En oväpnad muskulös buse är inte alltid lika farlig som en tanig rackare med en hagelbrakare. Dessutom är marken snart efter ett slagsmåls start sporadiskt täckt i diverse vapen, som både spelaren och valfri buse kan plocka upp. Även mycket av den inredning som inte är fastspikad kan användas som engångsvapen, för att snabbt ta kontroll i en annars överväldigande situation. Det här är något jag gillar och tycker fungerar väldigt väl, för det kan skifta en strids fokus och slutresultat på några få sekunder. Att kunna anpassa sig illa kvickt är nyckeln i ett spel som detta för att hålla det någorlunda fräscht under resans gång. Vad som inte riktigt fungerar är, återigen när det blir obalanserat och en hop stora beväpnade busar anfaller på en och samma gång; med en “miniboss“ på en målsökande motorcykel.

Medan motorcykeln kan köra ner fiender som hamnar i dess väg och exploderar när den nuddar en vägg, så respawnar den obarmhärtigt snabbt. Logiken brister så det knakar i det läget och plötsligt känns hela spelet som en stor hög av skräp. Det förvånar mig på en ny nivå. För när Midnight Fight Express är bra så är det ofta riktigt bra, men när det väljer att vara obalanserat istället för genuint svårt och forcera sin ruggigt illa skrivna historia så är det ett av de mest frustrerande spelen jag varit med om de senaste åren.

Den grafiska stilen känns halvfärdig och saknar ofta texturer för att istället fokusera på släta 3D-ytor. Hade de valt att köra på det ena eller det andra så tror jag det hade fungerat bättre, för i nuläget vet jag inte riktigt hur jag skulle beskriva eller vad jag skulle likna det vid. Ljus och skuggor är dock snyggt, kanske mest för att resterande stil i sig inte är vidare imponerande. Neonljus och pastellfärger tillhör den nostalgiska 80-tals romantiken historien lutar sig på likt en krycka, men inte tillräckligt för att kännas som en medvetet stilval ändå. Det hela är mycket förvirrande, men också miniskulöst för de flesta spelare vågar jag påstå.

Vad jag tror de flesta kommer märka av är humorn, som känns inklämd överallt där det är möjligt. Inte för att den är särskilt bra, utan för att den för det mesta består av billiga referenser utan någon relevans, ordvitsar som skulle få vilken göteborgsk far att slita sitt hår och vad jag tror ska vara ett stående skämt som endast blev mer och mer frustrerande ju längre det pågick. Det sistnämnda handlar om när “nya fiender” (mer som nya skins, då de flesta fungerar som liknande fiender man redan spöat upp horder av. Deras yttre ändras nog mest för att spegla de olika miljöerna man besöker) dyker upp och alla introduceras med en glitchig skärm och texten “Introducing [FIENDENAMN HÄR]”. Man stöter på så många “nya” fiender att den där skärmen slutar vara kul redan när man klarat av första banan. Trots det återkommer den ständigt och kan inte vara något annat än ett dåligt skämt.

Det hela är minst sagt undermåligt skrivet och känns ständigt som ett första utkast till en lågbudget dussinkomedi som inte ens hade gått med vinst på Netflix.; vilket bara blir värre eftersom det är svårt att ignorera, utöver att frustrerat klicka igenom, då det dyker upp alldeles för ofta. Ett klassiskt misstag som görs är att påminna om något annat i samma genre som gör precis allt bättre. Jag har lovat mig själv att sluta referera till det spelet i mina texter, men en av bilderna i den här recensionen borde avslöja vilket spel Midnight Fight Express hänvisar till med ett gäng karaktärer som inte kan vara något annat än en fattig referens.

Ljudmässigt återfinns ett par typiska ljudeffekter man enkelt hittar i billiga ljudbanker. Inget fel med det, dock brukar man ofta endast använda ljudeffekten som grund och anpassa den lite efter sitt eget behag och behov. Här låter vissa totalt oförändrade, vilket i sig blir distraherande. Musiken vill jag däremot slå ett hårt slag för. Även om det påminner lite väl mycket om detsamma spel som min bifogade bild med ett gäng i djurmasker refererar till, så är soundtracket välkomponerat och så adrenalinstint att jag vill krossa en flaska i en buses ansikte, för att anfalla en annan med de vassa resterna. Okej, det låter kanske lite våldsamt, men det är svårt att inte dras med i det mörka synth-beatet. Jag tror inte det finns en enda dålig eller alldeles för tjatig låt här, vilket är mer imponerande än jag tror de flesta inser. Det kompletterar inte bara den sedvanliga cyberpunk dystopin, likt en tapet som knyter ihop det neonbelysta rummet. Utan fungerar även som ett album på egen hand och agerar nästan som en del av det dietiska bakgrundsljudet för världen vi ränner omkring i. Musiken ger spelet, som annars riskerar att smälta in alldeles för mycket i bakgrundsbruset som är årets spelhöst, en nästan unik personlighet som faktiskt höjer spelet som helhet till en ny nivå.

När man kokar ner det hela så är jag personligen inte superimponerad av vad vi har här. Min fascination triggas mest av att det är en ensam utvecklare bakom; något som är smärtsamt märkbart när det kommer till narrativ och allra särskilt den så kallade humorn. Det kanske låter hårt, men en singulär vision är inte alltid en bra grej, i alla fall inte om man inte bollar den med andra för att se vad som verkligen funkar. Spelmekaniskt rekommenderas en handkontroll, något jag tveklöst skriver under på. Det funkar att spela med tangentbord och mus, men det hela är som skräddarsytt kring bekvämligheten en handkontroll kan innebära för spel som detta. Att sparka röv i neonbelysta gränder kräver synthwave och tighta kontroller.