Crime Boss: Rockay City

I Florida finns en stad som heter Rockay City. Det är en populär semesterort med vackra sandstränder och ett livligt uteliv. Det är också platsen för ett gäng kriminella bossar som styr staden med sina våldsamma hejdukar och handel med vapen och knark. En brutal sheriff tänker sätta stopp för dem, men det är en ny lirare som vill visa att han har vad som krävs att styra den undre världen. Hans namn är Travis Baker.

Crime Boss: Rockay City är ett actionspel i förstapersonsvy, där målet är att utföra stötar. Det kan vara allt från att råna juvelerare till att stjäla knark och värdesaker från gangsters. Antingen genomför du detta tillsammans med tre botar, främlingar eller vänner. Det gäller att tillämpa taktiker som att smyga sig in och desarmera kameror samt andra säkerhetssystem. Helst bör spelarna ta civila personer och säkerhetsvakter som gisslan för att undvika onödig blodspillan. Ibland går dock inte alltid detta vägen och förr eller senare kommer larmet gå, varpå polisen kommer med skarpladdade vapen och skottlossningen är ett faktum. Det gäller då att samla på sig så mycket stöldgods vi orkar bära och lasta in det i en van och fly. Det går givetvis att fly med vanen närsomhelst under sessionen, men vi kommer bara få med oss det stöldgods som har placerats i bilen, vilket kan innebära att vinsten inte blir stor över huvud taget. Sessionerna tenderar att vara korta, vilket så klart är en fördel när det ska spelas online. Jag förstår verkligen att den smygande taktiken är den som spelet hela tiden rekommenderar, eftersom att när myndigheterna väl kommer, är det fruktansvärt svårt att ta sig ut levande. Poliserna har nämligen en tendens att dyka upp överallt på kartan och de är fruktansvärt pricksäkra. Det fungerar bra i rent underhållningssyfte, men det finns ingen tyngd att tala om i skjutvapnen. Utvecklarna är även ibland lite väl elaka när det kommer till hur pricksäker spelaren får vara, eller hur starka eller svaga de är. Ibland känns det som att jag skjuter med en ärtpistol efter dem, eller undrar om jag har fått tag på en karaktär som bara använder sig av vapenattrapper.

Dessa korta sessioner får vi ändå se som grundspelet och det känns som att spelet har en ambition att utmana Payday spelen. I så fall bör utvecklarna se över sina servrar och spelets övriga stabilitet. När jag försökte ansluta till en session tog laddningstiden så lång tid att jag antingen tappade uppkopplingen till sessionen, eller kom in i slutskedet av stöten där vi ska fly med bilen. Jag vet att långa laddningstider är någonting vi får leva med i onlinespel, det kan vara så att jag bara hade otur. Tyvärr är de långa laddningstiderna även närvarande när jag startar spelets kampanjläge. Jag sitter ibland och undrar huruvida spelet har kraschat eller inte. Mina funderingar hade säkerligen lugnat ner sig om jag kunde få se någonting som visade på hur lång tid det var kvar av laddningen. En procenträknare, eller en gammal hederlig linje som blir längre och längre, hade fått mitt rastlösa huvud att lugna ner sig påtagligt mycket. Ett annat bekymmer jag upplevt är att när banan väl har laddat in, ser jag ibland inga karaktärer, utan jag ser bara ett gäng svävande vapen. Återigen hade jag kunnat acceptera det om detta hade varit ett strikt onlinespel, men detta hände även i spelets ensamspelar-kampanj! Hade spelet varit helt nysläppt hade jag också kunnat tänka mig att blunda för det, men nu har spelet varit ute i över en månad, då borde det definitivt ha funnits tid att se över detta. Det ger ett oerhört slarvigt intryck om något.

Kampanjläget i spelet är nog det som har marknadsförts mest. Främst på grund av att ensemblen av skådespelare består av kända B-films ansikten som Chuck Norris, Danny Glover, Kim Basinger, Michael Rooker, Danny Trejo och inte minst Michael Madsen. Ja, jag vet att Vanilla Ice också är med i ensemblen, men han är mer känd som den lökiga rapartisten som snodde en basgång från Queen och David Bowie under 90 talet snarare än skådespelare. Hursomhelst är det Michael Madsen vi spenderar mest tid med eftersom han spelar Travis Baker, kampanjens huvudkaraktär. Travis Baker är en snubbe i cowboyhatt och ett lågt mullrande som ska föreställa prat. Han har bestämt sig för att starta en kriminell verksamhet och ta över hela Rockay Citys undre värld. Här får vi ta del av samma typer av uppdrag som vi utför i grundspelet. Det ska rånas och skjutas på samma sätt här. Undantaget är att vi får med hjälp av en karta över staden bestämma vad för arbete vi ska utföra. Vi får sedan anlita underhuggare som ska utföra dessa dåd, om vi nu inte känner oss sugna på att låta Travis göra allting själv. Fördelen med att göra det, är att Travis kan utvecklas för att bli bättre och starkare. Nackdelen är att kampanjen har ett Rougelike upplägg, vilket betyder att när vi dör får vi dels se Chuck Norris i sin ’sheriff’-mundering och viftandes med två pistoler fråga oss hur det kommer sig att han besegrade oss och sedan får vi börja om från början igen.

Det är egentligen inte något särskilt fel på det här rent spelmässigt. Det känns som att vi får vara i kontroll över en verksamhet där vi får känna av riskerna och avgöra vad nästa steg är. Problemet jag upplevde var att jag ofta kände mig som ett barn som är ensam i godisbutik fullproppad med godis att äta, men att jag bara får ta en godis åt gången. Vart ska jag börja, vad ska jag prioritera, vad bör jag göra vid just det här tillfället? Spelet är fruktansvärt dåligt på att vägleda genom det här, vilket är märkligt då vi har tre typer av rådgivare vid vår sida, men det enda de gör är att få fler markörer att dyka upp på stadskartan och sätta igång mellansekvenser. Mellansekvenserna är för övrigt den kanske största anledningen till att kampanjläget är en ganska hopplös upplevelse. Det finns en berättelse som förs fram med dessa mellansekvenser. Berättelsen påverkar inte spelandet överhuvudtaget, utan det är bara någonting som sker. Det som gör det hopplöst är dock dialogen. Varenda talad dialog är bara lökigt machoprat, där manusförfattarna har kastat in ordet ”fuck” i olika böjningar bara för att vi inte ska glömma att vi har att göra med våldsbejakande och kriminella människor. Jag kan tycka att lökighet är underhållande, men det här är lökigt på nivån att vara instängd i ett trångt rum tillsammans med en individ med känslig mage som inte ätit någonting annat än löksoppa under en vecka. Det går såklart att skippa mellansekvenserna, men då kunde utvecklarna ha skippat historieläget överhuvudtaget, eftersom att vi då lämnas med de elementen som redan finns i grundspelet.

Utseendemässigt kan jag inte säga någonting annat än att det ser okej ut. Det hade kunnat se mycket värre ut, men det hade också kunnat vara snyggare. Ljudbilden sticker inte heller ut åt något håll egentligen, utan finns bara där Kontrollerna är nog bland det bästa med spelet. När det kommer till förstapersonsspel, har Crime Boss: Rockay City ett lättmanövrerat kontrollschema som definitivt passar speltypen. Bortser jag från skämskudde-bonanzan som genomsyrar kampanjläget lämnas vi med ett tämligen intetsägande spel egentligen. Rent spelmässigt gör det inte några klavertramp, men det gör inte någonting superbra heller. Jag tror ärligt talat att det här spelet kommer att ha glömts bort när det blir dags att summera spelåret i december. Det finns inte någon anledning för någon att införskaffa spelet egentligen, någon kanske vill uppleva lökfesten i kampanjläget, men då kan den personen söka upp mellansekvenserna på Youtube istället.