MADiSON

Ritualer, ondskefulla demoner och ett stort hus som man måste leta runt i efter sanningen. Detta är hur man kommer tillbringa sin tid i MADiSON. Men kommer man få reda på sanningen om vad som har hänt, finns det verkligen demoner eller är allt bara något som finns i ens huvud?

Vi intar rollen som Luca när han vaknar upp inlåst i ett rum som ligger halvt i mörker. Utanför den låsta dörren står hans far och gråter och förbannar honom för något som Luca inte kommer ihåg att han har gjort. Han anklagas för att vara besatt och ha mördat sin familj, men har han verkligen gjort det? Det hjälper inte direkt att hans händer är täckta av blod. Efter att ha letat runt i rummet hittar man en hammare med vars hjälp man kan bända bort ett par plankor som tidigare stoppat sin flyktväg. Därefter blir det ett farofyllt och rysligt äventyr i jakten på sanningen kring en mystisk häxa. Luca måste leta efter mängder av ledtrådar, speciella nycklar och allt annat som kan hjälpa honom i sitt uppdrag att helt enkelt ta reda på vad som hänt!

Spelet påminner väldigt starkt om andra överlevnadsskräckspel som jag recenserat. Det får mig att tänka på Visage, Resident Evil 7 och även Fatal Frame: Maiden of Black Water. Visage för att det är i ett hus som är hemsökt och mängd pussel som ska lösas, Resident Evil 7 då man springer runt och ska lösa pussel i ett hus där man alltid känner sig iakttagen och Fatal Frame: Maiden of Black Water då vi har en kamera som kan avslöja saker som vi inte kan se med blotta ögat. Med känslan av de tre i spelet borde detta vara en hit hos mig. Eller? Vi kommer till det lite senare.

Vi har en kamera som kommer vara vår största hjälp för att progressera genom husets gåtor och pussel. Man kan ta hur många bilder man vill men man måste ta bilder på rätt objekt för att komma vidare i spelet. Ibland kan det vara saker som har målats på en vägg, eller på dörrar för att hitta den rätta att gå igenom. När man har tagit en bild måste man manuellt skaka den för att man ska kunna se om det finns något intressant som man inte kan se annars, polaroid du vet. Vanligtvis hittar man inget nytt på bilderna man tar och det visar sig bara vara en normal bild. Men när man tar en bild på något som kan vara en ledtråd märks det tämligen tydligt i spelet då kameran och saker omkring skakar till och ett speciellt ljudklipp  hörs som indikerar på att man har hittat något.

Var hon sinnessjuk eller en häxa?

Utöver kameran är det mer ett ”leta och du skall hitta”-typ av spel där du kommer vara tvungen att mer eller mindre öppna upp alla skåp och lådor du kan hitta med förhoppningen om att det kommer finnas något av nytta däri. Man kommer hitta nycklar, verktyg, kassettband och information som ger mer kött på benen kring historien om huset man är i och vad som egentligen hänt där. Dessutom söker man sitt eget sammanhang i denna situation, och varför man är i den sits man är i.

Problemet är att det blir en massa irrande runt, letandes överallt i hopp om att hitta något som för mig framåt i spelet, då det mer eller mindre är helt fritt från handhållning om var man ska härnäst. Det är ändå okej att man får leta runt i egen takt och luska själv, men när jag står vid ett pussel och inte har någon aning om hur jag ska lösa det eller vart i huset lösningen kan finnas blir det lite frustrerande och viljan att spela vidare minskar.

Något som också stämmer in med de andra spelen jag nämnt innan är att man måste hålla koll på hur många saker man bär med sig, då man endast kan bära ett begränsat antal objekt i taget. Man får vara noga med att ha rätt sak till rätt plats. Har man fler saker man vill plocka på sig får man lägga av sig något i det kassaskåp som finns i huset. Till skillnad från t.ex. Resident Evil spelen kan man inte uppgradera hur många saker man kan bära, vilket kan bli en aning frustrerande när det blir fullt och man hittar en sak man har letat efter. Det är bara att gå tillbaka till kassaskåpet, lämna av prylar för att öppna upp plats och sedan tillbaka för att plocka upp saken i fråga.

Något som får mig att spela vidare är stämningen samt omgivningen i huset som har den rätta känslan av ett förfallet hus; ett som döljer något mer än vad man tror. Ljudbilden hjälper också till väldigt mycket. Spelet får mig att tänka på FOBIA: St Dinfna Hotel då jag fann stämningen och omgivningarna som även där den största styrkan med spelet.

Precis som FOBIA lider MADiSON av lågupplösta texturer som gör att när man rör sig igenom spelet så ser det inte så snyggt ut, till och med texturen på kameran som man springer omkring med hela tiden är pixlig och tar mig lite ur spelet. Visst, spelet är mestadels i mörker och det döljer de halvdana texturerna till stor del, och man kan inte ändra ljusstyrkan i spelet för att kunna kolla bättre runt i omgivningarna (vilket jag gillar då man inte kan hitta saker utan att göra så som spelet vill) – men det hjälper egentligen mer än man tror.

Jag gillar ljudbilden, de ambienta ljuden från huset; knarrandet och saker som låter runtomkring en, en tv som brusar eller fläktar i taket som fladdrar gör att det känns som man är i ett övergivet gammalt hus. Ett som man verkligen vill ta sig från illa kvickt. Musiken är mer av en stämning som finns där i bakgrunden hela tiden, och det är vid vissa tillfällen och scener som vi får mer ”vanlig” musik. Men det är den atmosfäriska tonen i spelet som märks av mest. Jag gillar att man istället för att ha musik som ska hålla oss i rätt stämning istället har tonlägen som ligger i bakgrunden och tar hjälp av det ambienta ljudet för att sätta upp stämningen ytterligare i spelet. Det blir en skön ökning, som likt lager på lager adderar till upplevelsen.

Visuellt gillar jag spelet, det har rätt utseende och hur man byggt upp huset och allt som finns därinne ger mig känslan av hur ett övergivet hus ska upplevas – ett där något hemskt har hänt. Man bara vet att det finns hemligheter som döljer sig under ytan. Att spelet är mycket i mörker hjälper att göra det mer skrämmande då man aldrig riktigt vet vad som döljer sig i en mörk korridor eller ett nytt rum man låst upp. De lågupplösta texturer som finns både i spelet i stort (omgivningen) såväl som på kameran i sig gör att man tas ur spelet, särskilt då det sker ganska ofta. 

Jag gillar att man sakta får fler ledtrådar och bakgrundshistoria till vad som har hänt, mestadels berättas det av Luca själv när han läser saker eller när han lyssnar på kassettband. Angående just detta så gillar jag verkligen de som gör rösterna i spelet, de är inte många men det behöver de inte vara då det blir en mer intim historia när inte många är inblandade. Just sparsamheten i berättandet via skådespelare gör att berättelsen blir mer tät och att varje ord får mer tyngd. 

Vad gäller berättelsen i sig, är det med en tvekluven känsla i kroppen jag lämnar spelet. Dess berättelse om Luca och de saker som skett (eller inte skett) i huset ger vibbar från många klassiska filmer – särskilt sådana där slutet snarare skapar fler frågor än svar. Just frågeställningarna kring vad som är verklighet och inte är både spelets styrka och svaghet. Det ger spelet en luddig känsla där du själv kan läsa in saker och ting… något som (utifrån potentiella spelare) kan tolkas som något högst negativt eller positivt. Och just denna ambivalens hos spelet, drar ner betyget då det inte riktigt lyckas förmedla vad det aspirerar till.

Sedan att spelet har tydlig inspiration från mängder av andra spel som jag faktiskt tycker om gör det inte så fulländat som man först hoppats. Man kan slänga in mängder med ingredienser i spelgrytan men de måste fungera ihop. Kameran känns som en gimmick som vi har sett förut i andra spel och det blir lite tjatigt att ta bilder i hoppet om att det är en bild som hjälper dig som spelare vidare. Begränsningen i hur mycket man kan bära med sig kan vara både plus och minus, men jag känner att man kanske skulle fått bära mer än vad man får här. Spelet är vagt angående vart man ska och pusslen kan bli rejält frustrerande – särskilt när jag inte vet hur tusan jag ska lösa dem eller ens var jag kan hitta en lösning. Det hjälper inte när Luca säger ” jag har sett dessa symboler tidigare, kan de vara en lösning på pusslet” men inte berättar var han har sett dem. 

AHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH!!!

Designen och upplägget av huset plus ljudbilden uppskattas väldigt mycket, men att det visuella dras med texturer som är lågupplösta drar ner på stämningen mycket. Det hela upplevs ofärdigt på flera nivåer, och även om jag kan se att det finns något bra under ytan… något som verkligen vill skrämma mig, så når spelet inte nivån den aspirerar emot.

Avslutningsvis…

MADiSON är ett bra skräckspel som har både ett och annat frustrerande moment, men om man kan se förbi dem och inte har något emot att spendera tid med att luska fram hemligheter och då och då slita håret av sig i jakten på den otäcka sanningen. Ja, då kan det här vara ett spel för dig.