Outlast 2

Outlast 2 är uppföljaren till Outlast från 2013. Storymässigt så har spelen ingenting med varandra att göra, då första spelet utspelades på ett mentalsjukhus och här i uppföljaren så är vi istället i närheten av Havasupai indianreservatet i Arizona. Kommer det leva upp till vad det första spelet gav oss, eller är det en urvattnad version av föregångaren, häng på så ska vi utreda den frågan!

Story!

Vi inleder vår story i en helikopter med vår protagonist; journalisten Blake Langermann, och hans fru Lynn. Tillsammans är de ute för att göra ett reportage om en mördad okänd ung gravid kvinna. Frågan är vem hon var och vad som hänt med henne. Precis efter de börjat att spela in ett intro för deras reportage, så händer något med deras helikopter och de kraschlandar. När Blake vaknar upp så hittar han varken sin fru eller piloten de kom med någonstans vid det brinnande vraket av helikoptern. Efter en stunds letande så hittar han piloten upphängd i ett träd, brutalt mördad och flådd. Blake rör sig sedan sakta men säkert vidare tills han träffar invånarna i en by vid namn ”Temple Gates”; ett synnerligen otrevlig möte kan man säga. Vi lär oss nämligen snabbt att befolkningen tillhör Knoths kult, där ledaren ”Papa” Sulivan Knoth har tillfångatagit Lynn, då de tror hon är gravid med antikrist. Om vi tyckte att en kult var jobbiga nog att ha att göra med , så finns det även en utbrytardel av Knoths kult som kallar sig för ”The Heretics” som även de är ute efter Lynn och hennes ofödda barn, då de vill snabba på slutet för mänskligheten.

Utöver dessa hinder som Blake måste överkomma för att rädda sin fru och sitt ofödda barn, så har han även hallucinationer om hans barndomsvän Jessica Grays mystiska dödsfall i deras katolska skola. Detta är bara några av de trådar som vi får följa i spelet, medan man sakta men säkert nystar upp vad som är sanning och vad som egentligen hänt.

Gameplay!

I sann Outlast anda så går spelet mycket ut på att smyga sig runt och gömma sig för invånarna av ”Temple Gates” och senare ”The Heretics”. Vi kan ej försvara oss, eller för den delen attackera fienderna, så mycket av tiden blir att söka efter en säker rutt att ta oss vidare och samtidigt hitta ledtrådar till vad det är som egentligen händer, samt vad de olika kulterna står för. Detta kan man göra genom att hitta papper eller brev utspridda runtomkring i husen och omgivningen. Vi kan lätt gömma oss under sängar, skåp, eller tunnor för att undvika att bli brutalt mördade av invånarna. Till vår hjälp, precis som i första Outlast, så har vi en handhållen kamera med mörkerseende. Vid vissa instanser när vi får en indikation att sikta in oss på något speciellt runtomkring oss, så spelar Blake in ett kort klipp som vi kan inspektera och få lite tips på vad det är eller var vi ska ta oss härnäst. Och som vanligt så är det väldigt viktigt att hela tiden vara uppmärksam och söka efter batterier så att vi kan använda mörkerseendet på kameran, då spelet är väldigt mörkt (ibland helt kolsvart). Man kan även hitta bandage så man kan plåstra om sig om man har råkat hamna i vägen för någon kniv eller yxa.

Ljud och Bild!

När det kommer till ljudbilden så känner jag att det är här som spelet är som mest briljant! Hela tiden när du kryper, smyger eller bara gömmer dig så finns det hela tiden ett bakgrundsljud gående som tillför att allt inte står rätt till. Det kan vara något så simpelt som att vi kan höra någon tala tyst i närheten, eller ljudet av naturen runtomkring oss. Det hela byggs upp med känslan av att vi alltjämt har något annalkande runt hörnet, och mycket är ljudbilden som gör det, då det kan låta som fotsteg, andning eller bara dessa skrik och folk som pinas i bakgrunden. Om man blundar till och från i spelet så ger ljudet en hemskare bild av vad som händer än det man ser. Musiken och det ambienta sorlet bygger upp mycket av världen, medan vi även har röstskådespelarna som i sig gör ett väldigt bra arbete med att bygga upp de karaktärer vi ser på skärmen. Tillsammans blir det en obehaglig upplevelse bara på den audiella biten.

När det kommer till det grafiska så lever den inte upp till vad vi får i ljudbilden. Det grafiska är väldigt makabert och äckelhetsfaktorn är hög, men ger tyvärr inget utslag på min radar och jag känner inte att det tillför mycket för att skrämma mig. Jag ser att det är en fantastisk design på allt vi stöter på och ser i världen, men som sagt så är det inget som får mig att rycka till eller gör att magen vänder sig. Jag tycker om den design de har gått på för städerna och omgivningarna, då de ser så förfallna ut; som om man levt i misär så länge att man bara har gett upp på att göra något åt det. Spelet är som sagt väldigt mörkt och det känns som de gjort detta för att dölja stora delar av vad de har skapat. Visst, det är ett ”skräckspel”, men det är för mörkt då jag tycker att om man ser mer av omgivningen och karaktärerna så skulle det tillföra till spelet mer än det gör nu!

Mina Åsikter!

Personligen så fann jag inget i spelet som var skrämmande eller chockande, då detta redan är ett så beprövat koncept. Såpass att det börjar kännas uttjatat vid det här laget. Tyvärr så blev det lite för mycket upprepning av smyga-och-gömma-sig hela tiden att det bara blev ytterligare ett tråkigt moment. Likaså för de stunder där man är jagad av befolkningen. Spelet var så mörkt att ibland så såg man ingenting om man ej hade mörkerseende och hade man slut på batterier så vad det så gott som kört för en. Det är en intressant story och omgivningen är snyggt designad, men spelupplägget fick mig snabbt att tappa intresse för det. Intressantast var mest Blakes hallucinationer och dess innebörd.