Forspoken

Forspoken lämnade mig lite hoppfull efter att ha klarat av spelet, men det fanns saker som fortfarande inte helt föll mig i smaken. Häng med och se vad jag menar med det, och välkommen till Athias magiska värld.

Föreställ dig hur skulle du känna dig om din värld var på väg att gå under, hur skulle du ta det om folket du kände plötsligt förvandlades till monster som bara ville döda dig och alla de ser. Att se sin värld gå från ett paradis till en bråkdel av vad det en gång var, för att sedan få ett glimmer av hopp, men ett hopp som de inte vet huruvida de kan lita på.

Ja den personen jag pratar om är Frey, en ung kvinna från New York som med hjälp av ett magiskt armband som hon kallar ”Cuff” transporteras till Athia, en värld där magi finns men också en ondska hotar att ta död på de sista innevånarna. Världen är under attack av något som kallas ”The Break”, exakt vad det är vet innevånarna inte, men att det har infekterat deras fyra ledare gissar vissa ur befolkningen. Ledarna är Tanta Sila, Tanta Prav, Tanta Olas och Tanta Cintra, alla med förmågor som har gjort att de kunnat styra upp världen och leda dess befolkning innan de plötsligt blev galna och började förstöra den.

Frey som du får spela som är en ung kvinna som lever ett hårt liv i New York. Hon har inte direkt några vänner, ja hon har sin katt Homer och ett antal få personer som tyvärr lett in henne in på fel spår. Genom dessa ”vänner” har hon nu en lång lista av påföljder i rättssystemet, men tack vare en domare som bryr sig om henne får hon går fri. Frey är precis på väg att ge sig av mot nya platser för att starta om när hon vaknar upp under natten av att lägenheten står i lågor. Som tur är kommer hon undan med livet i behåll och med Homer under armen. Senare på kvällen när hon sitter vid bron där hon blev övergiven som barn av sina föräldrar ser hon i ett fönster ett gyllene sken, vilket hon såklart direkt får instinkten att undersöka. På ett bord i den övergivna lokalen ligger ett gyllene armband vilket hon nyfiket plockar upp för att undersöka, när det plötsligt fäster sig på hennes arm och en portal öppnas upp och hon sugs in. När hon väl kvicknar till befinner hon sig i en ny värld.. en värld bestående av fantasyvarelser och märkliga fenomen. Det är här som det verkliga äventyret börjar…

Spelet är på gott och ont ett öppen värld; ett pluppar-på-kartan spel. Om du tycker om den genren eller ej så är det precis vad du får här. Här finns det magier du kan låsa upp och lära dig, samt sätt att uppgradera din mantel och halsband. En stor del av spelet kommer vara att utforska och upptäcka nya områden, palats, utmaningar, monument och mängder utav skattkistor.

Det finns tillräckligt för dig som verkligen vill utforska och hitta allt som finns i spelet, men räkna då med att det kommer ta sin lilla tid att göra det. Om du bara vill spela spelet för dess berättelse, kan du fokusera på det och strunta i det mesta som finns att hitta i världen. 

Det finns en valuta i spelet, men den är mer av en ovanlig valuta som du får genom att klara av utmaningar eller öppna upp skattkistor, de få butiker som finns här har bara saker som magiska formler för manteln eller halsbandet som t.ex. kan vara att dessa tar mindre skada om du blir attackerad. Det är inte att du bara kan köpa allt du behöver, här måste du faktiskt leta upp och hitta de prylar du behöver för uppgraderingar eller helt enkelt hitta nya mantlar och halsband. Allt finns därute i världen och vill du leta efter dem kan du, men vill du bara spela spelet för dess historia kan du också göra det med minimalt letande.

Frey är en motvillig ”hjälte av Athia” som en del av innevånarna vill kalla henne, hon vill bara ta sig hem igen och tycker att det inte är hennes problem med vad som händer i den här världen. Men även de mest tjockskalliga människorna (likt Frey i sin beslutsamhet i att ta sig hem) kan stöta på en person, om så bara för en stund och bli påverkad för all framtid – vilket som i detta fall kan resultera i att de vill göra allt de kan för att inget ont ska ske igen. Frey må ha svårt att ställa sig in i rollen som hjälte, men hon är inte helt ensam – då hon får oväntad uppbackning.

Cuff är hennes magiska armband som kan prata och hjälper henne när hon hamnar i knipa. Nu är det bara Frey som kan höra honom när han pratar, vilket jag skulle tro får fler att undra om hon är riktigt kry i huvudet eller lika tokig som ledarna av landet. Tråkigt för dig som spelare kommer det pratas fram och tillbaka dem emellan vilket tyvärr är något du kommer få höra om och om igen till viss del. Tack och lov, om du inte vill ha en massa extra snack från Cuff kan du enkelt gå in i inställningarna och ändra så att han bara ska prata om saker som för berättelsen framåt. I mitt fall gillade jag dock detta när de båda gruffade och tjafsade om saker, som ett par gamla vänner som vet hur de kan säga vissa saker för att trigga igång den andra. Men jag hade gärna sett mer variation av saker som sägs dem mellan, då det kan bli lite upprepningar emellanåt.

Spelets ”hubb” som Frey kommer ha som bas är staden Cipal, där hon får lära känna kvinnan Auden Keen vilket frigör Frey från fängelset efter stadens ledning fängslat henne där. Hon är den första som tror på Frey, tror på att hon kan vara den som kommit för att rädda Cipal och resten av världen från de fyra korrupta ledarna och The Break. I staden finns det folk du kan få sidouppdrag ut av, affärer, en bar och ditt eget sovrum. I sovrummet eller de tillflyktshus du kommer till ute i världen  kan du sova för att återställa hälsa, tillverka resurser, uppgradera manteln och ditt halsband, men även ta dig an olika magiska utmaningar.

Magi är det du använder som vapen, du kan även låsa upp nya magier och sedan ta dig an utmaningar för dem. För att låsa upp en magi måste du tjäna in tillräckligt med poäng, dessa får du genom att utföra uppdrag eller alla strider du gör. Men du kan även ta dig an ett utmaningsläge på alla magier du har låst upp. Genom att klara av en utmaning på en magi får du som belöning t.ex. höjd stamina, liv eller starkare försvar och attacker. Dessa utmaningar kan vara att spöa skiten ur 10.000 fiender, använda magi X ett antal gånger osv. Jag gjorde det under den första tiden jag spelade spelet och gjorde alla utmaningar för de magier jag hade tillgängliga, men när du senare i spelet låser upp nya magier med fler utmaningar tyckte jag att det räckte med de jag hade gjort. Detta då jag faktiskt ville komma igenom spelet för att se slutet innan jag satte mig ner och skrev denna recension. Ändå ett rejält stort spel!

Det finns fyra regioner på kartan och en hop nya fiender för varje region, samt att de är alla svaga för vissa typer av magier. Ibland är den magin som du börjar med, eller så är det magin du får av Tanta Sila. Du kan enkelt utläsa vilken magi som behövs på de olika fienderna du stöter på genom att använda skanningsförmågan du har tack vare Cuff. När du använder skanningsförmågan ser du också om det finns fiender eller värdefulla föremål du kan plocka på dig. Det finns även torn du kan leta upp och sen använda din skanningsförmåga tillsammans med för att få din karta uppgraderad med vad som finns runt  i närmsta området.

Alla saker som jag sa ovan får mig bara snabbt att tänka på Assassins Creed, och dess skanningsförmåga av att kunna se saker av värde eller fiender runt dig: Eagle Vision. Det finns här även torn som du tar dig till för att få överblick på kartan, samt en till sak som är en ganska stor sak för spelet.

Magisk parkour, ja du hörde mig rätt du kan använda magi för att snabbt glida över marken, svepa upp jäms med byggnader och hoppa runt som en galning vid en attack. Parkouren används dels som ett sätt att färdas snabbare över landskapen och sedan även för att undvika attacker från fiender. Med ett knapptryck kan du glida runt och leka, eller med samma knapptryck undvika att bli brutalt trampad på av en enorm mutant. Det är smidigt när det kommer till den defensiva sidan av parkouren, då det räddat mig ur tuffa strider ett par gånger. Men det är när det kommer till parkouren över eller vid hus, stenar eller andra objekt som sticker upp som jag har mer starka Assassins Creed vibbar. Om du glider fram och kanske råkar nudda en del av ett hus kanske du helt plötsligt börjar åka upp längs huset fast det verkligen inte vad du hade tänkt göra. Visst det är oundvikligt när det är ett system som är byggt för att du hastigt ska ta dig upp eller ner för saker och automatiskt kunna hoppa över murar, precis som det var tänkt i Assassins Creed spelen. Men det kan vara frustrerande ibland då du ändå behöver kunna använda det här hela spelet igenom och då råkar ut för ofrivilligt klättrande upp för något du inte ville väldigt ofta. Jag har varit frustrerad över detta från och till, men jag fick bara acceptera att det var så här spelet var byggt.

Världen som du färdas igenom är stor, men den kan kännas väldigt tom. Det finns monster lite här och där du kan döda samt att det utmaningar, skattkistor och andra ställen du kan hitta och uppsöka. Det känns dock lite livlöst, och sedan att de personer du stöter på i staden bara står på samma plats och kanske säger början på en mening för att sedan bli tysta känns meningslöst. För att vara sista bebodda staden tycker jag att utvecklarna borde tagit sig tid att göra den lite mer levande. Samma sak med världen, dra ner på ytan om det bara är samma saker du får göra om och om igen fast i olika områden. Jag älskar pluppar-på-kartan spel, men även här tycker jag att de kunde dragit ner lite på det eller varierat upp lite mer vad det finns att göra.

Jag gillar dock Frey, samt Cuff och dynamiken dem emellan. Frey har ett tufft förhållande med de andra. Men även den tuffaste muren har en spricka i sig och det finns tillfällen där vi verkligen kan se hur och vad Frey egentligen tycker och tänker om saker – något som visas när hon gör vad som är rätt om än lite motvilligt ibland. De övrig karaktärerna är jag lite si och så med, de känns ibland som de bara är där för en replik eller två, för att sedan bara stå där och säger samma sak igen och igen. När utvecklarna ändå bygger en värld, ge oss lite mer för att få den att kännas levande.

Det som däremot lyfte det lite grann var att vi kunde hitta magiska katter för att ha i Freys rum. samt att det fanns sidouppdrag där du skulle jaga efter katter som tacksamt nog ledde dig till skatter. Och ja vi kan få klappa katterna i spelet.

Jag måste säga att även om jag har låtit lite gnällig över spelet har jag ändå haft väldigt kul med att glida omkring och utforska, slåss mot en myriad av fiender och fått leka motvillig hjälte ett par timmar. Spelet har sina brister, där tempot på de olika kapitlen är en av dem och berättelsen upplevs lite väl kort paradoxalt nog. Inledningen och allt som ledde upp till att du träffade på den första Tanta var riktigt bra. Flera stunder där du fick se hur Frey verkligen inte ville göra något åt problemet framför henne, men en händelse gjorde att hon var nöd att göra något var fint berättade. Däremot var de senare kapitlen framstressade och berättelsen samt den uppbyggnad som jag trodde vi skulle få efter första Tanta mötet kändes  tomt och utan ’payoff’ på samma sätt. Det känns som om utvecklarna kom till de senare kapitlen och tyckte ”Oj nu kommer det bli ett för långt spel om vi gör samma sak som Tanta Silas upplägg, klipp ner de andras kapitel!”.

Forspoken har varit riktigt kul att spela, det sticker jag inte under stolen med, men de har tempoproblem med deras historia, enorma områden som känns tomma och öde samt att det lämnar mycket att önska – även om spelet rent visuellt är fantastiskt. Kombinerat med fantastiska röstskådespelare som jag ärligt talat tycker gör ett fantastiskt jobb och sedan musik som känns både ödesmättad, men lite hoppfull gör att jag får en bättre känsla av hur Frey känner och tycker. Jag tycker att du ska kolla in spelet, men med vetskap om att det har tydliga brister. Men hey… någon kommer ha kul… någonstans…