Forspoken

Forspoken lämnade mig lite hoppfull efter att ha klarat av spelet, men det fanns saker som fortfarande inte helt föll mig i smaken. Häng med och se vad jag menar med det, och välkommen till Athias magiska värld.

Hur skulle du känna dig om din värld var på väg att gå under? Hur skulle du ta det om människor du känner plötsligt förvandlas till monster som vill döda dig och alla den ser? Värst av allt, om det visar sig att en okänd ung kvinna som kan gå där ingen annan människa kan nå kommer och hon har kraften att hjälpa er men vill bara åka tillbaka till sin värld. Att se sin värld gå från ett paradis till en spillra av vad det än gång var för att se ett glimmer av hopp, ett hopp som du inte vet om det är pålitligt.

Ja den personen som jag pratar om är Frey, en ung kvinna från New York som genom ett magiskt armband som hon kallar ”Cuff” transporteras till Athia, en värld där magi finns men också en ondska som hotar att ta död på de sista innevånarna. Världen är under attack av något som kallas ”The Break”, exakt vad det är vet innevånarna inte, men att det har infekterat deras fyra ledare. Ledarna är Tanta Sila, Tanta Prav, Tanta Olas och Tanta Cintra, alla med förmågor som har gjort att de kunnat styra upp världen innan de plötsligt blev galna och började förstöra den.

Frey lever ett hårt liv i New York. Hon har inte direkt några vänner (hon har förvisso sin katt Homer) och de som hon umgåtts med har lett henne in på fel spår. Tack vara dessa vänner har hon nu en lång lista fadäser i rättssystemet, men tack vare en domare som bryr sig om henne får hon ändå gå fri. Frey är precis på väg att ge sig av mot nya platser för en ny start när hon istället vaknar upp av att lägenheten står i lågor. Som tur är kommer hon undan med livet i behåll och med Homer under armen. Men hon har fått nog och när hon väl sitter där vid den ödesdigra bron vilket var platsen som hon blev övergiven av sina föräldrar ser hon i ett fönster ett gyllene sken. Ett sken hon oundvikligen måste undersöka. På ett bord i en övergiven lokal ligger ett gyllene armband, som när hon plockar upp den fäster den sig på hennes arm och öppnar upp en portal – rakt framför hennes ögon! Vad som väntar är ett nytt land… och kanske till och med ett nytt liv? Där, på andra sidan portalen…

Lås upp magier och ta dig an utmaningsläget för att uppgradera dem.

Spelet har på gott och ont en öppen värld, med en mängd pluppar på kartan. Om du tycker om den genren eller ej är avgörande. Utöver det finns det magier du låser upp samt att du kan uppgradera din mantel och halsband. En stor del av spelet kommer vara utforskandet och upptäckandet av nya områden, palats, utmaningar, monument och mängder av skattkistor.

Det finns tillräckligt för dig som verkligen vill utforska och hitta allt som finns i spelet, men räkna då med att det kommer ta sin lilla tid. Annars kan du strunta i allt runtomkring och fokusera på berättelsen. Men de utmaningar och saker du kan ta dig an i spelet ger inte en stor summa pengar som du kan använda till att köpa alla saker du behöver, sånt finns inte här. Det finns en valuta i spelet, men de är mer ovanliga saker som du får genom att klara av utmaningar eller öppnar upp skattkistor. De få butiker som finns har saker för uppgraderingar och magiska formler för manteln för att t.ex. ta mindre skada om du blir attackerad. För att få ny mantel och halsband får du göra sidouppdrag. Allt finns därute i världen och vill du leta kan du, men vill du köra spelet för dess historia kan du också göra det med minimalt letande.

Frey är en motvillig ”hjälte av Athia” som en del vill kalla henne, hon vill bara hem igen och tycker att det inte är hennes problem vad som händer med denna värld. Men även de mest tjockskalliga människorna kan stöta på en person, om så bara för en stund och bli påverkad, och vill göra allt för att inget ont ska ske igen. Frey har svårt att ställa sig som rollen, men hon är inte helt ensam.

Cuff är hennes magiska armband som kan prata med henne och hjälper henne när hon hamnar i knipa. Nu är det bara Frey som kan höra honom när han pratar – något som andra personer i riket säkerligen skulle snegla snett på henne för. ”-Är hon tokig?” skulle säkert vara något de tänker… kanske till och med fundera på huruvida hon är lika tokig som ledarna av Athia.

Dessa samtal mellan Frey och Cuff sker väldigt mycket – det går fram och tillbaka kan man lugnt säga. Skulle du inte vill ha en massa extra snack från Cuff kan du dock bara gå in i inställningar och se till att han bara ska prata om saker som för berättelsen framåt. För mig gillade jag hur de gruffade och tjafsade om saker, som ett par gamla vänner som vet hur de kan säga vissa saker för att få igång den andre. Jag hade dock gärna sett större variation av meningar som kan sägas dem emellan, då det förr eller senare ändå blir upprepningar.

Spelets hub är staden Cipal, där Frey får lära känna Auden Keen efter det att denne frigjort din hjältinna från fängelset som stadens ledning har kastat in henne i. Hon är den första som tror på Frey, att hon kan vara den som kommer rädda Cipal och resten av världen från de fyra korrupta ledarna och The Break. Här finns det personer du kan få sidouppdrag av, affärer, en bar och ett eget sovrum. I sovrummet eller tillflyktshus du hittar ute i världen är platser där du kan sova för att återställa hälsa, tillverka resurser, uppgradera manteln och ditt halsband, men även ta dig an olika magiska utmaningar.

Magi är det som du använder som vapen, du kan även låsa upp och ta sig an utmaningar på dem. För att låsa upp måste du tjäna in tillräckligt med Mana poäng som du får genom att utföra uppdrag eller från strider. Men du kan även ta dig an ett utmaningsläge på alla magier du låser upp. Genom att klara av en utmaning får du t.ex. höjd mana, liv eller starkare försvar och attacker. Dessa utmaningar kan vara att spöa skiten ur 10.000 fiender, använda magi X ett antal gånger osv. Jag gjorde det under den första tiden jag spelade spelet och låste upp och gjorde alla utmaningar för dem, men när du senare i spelet låser upp nya magier där du får fler att låsa upp och klara av via utmaningarna tyckte jag att det räckte med de jag hade gjort.

Det finns fyra regioner och massor av nya fiender för varje region, samt att de alla är svaga mot vissa magier. Ibland är den magin du börjar med, eller kanske den magin du ”fått” av Tanta Sila. Du kan utläsa vad för magi det är genom att använda skanningsförmågan du har tack vare Cuff, när du använder den får ser du snabbt om det finns fiender eller värdefulla saker du kan plocka upp runtomkring dig. Det finns även torn som du kan leta upp och sen använda din skanningsförmåga för att få sin karta uppgraderad med vad som finns runt dig i området.

Alla saker som jag sa ovan för tankarna till Assassin’s Creed; skanningsförmågan, torn som du tar dig till för att få överblick av kartan, samt en till sak som är en tämligen stor grej för spelet.

Magisk parkour som även fungerar på vatten.

Magisk parkour! Du kan använda magi för att snabbare glida över marken, svepa upp längs med byggnader och hoppa runt som en galning vid en attack. Parkouren används dels som ett sätt att färdas snabbare över landskapen och sen är det till för att undvika attacker från fiender. Med ett knapptryck kan du glida runt och leka, eller samma knapptryck undvika att bli brutalt trampad på av en enorm mutant. Det är smidigt när det kommer till den defensiva sidan av parkouren, då det räddat mig ur skiten ett par gånger. Men det är när det kommer till parkouren över eller vid hus, stenar eller andra objekt som sticker upp som jag har mer starka Assassin’s Creed-vibbar. Om du glider fram och kanske råkar nudda en del av ett hus kanske du helt plötsligt börjar åka upp fast det verkligen inte var vad du hade tänkt göra, eller börjar skutta över saker och ting som du inte menade. Visst det är oundvikligt när det är ett system som är byggt för att du snabbt ska ta dig upp eller ner för saker och automatisk ska hoppa över murar, precis som det var tänkt i Assassin’s Creed-spelen, men ibland är det frustrerande, och du kommer använda det här hela spelet igenom. Jag har varit irriterad, men jag fick bara acceptera att det är såhär spelet är byggt och det är en sådan sak som kommer med att ha det här systemet.

Världen som du kommer färdas igenom är stor, men den kan kännas väldigt tom, då det finns lite monster här och där som du kan döda och sedan utmaningar, skattkistor och andra ställen du kan hitta och uppsöka. Men det hela känns lite livlöst, och sedan att de du stöter på i staden bara står på samma plats och kanske säger början på en enda mening för att sedan bli tysta för resten av spelet känns meningslöst. För att vara sista staden i världen tycker jag att de borde tagit sig tid att göra det mer levande. Samma sak med världen, dra ner storleken på ytan om det bara är samma saker du får göra om och om igen men i olika områden. Jag må älska pluppar på kartan, men även här känner jag att de borde dragit ner på det eller variera lite mer vad det finns att göra.

Jag gillar dock Frey, Cuff och dynamiken dem mellan. Frey har ett tufft förhållande med de andra, men även den tuffaste muren kan ibland uppvisa en liten spricka som visar vad Frey egentligen tycker och tänker om saker. Hon gör vad som är rätt om än motvilligt.

Det som lyfte för mig lite grann är att du kan hitta magiska katter som sedan kan hittas i ditt rum, samt att det finns sidouppdrag där du ska jaga efter katter som leder dig till skatter. Och ja du kan klappa katterna!

Magiska katter!

Nu när jag gnällt lite på spelet får jag säga att jag haft väldigt kul att glida omkring och utforska, slagits mot en myriad av fiender och fått leka motvillig hjälte ett par timmar. Spelet har sina brister, tempot på de olika kapitlen är en av dem och historien känns på den senare biten lite kort. Inledningen och allt som lede upp till att träffade på den första Tanta var riktigt bra och fick flera stunder där du fick se hur Frey verkligen inte ville göra något åt problemet, men en händelse som gjorde att hon var illa tvungen att göra något var riktigt bra. Men de senare kapitlen kändes som utvecklarna stressade igenom och historien och den uppbyggnad som jag trodde jag skulle få efter första Tanta mötet fanns inte där. Det känns som om de kom till de senare kapitlen och tyckte ”oj nu kommer det bli ett för långt spel om vi gör samma sak som Tanta Silas upplägg, klipp ner de andras kapitel”.

Forspoken har varit riktigt kul att spela, det sticker jag inte under stol med, men berättelsen har tempoproblem, enorma områden som upplevs tomma och öde gör att det lämnar mycket att önska även om spelet rent visuellt är fantastiskt. Kombinerat med fantastiska röstskådespelare som jag tycker gör ett fenomenalt jobb och sen klämmer in musiken som känns både ödesmättad, men lite hoppfull samtidigt gör att du får en bättre känsla av hur Frey känner och tycker. Spelet tycker jag att man ska kolla in, men med vetskap att de har brister.

P.S. När spelet är slut – och eftertexterna har rullat klart, är det inga problem att spela vidare. På detta sätt kan du fortsätta leta och upptäcka allt som du missade under första genomspelningen. Du får även lite nya uppdrag – och det är ett skönt att spelet har fortsatt liv även efter ”sluttexterna”.