The Stanley Parable: Ultra Deluxe

The Stanley Parable skakade spelvärlden för nästan ett helt decennium sedan, och nu är det tillbaka med en hel hög av förbättringar och nya saker att ta tag i. Men passar det fortfarande in i en marknad som inte alls ser ut som den gjorde för 9 år sedan, eller är det bättre att lämna vissa spel i det förflutna?

Har du någonsin spelat ett spel där du fått göra ett val som påverkat storyn på något sätt? Ditt svar kommer nästan garanterat vara ja, men om du inte svarade nej så har du fel. Du har aldrig gjort ett val i ett spel, valet var gjort i förhand av spelets utvecklare. Alla konsekvenser av valet fanns redan innan du gjorde valet, själva faktumet att valet ens existerar betyder att det redan är gjort. De enda sakerna du har att välja mellan är de sakerna som utvecklaren valde att ge dig.

Den här tanken är premissen bakom förstapersonsspelet The Stanley Parable, som släpptes 2013, och som 2022 har blivit släppt på nytt av CrowsCrowsCrows med snyggare grafik och extra innehåll med titeln The Stanley Parable: Ultra Deluxe.

Majoriteten av spelets story kommer från den helt fantastiska berättarrösten som snart visar sig vara mer än vad man tror. Kontorsarbetaren Stanley jobbar med att trycka på knappar som dyker upp på hans skärm och han har en helt vanlig dag, tills han märker att det inte kommit in några nya knappar att trycka på på väldigt länge. Han reser sig upp från sitt skrivbord och lämnar sitt bås för att ta reda på vad som hänt. Spelaren tar sig genom ett kontorslandskap helt tomt på människor, till man möts av spelets mest ikoniska och viktiga plats.

”When Stanley came to a set of 2 open doors, he entered the door on his left.”

Spelaren får helt plötsligt ett val. Gör det som berättarrösten säger och ta dörren till vänster, eller gå emot narrativet och ta dörren till höger. Faktumet är att den “riktiga” storyn inte är mer åt det ena hållet än det andra. Berättaren har lika mycket att säga oavsett vart du går. Visst finns det ju ett ”äkta” slut, som du får om du gör det berättaren säger, men det är nog det minst intressanta slutet i det här spelet.

Utforskning och undersökning är två av de många sakerna som gör The Stanley Parable så briljant. Alla försök att stoppa framåtgåendet av spelets story leder till sin egen berättelse. Visst blir berättaren arg ibland när han inte får som han vill, men då är det ju ändå extra berättande som CrowsCrowsCrows spelat in, så på sätt och vis blir det ju exakt som han vill ändå. Spelet har ingen berättelse samtidigt som det har all berättelse.

Efter några genomspelningar märker spelaren fort vad det är som händer och börjar då pröva allt möjligt. ”Om jag går bort dit och hoppar av den där saken istället för att fortsätta kanske det händer något? Eller om jag vänder mig om och går tillbaka här kanske han säger något nytt?”. I stort sett finns det ett unikt slut för alla handlingar du kan tänka dig, och minst lika många för alla handlingar du inte kan tänka dig.

En annan sak som ger The Stanley Parable sin väldigt unika karaktär är spelets humor. Någonstans mellan Douglas Adams och Monty Pythons absurda och ibland surrealistiska humor lägger sig det här spelet. CrowsCrowsCrows har verkligen tagit varenda möjlighet de fick att klämma in skämt, allt från berättarens dialog till omgivningen är fulla av skämt som inte riktigt går att förstå utan att själv uppleva det.

Alla mina försök att sätta ord på det här spelet når aldrig riktigt hela vägen fram. Det är lite som att försöka förklara en ny meme för någon som aldrig varit ute på internet. Det går inte att börja någonstans och man vet inte vart man bör sluta. Vilket också går att säga om det här spelet. Det är verkligen ett spel man själv måste uppleva för att förstå det.

Miljöerna i The Stanley Parable är väldigt välbyggda och fulla med liv, trots att Stanley är den enda levande varelsen som befinner sig i dem. Det finns så sjukt många detaljer som enkelt går att missa, men om man stannar upp för att titta på varenda liten kaffekopp eller whiteboard så får man ofta en rolig överraskning. Majoriteten av spelet utspelar sig i ett kontorslandskap, men det är inte alltid riktigt som det ser ur. Man kanske går in i en korridor som svänger vänster. Sen svänger den vänster igen. Sen gör den det igen. När den svängt vänster en sista gång är du tillbaka där du började. Men det går ju inte, det var ju där du gick in, men då såg det inte ut så här. På något sätt befinner du dig nu i en oändlig loop av vänstersvängar som inte har någon in eller utgång. Detta sättet som världen ändras när du inte kollar kan jag bara likna till skräckspelet Layers of Fear, och jag älskar det verkligen.

Men det finns också många andra platser som sticker ut. Stora öppna öknar, ett museum om hinkar, en biograf som bara spelar påhittade reklamer, ett oändligt hål och mycket mer.

En av mina favoriter, som också speglar hela spelet på ett sätt är ett helt konventcenter där berättaren visar upp saker från “The Stanley Parable 2”, som han själv utvecklar då han inte var så nöjd med The Stanley Parable: Ultra Deluxe. Allt detta är alltså i spelet. Berättaren i spelet gillade inte riktigt det lilla som CrowsCrowsCrows lade till i Ultra Deluxe, så han bestämde sig för att själv göra uppföljaren, men detta skapar ju en paradox, då hela detta händelseförloppet sker i Ultra Deluxe. Så är det verkligen Ultra Deluxe du spelar, eller är det i själva verket någon konstig version mellan Stanley Parable 1 och 2? Det är ju såklart Ultra Deluxe som du spelar, men inte samma variant av Ultra Deluxe som berättaren klagar på.

Originalversionen av The Stanley Parable var ett mod till Half-Life 2, vilket betyder att spelet utvecklades i spelmotorn Source. För er som inte vet så har Source ett väldigt distinkt utseende, så det är ofta enkelt att se direkt om ett spel kör på Source eller inte. Men för The Stanley Parable: Ultra Deluxe valde CrowsCrowsCrows att utveckla i spelmotorn Unity. Trots detta så ser Ultra Deluxe ut nästan exakt som ett Source spel, de lyckades verkligen att spika looken av motorn trots att de använde en annan. Detta kanske inte låter som något imponerande, men det är det verkligen. Känslan av ett spel i Source är inte lätt att återskapa utanför motorn, men CrowsCrowsCrows gjorde det perfekt. Hade jag inte kollat upp det hade jag själv aldrig trott att det var gjort i Unity.

Hur hamnade jag här?

Spelets ljuddesign är också väldigt välgjord, trots att det knappt finns något ljud i spelet, bortsett från berättarens röst. Konstanta fotsteg som reagerar på ytan man går på och det enstaka ljudet av en knapp man trycker på, men annars är det inte mycket mer, och det behöver det inte heller vara. Det är inte mycket mer än det man själv skulle höra när man vandrar genom ett kontor. Och när berättaren ändå stjäl hela showen så tänker man inte så mycket på resten av ljudet och vad som kanske saknas.

The Stanley Parable: Ultra Deluxe är olikt något annat jag någonsin spelat, förutom The Stanley Parable, såklart. Få spel får dig att tänka så mycket som det här gjorde, och jag grubblar fortfarande över många av de idéer som spelet presenterar. Det är en kommentar på konceptet av narrativ storytelling, samtidigt som det bara är ett väldigt roligt spel. Jag kan verkligen inte rekommendera det tillräckligt mycket. Gör dig själv en tjänst och spela igenom det här spelet. Det kräver inte mycket skicklighet, det kräver inte mycket förkunskaper och tack vare spelets många tillgänglighetsinställningar kräver det inte ens att du har två stycken armar.

Ultra Deluxe lägger till en hel del nytt innehåll utöver den finare grafiken och den nya motorn, men jag vill inte säga mer om det än jag redan gjort, jag uppmanar er att utforska spelet själva. Även många av de gamla sluten i spelet har fått små ändringar, så om ni redan spelat The Stanley Parable är det värt att hålla utkik även om ni inte håller på med något av det nya innehållet. Det finns få anledningar att inte köpa det här spelet.