Vad betyder egentligen ”inlevelse” i spelsammanhang? Hur kvantifieras det? Är det en ögonblicklig kärlek, en spelmekanik som bara får dig att vilja spela mer, eller en berättelse som nära meditativt sköljer över dig? Detta är frågor som jag ställde mig själv medan jag skeptiskt påbörjade Baldur’s Gate 3. En uppföljare till några av de bästa rollspelen genom tiderna. Uppenbarligen ett arv som skulle göra det svårt för spelet att hävda sig emot. Men se på tusan; det gick ändå ganska bra för Larian Studios som nu utvecklat Baldur’s Gate 3! Långt bortom mina förväntningar rentav!
När slutscenen spelas upp och textrader börjar rulla står det klart att Baldur’s Gate 3 är en upplevelse olikt många av dagens spel. En mix av icke-handhållande men intuitivt vägledande genom spelets tre akter gör det till en märklig varelse. En varelse som precis som du och jag är organiskt och föränderlig. Premissen är i sig enkel; Mind Flayers – några slags utomjordiska bläckfiskvarelser har infekterat dig med en så kallad ’Tad Pole’. Inom kort kommer den förändra dig, och göra även din näpna gestalt till en Mind Flayer – något som givetvis inte är en så värst önskvärd sak. Därför beger du dig ut på ett äventyr genom Faurun – vilket världen heter, där du kort och gott ska göra dig av med denna parasit och helt enkelt överleva. Givetvis är denna enkla premiss enbart en ’backdrop’ till vad som är spelets egentliga driv; utforskandet av såväl värld som de karaktärer du interagerar med.
För till din hjälp kan du få med dig Gale, en magiätande ’wizard’, Lae’Zel en kortnäst Githyanki-krigare, Shadowheart, en half-elf ’cleric’ och Asterion, en nacknafsande ’rogue’ med smak för det mesta. Dessa och ett gäng andra karaktärer kan potentiellt bli de kompanjoner som medföljer dig på resan för att göra dig av med parasiten. De har nämligen också blivit infekterade och givetvis är det även i deras intresse att göra sig av med dessa. Men som allt i Baldur’s Gate 3 är inget bara så platt – utan djupet i dessa karaktärer är något som jag ärligt talat inte varit med om sedan tidigare. Bara det faktum att Asterion inledningsvis kändes skvättig och jobbig att ha och göra med, men mot senare i spelet kändes som en person av kött och blod, som jag ville hjälpa och stötta, säger en del om karaktärsutvecklingen i spelet.
Ett spel är så klart mer än summan av sina karaktärer och berättelse, och det är där som den anpassningsbara upplevelsen i strider och samtal kommer in i bilden. Inte sedan jag spelade Baldur’s Gate 2 i början av 2000-talet har jag egentligen känt den fundamentala inlevelsen i att jag faktiskt styr berättelsen och framförallt interaktionen som i detta spel. Idén om att du som spelare ska kunna påverka och fantasifullt lösa situationer är inget nytt, och är något som många utvecklare strävar efter – men här ackompanjeras det av en rik berättelse, fantastiskt skådespeleri (rakt igenom – hur f*n har Larian lyckats med detta?!) och dessutom dialogval utifrån vem du är och vilken klass du har! Att prata sig ur situationer, är något som beroende på vem du är – alltid kan vara ett val. Att du dessutom kan få olika typer av dialog, som hela tiden får det att kännas organiskt och genuint till råga på det, gör det hela bara än mer ’mindblowing’.
Lilla jag….
Men inte nog med det, sedan har vi striderna…
Dess turordningsbaserade upplägg är inte alls som originalspelen, där du pausade och gjorde alla dina karaktärers drag. Utan här sker det karaktär till karaktär, och de har ett visst mått av drag att göra. Interaktiviteten och den goda överblicken i strider gör att du snabbt och smidigt kan lägga upp en strategi – och tillvägagångssätt. Inte nog med att striderna får dig att vilja utnyttja allt i dina karaktärers arsenal (till och med småsaker som att knuffa bort oknytt eller bara helt sonika kasta saker på dem), de uppmanar dig till att tänka på ett kreativt sätt. Mängden tillvägagångssätt är inte bara i arsenalen , utan dessutom även miljömässiga sådana. Kanske en av dina karaktärer lärt sig att hoppa längre, eller rentav kan flyga? Hitta då en plats där du kan få bättre överblick, och i förlängningen bättre skada (ju högre desto hårdare träff… ni vet, som gravitation hi hi), och vips kan ett slagfält där du kände som att du var i underläge, snarare vändas till din fördel. Men än en gång, kreativiteten kommer in igen. Smyg förbi fiender, ta en annan väg, hitta lådor och nå gömda platser – eller gör dig själv osynlig eller… ja, något av spelets många andra lösningar. Valet är ditt, och när denna intuition satt sig, blir varje strid oerhört underhållande.
Som ni märker finns det mycket att älska, och svårigheten jag står inför i denna text är att förmedla djupet som finns här. ”Men oj, det låter för överväldigande!” kanske ni säger. Precis så kände jag initialt också – förutom skepsis med tanke på att arvet är tufft att slåss mot, särskilt då originalen i ärlighetens namn upplevdes mer smala. Baldur’s Gate 3 har ett upplägg och en spelmekanik som bara funkar. Så till den grad att jag egentligen aldrig tänkte allt för mycket initialt, utan snarare smidigt fördes in i att investeras i karaktärer, världen, berättelsen och spelmekaniken på ett nästan fånigt lätt och naturligt sätt. Det var för mig aldrig något som behövde läras in – och även om mängder av tärningsslag och annat bös finns, så är det i sig aldrig svårt eller ens nödvändigt i mitt tycke att lära sig. Visst hjälper det med vissa aspekter, men i slutänden handlar det om att ta rätt karaktär för rätt situation – något som spelet på ett schysst och ointrängande sätt lyckas med.
Spelet är både rättframt, lättillgängligt och djupt på samma gång – men det är inte utan några skönhetsfläckar. Det främsta i mitt tycke är nog mina medkompanjoners AI, som någon gång ibland hamnar i vägen för någon fiendes ögonlinje eller för den delen i slutänden av en påk. Nu kan du förvisso enkelt separera valfri karaktär från de andra om så skulle önskas, så i slutänden gick det utmärkt att komma förbi sådana situationer. De tar dock aldrig och attackerar själva, utan detta handlar snarare om huruvida du blir upptäckt eller inte. Det skedde bara ett par gånger under de 100 timmar jag spelade, men bör ändå lyftas.
Och ja, speltiden i sig. Skillnaden mot andra spel är att här är varje separat uppdrag intrikat berättat på ett hantverksmässigt sätt – vilket gör att speltiden flyger iväg. Med det sagt kände jag att akt 2 personligen var en tydlig transportsträcka. Förstå mig rätt, den var himla underhållande, men i kontrast mot Akt 1 och 3 kände jag tydligare att det var en mittpunkt liksom. Med det sagt, är spelets driv framåt en fantastisk styrka. Just rollspelsarvet innebär att jag personligen känner att detta är hur ett rollspel ska vara, och nu med facit i handen har Larian Studios verkligen upprätthållit originalspelens anseende och styrkor.
Just att du nu kan se karaktärer, läsa av deras mimik och höra deras härliga dialog skapar en inlevelse olikt originalspelen där du hela tiden var försatt till en kamera långt från karaktärerna. Förvisso har kameran i detta spel även det en mer utzoomad standardplats, men du är betydligt mer fri att styra runt den under strider, och i samtal är det alltid i porträttnivå du ser mer eller mindre. En kamera som för övrigt anpassas beroende på vilket kontrollschema du har! Kör du mus och tangentbord är det mer rörligt och på längre avstånd, medan med handkontroll är det mer i tredjeperson och betydligt närmre. Kameran kan med tangentbord och mus vara lite sladdrig ibland, när du ska välja var karaktärer ska gå, men efter en stunds spelande blir det en andra natur att snurra runt kameran, och på så sätt aldrig få några kameraproblem längre. Det rätar ut sig självt alltså!
Handkontrollsschemat var oväntat intuitivt…
Het dam, hett öde…
Nåja, nu tappar jag tråden, men speltiden kan i alla fall med rätta vara en hållhake – och i mina ögon egentligen den enda. Det är ändå ett spelår bestående av några riktigt långa spel; The Legend of Zelda: Tears of the Kingdom, kommande Starfield, Final Fantasy XVI och Hogwarts Legacy är några exempel, så frågan är vilken plattform sitter du på, och har du tiden?
Fördelen i mitt tycke är hur Baldur’s Gate 3s fokusering på karaktärsdrama och såväl de små som stora berättelserna gör att det utan tvekan kan vara spelet som naturligt kan spelas pö om pö, såväl som i långa stråk. Det är ett spel som inte tummar på några aspekter, och det gör det på ett interaktivt såväl som intuitivt sätt som jag ärligt talat inte trodde på innan.
För när jag hörde om att Baldur’s Gate 3 kommit ut ur early access var jag inte så värst intresserad, det hade fått sin chans och med originalspelen i bakhuvudet var jag som sagt skeptisk. Särskilt då den där känslan från många många år tillbaka var en sådan, som jag kände nog aldrig skulle gå att replikera… men tro min förvåning när denna tredje iteration verkligen placerar sina ’levelstats’, på en tio av tio inom alla områden. Grafik, musik, ljud, berättande, karaktärisering, interaktivitet, spelmekanik, humor och inlevelse…. Allt sitter där som en smäck för mig. Bara omspelningsvärdet är enormt, och bara någon minut efter jag klarat av spelet, kittlade det i fingrarna, och en omstart var på väg.
Så, några sista punkter innan jag rundar av… Denna text är lång nog som den är…. (sorry)…
Presentationen är riktigt bra, särskilt sett till karaktärer. Jag skulle förvisso inte säga att det är ett teknologiskt under på några sätt, men för detta sammanhang är det alldeles ypperligt. Men där spelet slår mig med häpnad (återigen) är dess musik. Här är det inget blipp-bloppigt midi-spelande, eller techno-noir, utan istället orkestralt, vackert och medryckande. Dynamiskt ändras musiken beroende på område – något som inte är nytt för detta så klart – men ögat för detaljer sett ur en musikalisk synvinkel är fantastisk. Ta bara en av striderna mot en större bossfiende mot senare delen av spelet, vars tydliga skiftning i musik i sig märks av, men när bossfienden i sig även börjar sjunga med i sången, parat med kvinnliga arior… ja jag vette tusan var jag gör av mig. Ska jag strida eller bara lyssna?!
Inget har helt enkelt lämnats åt slumpen, och är du en sann utforskare av världar, karaktärer och vill känna att Du skapar din berättelse – ja Då är det Baldur’s Gate 3 som är det Enda spelet i år du ska spela kan jag tycka. Att spelandet i sig är varierat och dialoger kan vara berusande hjälper så klart till… och då har jag inte ens gått in på hur romantik kan uppstå mellan karaktärer (om så önskas och vill). Mångfacetterat och fantastiskt, punkt slut!
Fotnot.
Som ett verifierat Steam Deck-spel kan jag även rekommendera det i handhållet format, där det gick alldeles utmärkt att spelas.
Denna recension baseras på PC-versionen.
Spelet släpps även till Playstation 5 och senare under året till Xbox Series X|S.
Baldur’s Gate 3. Lägsta pris 59,99€ enligt Steam 2023-09-08.
Recensionsex tillhandahållet av Larian Studios.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.
