Om du någon gång suttit med ett GameBoy Advanced under en lång bilfärd sent på kvällen vet du redan nu hur det känns att spela B.I.O.T.A. Men räcker nostalgi för att spela ett helt spel?
Spelets historia berättas alldeles för långsamt genom en kort introfilm som jag här kommer sammanfatta för att ta bort allt tråkigt mellansnack: framtiden, gruvarbete, annan planet, sci-fi, aliens. Frågor på det? Du ska hitta den forskargrupp som skulle undersöka dessa aliens, men som man nu inte hört ett ord av på flera månader.
B.I.O.T.A är run n gun i stil med klassiska Contra och Metroid. Du är på plats A, vill till plats B och det enda som står i din väg är sådant som slutar röra på sig efter några skott med hagelbrakaren. Du kan gå, hoppa och skjuta i fyra olika riktningar, plus en specialförmåga. Vad denna är beror på vilken av åtta karaktärer du valt att spela som. Till en början har du bara fyra, men du låser upp fler på svarta marknader som finns lite varstans på planeten.
Varje karaktär har förutom sin egen specialförmåga sitt karaktärsspecifika vapen. Till exempel har den lilla ninjan med krypskyttegeväret förmågan att skjuta ett monster vartsomhelst på kartan. Mannen med gasmasken och hagelbrakaren har en sköld som kan rädda ditt liv förutsatt att du har rätt timing, medan den ruggige skeppskaptenen har en liten SMG och granater. Det bidrar med lite variation att byta mellan olika karaktärer, men det förändrar inte din spelstil överdrivet mycket. Konceptet ”skjuta aliens” ser rätt lika ut oavsett vilken karaktär du spelar som.
Något annat du kan ändra på och leka med är färgschemat. Dessa går att hitta runt om på planeten. Förutom de du ser här i mina bilder finns det många fler, men alla har ett gemensamt problem som varierar i allvarlighet beroende på vilket färgschema du använder. Det är svårt att se vad som är vad ibland, speciellt med de färgscheman som bygger mycket på olika nyanser av samma färg.
Nu har jag, vad jag vet, ingen form av synfel sett till färgseende, men jag kan ändå ha svårt att urskilja pengar och ammunition (till din specialförmåga) när spelet är som snabbast. Detta är mycket tråkigt, för annars är spelet snyggt. Du kan till och med besöka olika zoner på planeten vilka har sina egna distinkta utseenden samt lite nya fiender. Bra variation, men med samma färgschema känns det ändå rätt så lika.
Musiken är riktigt bra, den passar retro-stämningen som spelet eftersträvar alldeles perfekt! Med synthiga melodier och pumpig bas eggas man på att bara spela lite till. Vem vet, kanske hittar du ett nytt färgschema i nästa rum?
Men är B.I.O.T.A kul?
Till en början, ja. Trots de olika karaktärerna och variationen på färgscheman är spelet väldigt mycket samma. I slutet finns det lite mer variation i form av mechs och ubåtar, men vid det laget hade jag ärligt talat redan tröttnat. Spelet är kort och är klart efter cirka sex timmar, men jag tröttnar tyvärr redan efter tre, trots nya karaktärer, fiender och färger.
En annan sak som inte riktigt sitter där det ska är vägghoppandet. Du kan hoppa från vägg till vägg, men mina gamer-instinkter sviker av någon anledning när hoppet ska göras och min karaktär faller till marken. Nu har jag spelat alldeles för många spel med just denna funktion, så jag vill ändå hävda att något är fel i spelet då ordningen röra styrspak och trycka på hoppaknapp inte riktigt sitter som den ska.
Det har lagts ner mycket kärlek i B.I.O.T.A, men det räcker inte hela vägen fram för att göra ett underhållande spel. Hade spelet haft några fler segment som inte var ”skjuta alien” tidigare i spelet är chansen stor att det hade fått en ”bra köp” utmärkelse, men som det ser ut nu (både bildligt och bokstavligt) kan jag inte rekommendera spelet.
