Älskar du öken, stadsbyggnad och fartfyllda strider? Om du svarade ja på de frågorna så kanske Arc of Alchemist är ett spel i din smak.
Efter många år av krig och exploatering av naturresurser är det enda som finns kvar av den värld du befinner dig i en torrlagd öken. Mänskligheten står vid gränsen till att utrotas och som följd präglas samhället av grupperingar och stor konkurrens mellan olika fraktioner. I huvudrollen har vi ledaren till en av dessa fraktioner, Quinn Bravesford, och hennes gäng av färggranna äventyrare.
Spelet börjar med att du och ditt gäng är ute på expedition i öknen. Plötsligt hittar du ett udda musikinstrument som kallas för Lunagear, som enligt en profetia sägs vara nyckeln till att hitta “den stora kraften”, mänsklighetens sista hopp. Du och ditt gäng antar uppdraget och det är nu spelet börjar.
Arc of Alchemist är ett spel som består av två större delar, utforskning och stadsbyggande. Det är i öknen som berättelsen går framåt och du möter fiender i strid. Stridssystemet i sig är ganska simpelt. Beroende på vilket vapen du rustar dig med har du två olika “standardattacker”. Om vi tar svärdet till exempel så kan du antingen välja att skjuta strålar av laser eller attackera med svärdet i närstrid. Utöver det har du även en specialattack du kan använda när specialmätaren är full. Du kan också använda din Lunagear för att göra elementala attacker.
Vid din sida har du alltid två kompanjoner med dig och nyckeln till seger är att utnyttja allas unika förmågor till dess yttersta. Allt som händer ute i öknen sker i realtid och det är inga laddningsskärmar mellan strider, vilket så klart är ett plus. Ett problem är dock att det känns som att efter varje gång du dödar en fiende spawnar en ny i en oändlig cykel och att det enda sättet att gå vidare blir att fly därifrån. Det gör det förvisso lätt att grinda om man har problem med storyn, men det är ändå ett hinder för spelets flyt.
Spelet får även ett plus i kanten för sin musik. Varje område du besöker har sitt eget stycke som passar till temat. Stridslåten fastnade på hjärnan redan efter ett par strider. Spelet har även öppnings- och slutteman med sångtext.
För att föra berättelsen framåt krävs att du går in i så kallade event-markeringar. Dessa kan antingen sätta igång en cutscene eller starta en bossfight. I början av spelet leder merparten av dessa till cutscenes och på grund av att de är så tätt inpå varandra gör det att spelet känns oerhört långsamt. Som tur är blir avståndet mellan event-markeringar större ju längre in i spelet du kommer.
Som jag nämnde kunde markeringarna även leda in till spelets bossar. De kan vara de mest generiska och oinspirerande bossarna jag stött på i ett spel (förutom slutbossen som jag inte tänker spoila). Alla har i princip samma design. De är automatiserade robotar som inte skiljer sig alls mycket från de du kan hitta på världskartan förutom att de har mer liv och starkare attacker. Dessutom känns de inte som bossar eftersom det inte finns någon naturlig övergång mellan dem och vanligt utforskande. Bossarna är solklart spelets svagaste punkt och något utvecklarna kunde lagt mer tid på.
Rent grafiskt är spelet inte märkvärdigt. Grafiken känns lite som om den tillhörde den förra generationens spelkonsoler. En annan aspekt värt att notera är att karaktärerna känns livlösa in cutscenes eftersom de inte rör på sig. De har exakt samma animationer under alla cutscenes, vilket gör att man snabbt vill gå vidare.
Förutom att strida mot fiender i omvärlden löser du även olika miljöpussel med din Lunagear. Till exempel kan du släcka eld med vattenelementet och bygga stenblock, som i Minecraft, med jordelement som du kan använda dig av för att nå högre höjder. Ju längre in i spelet, desto mer element till din Lunagear låser du upp som du kan använda för att ta dig till platser som tidigare har varit onåbara.
Ett annat problem jag stötte på när jag utforskade öknen var den olidliga frame-raten. När jag nådde spelets andra hälft kom jag till områden som förmodligen på grund av dess densitet av fiender har konstanta frame-drops, vilket i sig inte gör spelet ospelbart, men det är utan tvekan något jag störde mig på. Det här är dock ett mindre problem tidigare i spelet eftersom områdena är mindre och det finns färre fiender att ta hänsyn till.
Som jag nämnde tidigare består spelet även av en stadsbyggar-del. Du är nämligen borgmästaren till en bas och det är ditt jobb att rusta dina äventyrare för strid genom att bygga anläggningar som förser dina karaktärer med vapen och utrustning och höja dina karaktärers stats genom att investera valuta. I basen kan du även sätta upp läger i öknen som du kan använda för att hela upp dina karaktärer utan att behöva ge dig tillbaka till basen.
Varje gång du åker tillbaka till basen efter ett uppdrag spelas en cutscene som visar en konversation mellan två eller flera äventyrare i ditt party. Detta hjälper att bygga relationer mellan karaktärer och ge dem personlighet. Dock känns många av dessa meningslösa och utdragna, vilket gjorde att jag till slut började hoppa över merparten av dem. Det leder mig in på att spelet har en väldigt specifik målgrupp. Spelet går enbart att spela på japanska och för att uppskatta mycket av den dialog som spelet har krävs det nästan att du redan är ett inbitet anime-fan.
Sammanfattningsvis tycker jag att storyn var intressant och aktuell i dagens samhälle eftersom det speglar konsekvenserna som kan komma av att vi överanvänder naturresurser och inte tar tillräckliga åtgärder för att rädda vårt klimat, även om spelets version är lite åt det övernaturliga hållet. Spelet har många oanade vändningar som jag inte såg komma och gjorde att jag alltid ville veta vad som skulle hända härnäst. Dock är slutet abrupt och på många sätt oförklarligt, vilket tillsammans med många andra faktorer som jag nämnt tidigare gör att spelet känns rushat.
Jag är säker på att spelet kunde varit så mycket mer om de bara hade lagt lite mer tid på det och optimerat det fullständigt. Tillsammans med bristen på variation av miljöer och att spelet har en nischad målgrupp blir det svårt för mig att specifikt rekommendera det, men om du diggar anime-inspirerade ökenäventyr är det kanske värt att kolla närmare på.
Denna recension baseras på Playstation 4-versionen.
Spelet finns även till Nintendo Switch.
Arc of Alchemist. Lägsta pris 480 kronor enligt Prisjakt.nu 2020-03-12.
Recensionsex tillhandahållet av Idea Factory.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.
En stor mängd av spel- och produktrecensioner görs på Nördlivriggen som agerar testdator/testbädd.