SolSeraph

SolSeraph är en spirituell uppföljare till de gamla SNES spelen ActRaiser, det är svårt att förneka den saken vid en första anblick. Dock kommer frågan upp, kan det leva upp till vad de gamla spelen gjorde eller kommer det bara kännas som en svag efterapning? Följ med så ska vi se vad spelet har att leverera till oss blygsamma dödliga.

Till en första anblick så ser man snabbt att spelet har gjorts som en homage till de båda gamla ActRaiser spelen som kom ut till SNES på 90-talet. Dock så är grafiken klart mycket snyggare än den gamla pixliga 16-bitars konsolen, men gör det ett spel bättre?

Spelets story är ganska simpel, I begynnelsen så skapade Himmelsfadern och Moder Jord världen. Efter att de hade byggt den och skapat mänskligheten så gav de sig av, och de yngre gudarna som hatade mänskligheten började då att jaga dem bara för det faktum att människorna fick gåvor från de äldre gudarna.

Du är Helios; en väktare av mänskligheten och det är din uppgift att skydda den lilla mängd av mänskligheten som finns kvar mot de unga gudarna som hatar dem. Du ska tillsammans med de små byarna göra dem större och starkare så att de kan stå upp själva mot alla monster och demoner. Ett hästjobb för de flesta, än mer för de futtiga små människorna…

Spelet har två olika upplägg för dess gameplay; dels så har vi ett ”action mode” (side-scrolling) och ett ”strategy mode” (tower defense).

I action mode så är det ett klassiskt side-scroll upplägg, där vår hjälte Helios får slå sig fram genom monster och demoner med hjälp av sitt svärd, skydda sig med sin sköld och ta ut fienderna med magiska pilar. Spelupplägget är inte så svårt att förstå om man spelat något sidescroller tidigare; man rör sig fram och tillbaka på skärmen och tar ut allt som kommer i ens väg och kommer slutligen fram till banans boss. Under banan så kan man hitta krus som ibland innehåller liv/mana-påfyllare, alternativt ger dig hemligheter som kan hjälpa hjälten i striderna som kommer. Det är här min första kritik kommer – gällande speldesignen. Från för- eller bakgrunden så kan fiender nämligen hoppa fram och man vet ej när man kan eller inte kan träffa dem. Detta kan bli väldigt frustrerande och irriterande om det kommer flera och man redan slåss mot en fiende. Sedan har vi att fiendernas ”hitboxes” inte är de bästa, då jag flera gånger slagit till mot fiender där jag i andra spel skulle ha träffat dem – men här missar från och till. Efter att man har tagit ut bossen så får man antingen en liv- eller mana-förlängare som gagnar en väldigt väl och är behövligt under spelets gång.

Om vi då kollar på strategy mode så är det helt enkelt en tower defense. Här så har du byns brasa som mittpunkt och är den plats du måste försvara mest mot fiendernas framfart, för om tillräckligt många monster kommer till den så blir det ”Game Over”. När man för övrigt börjar upp spelet så har man inte så många valmöjligheter på saker man kan bygga. Men ju längre man kör på banan så låser man sakta men säkert upp fler byggnader som kan hjälpa till att stoppa vågorna av fiender som  konstant kommer klivande. Man måste bygga hus så att man får nya människor att flytta in, de kan man sedan sätta i arbete om så på vakttornen eller ut och hugga träd. Man måste ha tillgångar till virke och/eller mat för att kunna fortsätta expandera sin lilla koloni av överlevande människor. Mellan vågorna så får man ett andningsrum där man får tid att fixa upp nya försvar eller sätta ut shrines som gör att man kan få bort dimman som förhindrar en att nå de grottor där fienderna kommer ifrån.

I spelets fem regioner så måste man bygga upp bosättningar, slå ut de grottor där horder av fiender kommer ifrån för att regionens Gud (boss) ska visa upp sig. Det är inget unikt eller nytänkande här, utan man använder redan beprövade mekanismer. Det som kan sägas är att det i alla fall finns variation på de olika regionerna, så att det inte känns som man kör samma bana om och om igen.

Grafiskt sett så kan jag inte säga att det imponerar så stort på mig, det gör helt enkelt sitt jobb och inget mer än så. Samma sak när det kommer till musiken i spelet, den finns där men den varken tillför något för mig i spelet än bara att den är där. Kontrollschemat är ganska lätt att komma in i så det är en fördel, dock så känns styrningen lite seg och man får vara exakt så man inte hoppar och missar plattformarna.

Under spelets gång så får man dialog från de människor som finns i regionen man är i; här kan man väl få lite bakgrund till varför det är som det är i just denna region och lära sig lite om dem. Men de poppar upp lite titt som tätt och stör gameplayet. Men kul att de finns där för de som vill ha lite bakgrund till de boende och inte bara strategi och action. Samt jag gillade designen på de ritade bilderna på karaktärerna.

SolSeraph är en spirituell uppföljare till ActRaiser, det är klart, men för mig så levde det inte upp till vad de gamla spelen gjorde i sitt gameplay, musik och story. Men för en ny publik så kanske någon kan finna det intressant och kul att köra. Jag tycker dock att det är kul att vi får uppföljare (om än spirituella sådana) på ”döda” serier från de tidiga konsolgenerationerna.