Innehållsförteckning
Om det inte är Darth Vader som metalliskt andas i nacken på dig, är det Admiral Ackbar som snarare slafsar! I Star Wars Squadrons ges fantasterna av Star Wars– och flygsimulatorer det de alltid önskat sig; flygdueller, utökning av Star Wars universum och laserskjutande på hög nivå, men… är det roligt nog för att legitimera ett köp för den alldaglige spelaren?
Dags att skydda galaxen, antingen mot det onda Imperiet, eller mot fåntrattarna från den nya Republiken som fegt gömmer sig där ute! Så hoppa in i din flinka Tie Fighters eller varför inte din kvicka X-Wing – för nu är det dags för dueller ute i den kalla vida rymden…
Vad tusan är detta?
Star Wars Squadrons består primärt av två delar; singelspelskampanjen på runt åtta timmar, och kärnan i spelet, vilken är multiplayerdelen. Om vi börjar med just singelspelskampanjen bjuds det på en historia som varken får spelet att lyfta eller falla. Det är förlagt mestadels direkt efter originaltrilogin, där du alternerar mellan den Nya Republiken och de återstående resterna av Imperiet. Som berättelse finns ärligt talat inte så värst mycket att säga; du ger dig själv ett namn, som egentligen aldrig tas upp, och får snarare vara med som en betraktare till skeendena i berättelsen, även om du givetvis efter diverse ’briefings’, tar dig ut på uppdrag efter uppdrag för att reda upp i galaxen – oavsett vilken sida du strider för. Du bjuds på Imperieofficerare som byter sida, överraskande ’cameos’ och framförallt en riktigt snyggt paketerad berättelse rent visuellt som egentligen aldrig tar några som helst risker. Men oj, vilka hisnande vyer du bjuds på…
Som spel lutar det sig givetvis inte mot sin singelspelskampanj – den duger som berättelse, men framförallt som en förlängd ’tutorial’. Där själva berättelsen tappar i ’umph’, tas det istället igen på spelets härliga styrkänsla och i det visuella. Du bjuds på en detaljerad cockpit oavsett vilket skepp du reser med, samt att rymdens alla moderskepp, planeter och spillror av forna rymdslag är oerhört välgjorda och känns mer eller mindre helgjutna nog för att ge dig den där gamla hederliga Star Wars-känslan.
De olika skeppen som finns hos de två fraktionerna, har för övrigt alla distinkta fördelar och nackdelar sett till vapen, hastighet och manövrering. Dessvärre är det just här vi stöter på spelets första tröskel – i det att spelet upplevs väldigt olika beroende på vilka kontroller du använder; på PC är mus och tangentbord spretigt och alldeles för klumpigt. Visst går det att lära sig, men det är en process som knappt den mest hängivne ’padawan’ kan överkomma. Sedan har vi handkontroll, som gör det hela bättre, men framförallt känns begränsat, då antalet knappar som behövs ändå resulterar i en nödlösning mer än att de faktiskt lyckats fullt ut. På det stora hela är det åtminstone bättre än mus och tangentbord… i alla fall enligt min ringa mening.
Sedan har vi stödet för Hotas flygspak, som lyfter spelet till en helt ny nivå. Då spelet har full support för Hotas är det mer eller mindre förinställt och klart när du startar upp, och egentligen bara blir en fråga om att faktiskt lära sig alla knappars placering. När detta är klart, går det inte annat än att drömmande le medan man tar sig runt asteroider samtidigt som man låser fast hårnålen på en ettrig Tie Fighter – skjutandes, som att det inte fanns en morgondag. Att spelet är gjort för denna typ av kontroll är extra tydlig i spelets singelspelskampanj, där man egentligen enkelt bara går till olika personer för att få information, och sedan ska ta sig ut i galaxen för nästa uppdrag; så enkelt manövrerat att du utan problem kan styra dessa moment lätt och ledigt med en flygspak.
En kamp på liv och död
Som jag nämnt allra hastigast är det i multiplayerdelen som spelet på riktigt blommar ut. Här är det flerspelarstrider med 5 mot 5 som gäller, och alla knep och tricks som du lärt dig under singelspelet kommer på riktigt till användning. Från start finns det två lägen: ”Dogfight”, där två skvadroner duellerar ’mano-a-mano’, eller ”Fleet Battles vs AI”, där du koordinerar med andra spelare att ta sig igenom en fiendes försvar och besegra deras flaggskepp – allt medan AI försöker ta ut din.
Här går det inte annat än hylla spelets dedikation för simulering, då rymdflygandet känns härligt men samtidigt ’arkadigt’, och framförallt att dessa strider mot fiendeflottan är genuint roliga. Du kan flyga in med vänner och verkligen tillsammans i en gemensam ansträngning ta ut dina nedriga motståndare. Allt detta rymddödande leder för övrigt till att du tjänar in två slags valutor – ”REQUISITION”-poäng som gör att du kan låsa upp nya vapen och andra komponenter till dina rymdskepp, samt ”GLORY”-poäng som kan användas för att förändra utseendet på dina piloter. Dessa två poäng, känns dessvärre tämligen poänglösa (jepp, i went there), då spelet ändå är balanserat nog för att du egentligen ska klara dig med standard uppsättningen av ditt rymdskepp. Ser man till anpassningen av sina karaktärer (en hos Imperiet, en hos Nya Republiken), får du dessvärre så begränsat antal ansikten – som inte kan justeras på något sätt, att det i mitt fall kvittar om du kan köpa kläder, handskar och hjälmar. Om spelet inte från start ger dig en mer personlig ’touch’, ja, då rinner det lätt ut i sanden – och ja, sanden kommer in överallt… (suck). För mycket av dessa saker ser du aldrig under striderna, och framförallt känner jag att det snarare blir onödig stoppning. Men för de som gillar sånt här… kör i vind (eller borde jag säga vakuum)!
Når du för övrigt nivå fem för din pilot, låser du även upp rankade matcher, och kan då få extra fina medaljer och framförallt ännu mer ”Glory” och ”Requisition”-poäng. Det skapar inte direkt något större sug att driva runt i rymden, utan snarare att det är själva utmaningen som lockar när man tillsammans med andra i din skvadron denna gång ska ta er an en hel motståndarskvadron – denna gång av andra riktiga spelare. Nu är utmaningen betydligt mer påtaglig, och det är egentligen här spelet glänser som mest. Med en mer väloljad och framförallt taktiskt offensiv, blir det helt enkelt så mycket roligare. Skapa små formationer med dina vänner, flyg över, genom och under havererade fiendeskepp och få dina fiender att försvinna likt exploderande eldbollar i rymden… ah, så härligt!
Håller det i längden?
Med ett nedsatt pris från start, är det lätt att se att EA själva vet att spelet är nischat. Lägg det faktumet tillsammans med rymdstrider som egentligen körs bäst med en flygspak och du får ett spel inriktat mer åt en specifik publik. Visst kan de flesta spela igenom singelspelskampanjen och känna sig nöjda, men om vi ska vara realistiska, är det flerspelarstriderna som lockar mest – och då kan jag känna att spelet mått bra av fler lägen, och framförallt mer varierade uppdrag. Visst är det rymdflygandet som är i fokus här – och där gör de det faktiskt ett förträffligt jobb – men när man spelar ett gäng timmar, märker man att det snabbt klingar av. Visst finns nerven under onlinematcher, men när man jagat nån stackars ryss på Imperiets sida för trettionde gången, ja, då tappar det sin lyster lite. Det blir helt enkelt lite för odynamiskt och samma samma…
Med det sagt, spelet kostar mycket riktigt inte allt för mycket i dagens läge, och sitter du med ett starkt sug på ’dogfights’ i rymden allt draperat med Star Wars utseende och klassisk ljudbild – bör du definitivt kolla in detta spel.
Denna recension baseras på PC (Origin) versionen.
Spelet finns även på Steam, Epic, Playstation 4 och Xbox One.
Star Wars: Squadrons. Lägsta pris 39,99€ enligt Steam 2020-10-05.
Recensionsex tillhandahållet av EA.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.