Yuoni

Yuoni utspelar sig under 1990-talets Japan och du får spela som Ai, en 10-årig stum elev som blir tvingad till att spela barnlekar som hon enbart hört talas om i spökhistorier. Ai dras in i en skev värld där hon måste springa eller gömma sig för att kunna överleva.

Tricore Inc. har utvecklat en mörk berättelse runtom stackars Ai. Utanför skolan har hon inget problem med att prata, men är av någon anledning helt stum i skolan. Trots detta hinder har hon ändå lyckats träffa ett par elever som hon blivit vän med. Spelet börjar med att vännerna utmanar varandra att leka en spöklek som kan kalla på en ande vid namn Tsun. Först verkar det som att leken inte fungerar, men nästa dag händer det väldigt underliga saker. Ai kastas plötsligt in i en värld som först verkar realistisk men man lär snabbt att det är en dimension av skräck. Det visar sig att leken faktiskt fungerade och nu måste Ai undvika anden Tsun samt andra läskiga monster för att ta sig ut ur detta och andra mardrömsscenarion dag efter dag. Efter en tid börjar även skräckvärlden och monstren sippra in och ta plats i det verkliga livet. Under spelets gång får man även reda på andra hemsk- och hemligheter kring hennes vänner. Genom att upptäcka vännernas hemska tankar och hemligheter ställer spelet frågan vad som är värst, fienderna eller hennes vänner?

Spelet är ett typiskt förstapersons kurragömma spel där du måste lista ut dina fienders svagheter för att kunna överleva. Ai har inga försvarsmekanismer och måste antingen springa, krypa eller gömma sig för att kunna undvika de hemska monster som vandrar i korridorerna. Vissa fiender hör bättre och då måste man hålla andan och försöka smyga förbi; andra fiender har bättre syn men inte så bra hörsel och då fungerar det att springa snabbt och gömma sig i t.ex. skåp eller under sängar. Om du blir upptäckt kommer de att jaga dig och får de tag i dig kommer Ai lida en tragisk död. Hon måste även hitta olika föremål och därmed lösa situationer för att ta sig ut ur skräckvärlden. För att t.ex. vinna leken mot anden Tsun måste Ai hitta en gömd docka att bränna upp. Det är lätt att gå vilse, så man måste lita på sitt eget minne. Detta var lite frustrerande eftersom mitt korttids- och orienteringsminne inte är det bästa. Det var många gånger jag gick åt fel håll och utan en karta är det svårt att orientera sig.

Tyvärr har jag alltid tyckt att dessa typer av spelmekaniker är frustrerande och önskar lite att de ska mynna ut snart. Jag är trött på spel som inte låter en försvara sig mot fiender och många gånger blev jag mer frustrerad på spelet vilket gjorde det svårt att njuta av berättelsen. Då Tricore Inc. tidigare utvecklat en visuell berättelse i form av VR så hade jag nästan sett att detta spelet hade ett likadant format. Berättelsen är intressant, men själva spelet är frustrerande.

Grafiken i spelet är väldigt simpel och har ett specifikt tema; solnedgång. Du kommer att gå runt i antingen mörka korridorer eller utrymmen som är upplysta av en rödorange solnedgång. Det jag tyckte var häftigt var att spökvärlden var en mix utav en skola, ett sjukhus och ett hus. Allt smälte ihop på ett visuellt snyggt sätt; det funkar helt enkelt. Dock tyckte jag att färgerna var lite ansträngande för mina ögon, det konstanta skiftande mellan det mörka och ljusröda var lite jobbigt. De olika fienderna tyckte jag ibland var svåra att skilja åt, då jag redan kämpade med överansträngda ögon på grund av det visuella.

Musiken och ljudeffekterna är inget att hänga i julgranen. Själva titelskärmen har ett konstant ljud av en cikada eller syrsa, något som även följer med in i spelet senare. Det påminner lite om den visuella berättelseserien Higurashi, där ljudet av cikador har en stor mening i spelet, vilket det inte har i Yuoni.

Yuoni har en spännande berättelse men lider tyvärr av spelets mekanismer. Det hade varit ett perfekt spel för en visuell berättelse, istället för att låta Ai smyga eller springa runt bland fiender som kan ta en ut ur den fascinerande berättelse som utvecklarna vill att vi ska uppleva. Tyvärr känner jag att kurragömmagenren har gjort sitt. Jag saknar japanska skräckspel som den första Silent Hill-trilogin.