Bloomkeeper

Naturen Är lika vacker som den är grym. Men efter skogsbranden återvänder skogen mer grönskande än innan. Ta din plats som en av skogens väktare och återställ skogen till dess forna glans.

Bloomkeeper startar utan omsvep, direkt efter uppstart föds din karaktär ur en blomma, den är ett uppenbart sagoväsen i sin design. Den kallas kort och gott för Guardian, den är en totalt, den saknar dock faktiskt karaktär utanför sin design då spelet inte innehåller någon form av dialog, uttalad handling, eller fördjupande information. Målet är dock tydligt – återställ naturen efter det förödande vulkanutbrottet.

Du är inte ensam i denna kamp, med dig har du små väsen som kallas pouics. Dessa små fröliknande varelserna växer på en speciell trädliknande buske, när de faller av grenarna börjar de omedelbart vandra runt – deras mål är antingen att nå bränd mark eller ta livet av sig. De är nämligen utan tvekan de minst överlevnaddsbenägna varelser jag stött på. Har du vatten i närheten dränker de sig själva och har du ett stup i närheten lajvar de lämmlar, har du inte det kommer de vandra en episk resa där du gör ditt bästa för att hålla dem vid liv bara för att avsluta det sekunden du släpper fokus för att styra om en annan grupp.

Resonance Interactive som både utvecklat och publicerat spelet har inte släppt några spel tidigare, jag måste säga att sättet dina små fröer rör sig är tämligen välprogrammerat då de samlas i grupp om du lyckas rikta dem åt samma håll – men hur påverkar vi hur de rör sig? Du har två sätt som din guardian kan påverka detta, den ena är en knuff som riktar om deras promenad i motsatt riktning till var du står i relation till dem. Den andra är att ta upp en av dem och kasta den, detta är användbart om du vill sprida grönska till ställen som är lätt utanför din räckvidd – eller bara skynda på det ganska långsamma arbetet. Utspritt finns det vissnade buskar som när du återställer gror fler pouics.

Skulle det brända ta över en buske växer istället malpouics vilka försöker bränna områden istället för att återställa dem. De kan också komma ur viltväxande lila blommor och enda sättet att hindra dem är att rulla över blommorna och malpouics. I övrigt är din enda fiende naturkrafter såsom vindar och snö.

Förutom de två handlingarna för att styra dina självmordsbenägna medhjälpare kommer du senare i spelet hitta en blomma vars söta doft samlar dem kring sig likt katter runt tonfisk. Den kan du plocka upp så att de följer efter dig vilket är det överlägset bästa sättet att fösa runt dem på. Men det gör att vi kommer till spelets största problematik, och det är ingen liten tyvärr.

Bloomkeeper är ett exceptionellt vackert spel, designerna är fina och känns magiska och naturen även i sin mest brända form har en viss skönhet till sig. Du kan återställa vattendrag som i sin tur återställer grönska i sin närhet vilket minskar arbetet, du kan också återställa speciella blommor som återställer grönska i sin närhet som minskar arbetet och du kan återställa träd – som återställer grönska i sin närhet. Det blev lite repetitivt där en stund, ni som läser kan säkert gissa vad det stora problemet är.

Efter ungefär en timme introduceras inga fler mekaniker för dig att nyttja, dessa är de du har i de cirka åtta kvarvarande timmarna. Banorna du flyger mellan med ett stort maskrosfrö har olika naturtyper men funkar likadant trots detta, även om ett estetiskt byte är välkommet räcker det inte utan vidare variation. Banorna är inte fula eller dåligt utformade, förutom en bana där jag skulle rädda ett enormt träd är de totalt förglömliga. Musiken är mycket trevlig och fångar spelets naturupplevelse väl men är inte tillräckligt bra för att fylla det monotona tomrummet.

Förutom precis i början finns det inte någon hjälp för att förstå de nya mekanikerna som dyker upp, detta gjorde att jag trodde att den sötdoftande blomman som samlade pouics runt sig var ytterligare ett hinder då jag inte kom tillräckligt nära blomman för att få upp prompten att plocka upp den. Något liknande hände sent i spelet när jag började klättra upp för vulkanen, Mina små fröer började sakta ner och dö. Det tog mig frusterande lång tid att lista ut vad som hände, de gick in i ett område där det snöade. Snöeffekten syntes så dåligt att jag inte ens registrerade den och jag kan inte låta bli att känna att snö på marken hade varit vitalt, när jag insåg detta blev det klart att jag behövde göra något annat för att komma vidare men jag visste inte vad – och det gör jag fortfarande inte. Jag vet inte vad jag gjorde för att snön skulle sluta falla men det gjorde den.

Bloomkeeper är visuellt fantastiskt men det är mer eller mindre det. Vi har element som funkar mer eller mindre identisk, en förväntan att du mer eller mindre ska lista ut saker som inte är helt självklara samtidigt som faktiska pussel avsaknas, huvudelementet är att valla frökapslar utan själbevarelsedrift och få stenen i slutet av banan att grönska och blomma. Det har ingen handling annat än slutmålet vilket inte behöver vara problematiskt men blir det i avsaknad av annat.  Det går att spela flera spelare men jag kan inte komma på någon kompis jag ogillar tillräckligt mycket för att utsätta för något så enformigt.

Jag känner lite samvetskval över att såga en indiestudio, speciellt när de är så färska. Men när ett spel inte har substans efter första timmen är det ett problem. Vi har spel som liknar detta i Pikminserien som visar att enformighet inte är ett problem. Resonance Interactive har uppenbarligen hjärtat på rätt ställe och jag hoppas de lär sig av detta spel och fortsätter då det uppenbart finns ett frö även i dem som kan gro och skapa fantastiska saker.

Testdator: Amd Ryzen 7 7800X3D 8-core, 32GB DDR5, RTX 4070 Super