Pepper Grinder

En pirat utan sin skatt är en travesti! Tack och lov då att piraten Pepper lyckats fått tag på en redig borr; en som tränger lika lätt genom jord och vatten som grönaktiga fiendevarelser! Snart ska nog skatten vara återgäldad till sin rättmätige ägare!

2024 har sett en hel drös storspel; där enorma världar, utforskande och stor dramatik varit några av dess brännpunkter sinsemellan. Pepper Grinder däremot borrar sig igenom sådana breda koncept, med ett enkelt upplägg; låt borren snurra, och tempot fortskrida. Pepper är mycket riktigt tjejen vi bekantar oss med, när hon snöpligt nog ser hela sin piratskatt bli snodd rakt framför näsan. Kan inte en ärlig pirat få någon rest och ro alls utan att behöva se ett gäng bedrövliga turkosa varelser(!), samt en mystisk person sno ens rikedom! Tråkigt nog för henne faller hon nerför ett nedrans stup, och hinner precis flänga händerna kring en märklig manick som sitter i bergsväggen, innan hon försvinner ner i djupet. När hon väl kommer till sina sinnen, då är jakten på skatten ett faktum. Tack och lov då också att denna makalösa manick visar sig vara en otroligt behändig borr, som tar sig genom land, vatten och materia – och en och annan skjutglad fiende.

Detta är starten av äventyret vilket sker bara minuter in i ”Pepper Grinder”, och sätter direkt både tonen och motivation för vad som kommer vara det sidskrollande borräventyr du tar dig an de närmsta timmarna. Som Pepper, förflyttar du dig över fyra olika områden på ett klassiskt sätt – allt medan du hastigt borrar dig igenom banorna för att nå slutet, där du segerrikt får höja (bokstavligen) en flagga. Gör du detta, är banan klar, du låser upp en ny och sedan fortsätter äventyret där. Om du dessutom letar hemliga specialmynt och ädelstenar jäms med din framfart, då kan du även låsa upp en specialbana per område, samt köpa ett gäng klistermärken. Spelet har nämligen en ”clipart’-bok där du samlar dessa klistermärken. Enkelt, men sporrandes, för de av oss som bara ”måste” hitta alla små hemligheter. Är det däremot en djup berättelse du söker, ja då är det inte direkt något som hittas här. Upplägget är så rättframt däremot att jag känner att det mer ger vibbar från fornstora speldagar – när spel som Super Mario World eller Sonic styrde vad som gjordes. Därför är egentligen Peppers motivation och berättelse mer av en bagatell på det stora hela – något som jag ärligt talat känner mig himla nöjd med. Ibland måste du ändå låta dig själv hänge dig till det mest grundläggande i denna typ av media; spelandet – eller som i detta fall, borrandet!

Nej! Ta inte min skatt!

Den viktigaste aspekten i spelet är därför själva borrandet, som sköts någorlunda enkelt med en handkontroll. Det är ändå egentligen enbart två knappar utöver styrning som behövs – för borrandet samt änterhakar, men detta räcker egentligen gott. Skulle du däremot istället vilja spela via PC, och i förlängning enbart via tangentbord så går det, men det kan vara aningen ansträngt då det bara inte upplevs ”naturligt” för denna typ av spel. Är du en van PC-spelare som minsann spelar allt via tangentbord, ja då kan det nog duga, men upplevelsen är tydligt formad efter handkontrollsspelande.

För de av oss som spelat exempelvis ”Ori and the Will of the Wisps”, vilket hade liknande sektioner av borrande, kommer spelet vara väldigt igenkännbart. Det är tydligt var du kan borra, och överlag tar du dig fram över världen snabbt. Det är egentligen mest i letandet efter särskilt specialmynten – som göms här och var på banorna – som spelet ger något mer än bara ett ändlöst borrande. Tacksamt nog är just detta frenetiskt drillande fram och tillbaka underhållande, även om jag förstår skälet till att spelet bara är ett par timmar långt – det funkar för denna längd, men kanske inte för mer än så.

Tanken är dels att få en rättfram spelupplevelse – fokuserad på borrglädje, där det är upp till dig att även leta efter hemligheter. När du klarat en bana, kan denna även spelas i ”Time attack”-läge, vilket ger möjlighet till lite mer omspelningsvärde. Att svischa fram över en bana i 140km/h bara för att nå mållinjen snabbast möjligast ger än mer mumsigt tuggmotstånd i ett spel som annars kan klaras av lite väl snabbt.

Men nu sitter du där och tänker ”-Herregud gubbe, men är det bra?!”. Först måste jag säga, ohyfsat!, och för det andra… Jo för fasiken! Att bemästra ”Pepper Grinder” är lättare sagt än gjort. Det gäller att hålla tungan rätt i mun, då ibland marginalerna gör det hela mer utmanande – särskilt mot slutet. Det är egentligen först i kombination med änterhakeshantering som kommer in senare i spelet – där spelet blir lite krångligt. Att förflytta sig snabbt, samt använda sig av denna änterhake känns lite malplacerat kan jag tycka. Mest egentligen på grund av att det ibland inte riktigt vill lyda – och du antingen glömmer att hålla inne tillräckligt länge medan du samtidigt behöver köra borren. Det låter inte invecklat, jag vet, men jag fann dessa moment lite irriterande då både borrandet och änterhakesanvändandet krävde konstant intryckta knappar (inget farligt i sig givetvis), för att sedan se till att båda släpps i rätt ögonblick. Det gjorde att det lätt kunde missas var jag skulle sätta gränsen liksom. Något som inte alltid föll sig naturligt. Trots detta var det en mindre petitess, och chansen är mycket stor att det mer är ett ”jag”-problem, snarare än något spelrelaterat sådant egentligen…

Överlag är det ett rätt snällt spel som mest lutar in i idén om att vara underhållande. Just denna okonstlade spelmekanik samt en retroartat lekfullt färggrann estetik gör det hela till en frisk fläkt. Kanske någon ”timräknande” spelare där ute rynkar på näsan, över att spelets grundläggande kampanj kan klaras på bara någon timma. Spelet kan därför uppfattas vara ett lite väl kort spel för vissa, men samtidigt, är det upp till dig om du vill spela om varje bana för att samla alla hemligheter, eller för den delen klara banorna under ”Time Attack”-läget. Utifrån detta kan du med all säkerhet dubblera tiden i spelet utan några svårigheter. Om du inte är världens bästa spelare förståss, som äter denna spelgenre till frukost varje dag… då kanske det avklaras relativt snabbt ändå ha ha!

Men ärligt talat för runt 150 spänn, lite schysst omspelningsvärde och ett lekfullt upplägg, vad mer behövs? Inte mycket i min mening i alla fall! Jag skulle väl inte säga att spelet dröjer sig kvar allt för mycket efter du klarat det, men jag hade ändå riktigt kul medan jag spelade, och som den gubbe jag är, är det extra skönt att veta att jag inte behöver sitta i 100+ timmar bara för att nå något överdrivet slut. Att spelets snälla natur, då karaktärer inte pratar, utan allt sker likt ett klassiskt plattformsspel, med lite milt grymtande när och om du faller nerför ett stup här och var, är det dessutom ett överkomligt spel för föräldrar som vill sätta ungen framför ett schysst spel. Tänk bara på att spelmekaniken kräver god koordination – särskilt närmare slutet – så håll det i åtanke. Rent konceptuellt är det åtminstone tacksamt okomplicerat, och ibland är enkelt, samma sak som härligt! Något som jag känner stämmer väl in på ”Pepper Grinder”!