ENCODYA

I en tid som andas dysterhet och när framtiden inte ser särskilt mycket ljusare ut närmar sig, då är det lätt att tappa bort sig själv och man börjar ifrågasätta vad livet egentligen handlar om? Vad betyder det egentligen? Chaosmonger Studio vill utforska just de här frågorna i sitt nya spel Encodya. Staden Neo Berlin agerar backdrop i det här peka-klicka-äventyrspelet där nostalgi blandas med i alla fall ett försök till emotionellt berättande.

Den nioåriga flickan Tina är föräldralös sedan några år tillbaka. Efter hennes mammas död finns det inte ett spår av familj kvar för henne. Den enda typ av vänskap hon har på hustaket hon kallar för hem är S.A.M, en stor och klumpig robot samt barnvakt till Tina. Varje dag för de två handlar bara om att hitta förnödenheter för att överleva dagen och sedan upprepa det nästa dag. Plötsligt en dag visar det sig att Neo Berlins borgmästare, den korte och korpulente Jonas Rumpf, är ute efter dem. Mer specifikt är han ute efter en hemlig kod gömd inne i S.A.M:s hjärnkontor. Tina får reda på att hennes okände far har gömt koden i roboten för att hon ska föra hans arbete vidare. De ger sig ut på ett uppdrag som kan komma att rädda hela världen och framförallt får uppdraget iväg vår dynamiska duo på ett äventyr de aldrig tidigare varit med om.

Detta äventyrsspel spelas genom att röra runt en musmarkör i den aktuella scenen. Sedan klickar man vart man vill att karaktären ska gå och det finns objekt man kan interagera med och karaktärer man kan prata med. Man pekar och klickar helt enkelt. Historien utspelar sig cirka 40 år in i framtiden. Allting upplevs tämligen högteknologiskt och framförallt dystert. Barn bor på gatorna och driver mest bara omkring samt hittar på diverse hyss för att få tiden att gå. Andra medborgare har till och med tagit steget längre och försöker med VR headset fly den dystra verkligheten till någonting kallat Cyberspace, en slags vidareutveckling av internet, där man får uppleva en verklighet trevligare än den de lever i. Dock är det mycket beroendeframkallande och deras användare dräller lite här och var i staden, de är helt enkelt Neo Berlins svar på fyllon som sitter och hänger på parkbänkar eller vid  busshållplatser. Någonting annat som understryker invånarnas missnöje med tillvaron är deras ohjälpsamhet. Både robotar och människor tycks ha en fruktansvärd aversion mot sina medinvånare. När man inleder konversationer med dem möts man ofta med: Vad vill du?, Vem stör mig? eller Jag hoppas att du har en bra anledning till att avbryta min aktivitet. Ingen verkar dessutom kunna tänka sig att hjälpa en hemlös flicka utan att få någonting för det. De flesta vill oftast att man ska ranta runt i staden och hitta objekt som de av någon anledning varken klarar sig utan, eller är för lata för att skaffa själva.

Det är en väldigt stor del av vad man gör i spelet och det är förvisso ingenting nytt i genren, men det blir så fruktansvärt tradigt efter ett tag. I samma stund jag inleder konversationer tänker jag Jaha? Vad vill du att jag ska leta upp åt dig för att få det jag vill ha då? Det blir tyvärr tröttsamt att prata med karaktärerna i spelet med. Anledningen är att startar jag ett samtal med en karaktär jag redan pratat med, inleder karaktären på samma vis hela tiden. Vissa har så ofantligt långa utläggningar innan man får upp dialogvalen så jag blir knäpp bara av vetskapen att jag måste prata med personen igen. Jag vet att jag kan klicka mig förbi replikerna, men jag upplever det ärligt talat som lathet. Om de ändrat karaktärernas repliker till Du igen?, Vad kan jag hjälpa dig med den här gången eller någonting liknande hade jag inte brytt mig om det lika mycket. Det finns ju spel som har implementerat detta, varför det här spelet inte gjort det frångår mitt förstånd.

Till skillnad från andra spel i genren får du här möjlighet att välja svårighetsgrad. Väljer du easy får du möjligheter till hints från S.A.M och du kan trycka på mellanslag för att se alla objekt man kan interagera med i den aktuella scenen. Gör man som jag och väljer hard får man inga möjligheter till några hints och man får helt enkelt lita på sin egen förmåga att lösa problemen. Tyvärr är inte hard tillfredsställande nog för en luttrad äventyrare som jag helt oblygt väljer att klassificera mig som. Pusslen är väldigt rättfram och logiska. Det i sig är egentligen inget problem, det är ju skönt att det finns äventyrsspel som motverkar det vi brukar kalla för moon logic, det vill säga pussellösningar så obskyra att om du inte var med och utvecklade spelet, har du inte en chans att hitta lösningen. Så är inte fallet här. Däremot vill jag att pussel i sådana här spel ska få mig att stanna upp och fundera över situationer och mitt nästa steg. I det här spelet är lösningarna så tydliga att jag har kommit på lösningen strax efter att problemet etablerats.  

Väldigt mycket i spelet känns bekant på ett Jag har sett och gjort det här förut… flera gånger-sätt. Vissa spelare kanske är ovana vid att kombinera ett spadhuvud med ett baseballträ för att skapa en spade, men för mig är det återigen bekant på helt fel sätt. Spelets berättelse i stort lider av samma sak. Det finns försök att slå på känslosträngarna, men återigen känns elementen så pass bekanta att jag inte är mottaglig för vad det vill berätta. Det finns dock små fragment av potential mitt i allt. Samtliga karaktärer delar, förutom tidigare nämnda aversion mot varandra, en dold sorg till sin lott i livet. De flesta av dem går bara runt i samma ekorrhjul de gjort sedan födseln, men när de träffar Tina och hennes plåtklädde barnvakt väcks en slags ifrågasättning till liv i dem. Min favoritdel är när man träffar en övergiven android på en bro över staden. Hennes människa blev för upptagen med sociala medier och lämnade henne åt sitt öde på bron. Hon kan inte röra sig då hon har tappat kontakten med människans DNA och ingen har stannat upp och pratat med henne. Allt det här skapar en melankolisk stämning jag önskat att få se mycket mer av.

Utvecklarna verkar inte ha bestämt sig för vilken väg de har velat gå. Ska man vara ett spel sprängfyllt av popkulturella referenser och metahumor likt gamla Sierra och Lucasarts spel, eller ska man ta vägen där man går in för ett starkt historieberättande? I det här fallet har man försökt sig på någon slags kompromiss mellan de båda. Man vill göra ett spel som berör spelarna, men man har en så stor passion för äventyrsgenren att man försöker klämma så många referenser till gamla spel man bara kan. Inte nog med det… Varenda karaktär man samtalar med tenderar att bryta fjärde väggen och drar ett metaskämt. Återigen är inte det här någonting nytt för genren och tittar man på gamla klassiker hör den här typen av humor till, men här går det i klinch med det känslosamma man vill åstadkomma med berättelsen, då det tar mig helt ur inlevelse och engagemang till berättelsen. Det hela känns helt enkelt tandlöst, det biter inte tag överhuvudtaget.

Om jag ska försöka att inte gnälla på precis allting, kan jag säga att spelet är väldigt fint. Det ser handanimerat ut och mellansekvenserna andas väldigt mycket tecknad film. Neo Berlins miljöer är lite av en våt dröm för Cyberpunk- och framförallt Blade Runner-diggare. Någon användare på spelets Steamsida har kallat det för en korsning mellan just Blade Runner och Studio Ghibli, vilket är en beskrivning jag kan ställa mig bakom. Musiken låter även lite Synthwave och bara för att fortsätta slå på Blade Runner-trumman påminner den faktiskt om Vangelis musik till just den filmen.

Encodya är ett näpet litet peka-klicka-spel, där vi bjuds på fina miljöer, bra musik och en stor kärlek till genren. Tyvärr är det otroligt mycket som känns lite väl bekant. Det finns inte tillräckligt mycket här för att spelet ska lyckas sticka ut från mängden. Nya spelare kanske uppskattar det mer rättframma förhållningssättet till pussellösningarna, men för oss veteraner försvinner mycket av utmaningen och i slutändan blir den här upplevelsen inte mer än en axelryckning. Det är inte dåligt, det är bara inte minnesvärt.