Megadimension Neptunia VII

Jag har alltid haft en viss kärlek till Neptuniaspelen. I dagarna firades spelserien tio år och i sitt firande fick vi en portning av Megadimension Neptunia VII (egentligen 4) till Switchen. Äntligen kan jag Nepu Nepu on the go. Det är en komplicerad spelserie sitt töntiga söta yttre till trots! Låt oss drunkna i spelreferenser och dimensionsflygande tillsammans!

Att förklara hela storyn och världen som är Neptunia hade tagit ett par tusen ord vid det här laget. För att bespara er läsare en halv boks läsande kommer här den supermegaförkortade versionen av storyn. Neptuniaspelen handlar om söta animerade cpuers liv som semigudar i sina respektive dimensioner. Dessa dimensioner är som riken och cpuerna (cpu är annat ord för processor. red.anm) är hårda referenser till konsoler. Med andra ord spelar du som konsoler och lever deras liv som härskare över sina riken. Megadimension Neptuna VII är uppdelat i tre kapitel med tre övergående handlingar. Du introduceras även till en ny cpu  som är en solklar referens till Sega Dreamcast.

Ja det där är en fisk med människohuvud

Storyn är djup, humoristisk och smockfull med referenser till spelvärlden, anime och till och med memekultur! Jag kan ärligt talat inte ge en rättvis överblick över de tre kapitlen man spelar. Även om deras speltid ligger på drygt 10 timmar per kapitel är dessa kapitel så fulla med handling, intriger och referenser att de känns mycket längre, på ett bra sätt. För att göra allt ännu mer komplicerat spänner sig kapitlen över olika dimensioner med sina egna problem, intriger och karaktärer. I början var jag både förvirrad och överväldigad men när jag väl kom in i hur storyn presenteras gick det bättre. För att ytterligare förenkla möts du efter varje delkapitel av en förhandsvisning av nästa kapitel i form av en show med karaktärerna (väldigt anime). Neptunia är väldigt medveten om sig själv och bryter sig ut ur den fjärde väggen (utanför spelets ramar) och talar direkt till dig som spelare under dessa showsekvenser. Ja även under spelets gång bryts denna fjärde vägg och du som spelare refereras i diskussioner mellan karaktärer.

Spelet spelas som ett 3D JRPG . Vad detta innebär är att du har en världskarta med olika banor/dungeons. Varje dungeon spelas mellan storysegmenten och du har tillgång till varje dungeon för grinding av både material och exp (erfarenhetspoäng). Striderna spelas i turbaserad 3D-miljö med attackkombinationer, magi och transformering till ”gudomlig form” för mer skada och ännu bättre kombinationer av attacker. Det är med andra ord inte några större avvikelser från JRPG formulan eller seriens formula överlag. I klassisk JRPG-anda är det antaget att varje dungeon besöks minst en handfull av gånger för att få de resurser man behöver. Tack och lov finns det snabbknapp för att skippa attackanimationer och transformeringsanimationer som kanske verkar häftiga den första gången men inte fullt lika häftig den hundrade gången.

Slåss mot mariorör och dejting sims. ”monster”

Det finns även ett craftingsystem som består av att samla material och få nya grejer. Inte särskilt komplicerat men det gör repeterande av dungeons mer rättfärdigat. Utöver detta finns det även en viss managementdel där du skaffar popularitet bland ditt folk med hjälp av att göra uppdrag. Dessa uppdrag är oftast döda x antal varelser i denna grottan. När du gör detta blir din karaktär starkare då stödet för denne har höjts. Som tidigare nämnt är större delen av spelet mer en visual novel än ett JRPG. Med röstskådespelare både på engelska och japanska är det en fröjd att spela igenom dessa segmenten. Humorn, storyn och karaktärerna är suveräna och man fäster sig fort.

Vad vore ett JRPG utan flera slut? Megadimension Neptunia VII har tre slut; ett dåligt slut, ett neutralt slut och ett bra slut. Att nå dessa på naturlig väg utan en guide vet jag inte hur någon gör. Det finns vissa ledtrådar i spelet men de är så obskyra att jag inte klarade av att få det bra slutet utan att leta upp en guide.

Likt alla Neptuniaspelen jag spelat har även denna utgåvan suverän musik. En mix mellan klassisk fantasymusik med lite syntar och bitmusik inblandat i mixen. Även i de långa visual novel segmenten blev inte musiken störande, något som jag annars brukar anmärka på i dessa typer av spel. Att Takeshi Abo som kanske är mest känd för Chaos-head och Steins;gate har medverkat för att göra spelens soundtrack gör ju inte precis saken sämre.

Får det lov att vara lite pixlar?

Det grafiska är inte avsevärt förbättrat sen spelets debut på PS3:an. I både handhållet och dockat läge kan det puttra på ganska dåligt. Men som tur är kan man avaktivera 3D-effekter för att få en smidigare upplevelse. Att det inte verkar vara optimerat över huvud taget dock drar ner betyget en aning dock. 3D-modellerna är okej som bäst och miljöerna är ganska gråa och trista. Däremot skiner spelet när det är scener med karaktärer som pratar. Fantastiskt tecknade karaktärer och bakgrunder och det är här spelet skiner som mest. Synd bara att det faller när du faktiskt spelar spelet.

Varför pilla för mycket på ett redan fantastiskt spel? Det var antagligen så det lät i styrelserummet där det bestämdes att Neptunia skulle portas till Switchen. Förutom de grafiska störningarna och de logiska snurror man behöver ta sig till för att få bäst slut, är det en väldigt trevlig upplevelse att nu kunna ha on the go. Om du är ny till serien är detta också den bästa ingången. Både spelmässigt men även storymässigt.