Bloodroots

Att få en yxa i magen leder oftast till döden, men inte för vår vildmarksmänniska Mr. Wolf. Nej då, han vaknar upp igen och då har han ett hämndbegär som heter duga. Så med sina jaktinstinkter springer han rakt in i den ofrånkomliga slakt som är ”Bloodroots”!

Vad får man om man kombinerar ultravåld med en överdrivet tecknad stil – jo detta spel. Ett spel som tar avstamp i en brutal västern miljö, där bybor överallt fått sätta livet till, på grund av de omänskligt onda banditer som härjar, ledda av ”The Black Wolf” – som av någon anledning också är samma galningar som lämnar dig död i en skogsglänta. Eller ja, det är vad de tror i alla fall…

Mr. Wolf som han kallas, vaknar upp, blodig och sargad, och ger sig av för att ta kol på de ondsinta människor som gjorde honom denna oförrätt. Och nog tusan sätter han hårt mot hårt alltid. Allt i din omgivning är ett potentiellt vapen; en stege, en kruka, en fisk… ja vad som helst, och det gör honom till en nära nog ostoppbar urkraft. Om det inte var för den lilla detalj att han dör enkelt – ja, det är nämligen ”one-hit-kill” som gäller, så det gäller att vara lika ihärdig som herr Varg!

Nåja, nu har jag varit ganska målande hittills, så låt oss istället ta in spelet på ett mer tekniskt plan; vad är detta för slags spel egentligen? Jo, det är en otroligt actionfylld kombination av twin-stick shooter och rogue-lite, i en kakafoni av splatter och kombos. Ja, Bloodroots är verkligen säreget i både sitt utseende och spelstil.

Men det gäller att hålla avstånd, trots att det paradoxalt nog, är väldigt viktigt att vara aggressiv. Varje nivå behöver rensas från underhuggare, för om bara så en enda liten lakej är kvar, ja då öppnas inte nästa nivån upp, och du kan inte ta dig vidare. Men tack och lov får det dig att snarare undersöka banorna mer ingående, och för varje nivå ges tillgång till nya typer av prylar – som alla på ett eller annat sätt är dödliga.

När så sista fienden på en nivå viker hädan, ja, då får vi en snygg ”glory-kill” sekvens, som alltid dynamiskt anpassas efter vilket vapen du än håller i. På detta sätt så blir varje avslutande fiende på varje bana, ytterligare en godbit i raden av godbitar som är detta lekfullt blodiga spel. Och just det improvisationsmässiga i miljöerna, med alla dess möjligheter till vapen, är först något man kanske inte tänker på, men ju mer man spelar, ju mer lär man sig att använda verkligen allt. Något som också blir viktigt om du väljer att spela om banor – då du kan hitta hemliga vargar på banorna (tänk samlarobjekt).

Hur som helst, vår hjälte tar sig bokstavligen fram svingandes, i jakten på de galningar som försökte mörda honom – och även om det låter som en ”vanlig” hämndhistoria, så finns det ändå mer som gömmer sig bakom det hela, med en liten twist här och där.

Nåja, om vi istället går vidare till själva spelandet, så upplevs kontrollen precis så exakt som du behöver. Med hopp- och attackknapp, som de enda funktioner som finns, så tar du dig effektivt fram – nivå för nivå. Allt ackompanjerat av spelets färgsprakande miljöer, där just färgen rött står ut extra mycket. Ja, det är helt enkelt ett snabbt och beroendeframkallande spel, som samtidigt lider av ett tydligt problem; 3D miljöerna kan vara svåra att läsa av ibland.

Till viss del på handlar det om att de bjärta färger parat med det snabba tempot, gör att du helt enkelt får svårt att urskilja var du ska landa efter varje hopp. Särskilt svårt blir det när du samtidigt ska navigera mellan mängder av blodtörstiga underhuggare – vissa med närstridsvapen, andra med avståndsvapen.

Visst finns variationen där dessutom; men trots det så infinner sig en ändå tristess efter en stund. Kanske har det med att spelets enorma tempo blir för mycket, eller att det helt enkelt blir enformigt i långa loppet, men nog tusan gör det sig bäst i lagom doser. Tack och lov är det alltid inbjudande att se Mr. Wolf göra sina sköna ”takedowns” på den stackars sista banditen på varje nivå; så man kör oftast glatt vidare i alla fall.

Vad finns då mer att säga egentligen…

Bloodroots är ett lika mycket sött spel som ett galet blodigt sådant. Berättelsen i sig är kanske inte det starkaste kortet, men den nästan rytmiskt akrobatiska våldsslakt som finns, gör att spelet står ut i mängden, och verkligen bör prövas om man gillar snabba actionfyllda indiespel. Visst hade jag gärna sett tydligare skissade 3D miljöer, men för vad detta är, så går det inte annat än att rekommendera det. Så gör som Mr. Wolf… sluta var ett offer; lyft upp yxan och ge er ifatt de där onda galningarna som ville er illa. Hämnd har sällan setts skipats så kvickt som det sker i ”Bloodroots”!