Inky’s Sleep

I min barndom har jag vuxit upp med katter och jag vet inte hur många gånger jag tittat på deras söta små tassar och morrhår rycka i sömnen. Det är lätt att tänka sig att de drömmer om att jaga möss eller klättra i träd. Men när katter drömmer mardrömmar, vad drömmer de då om? 

Vi har alla haft en mardröm någon gång. Känslan av att vakna kallsvettig och förvirrad i mörkret kan få vem som helst att känna sig otrygg i sitt eget hem. Är det lika läskigt och förvirrande för våra husdjur när de har mardrömmar? Drömmer de om tomma matskålar eller skräcken att bli tvättade i badkaret? Eller är det mer kusligt än så? I Inky’s Sleep får vi uppleva de kusliga hörnorna av denna söta kattens sovande undermedvetna.

Hur flyr vi från mardrömmen?

Inky’s Sleep är utvecklat och publicerat av Tim Larick som ursprungligen presenterade sin skapelse som ett flash-spel i 2017. Sedan dess har idén utvecklats och nu blivit ett fulländat spel som vi äntligen får utforska. Det är ett 2D skräckspel som väger tungt på berättandet och pussellösning. Vi tar oss an rollen som Inky, en huskatt som går igenom otroligt obehagliga och psykedeliska drömmar. Ett stort kattliknande monster med en kropp som en björn verkar vilja hjälpa oss att fly från de hemska monster och drömmar som plågar oss. För att detta ska gå måste vi hitta tre stycken artefakter och ge dem till denna varelse så att den kan hjälpa oss. I samband med letandet får vi utforska Inky’s förflutna, rädslor, känslor, samtidigt som vi navigerar oss genom labyrintliknande miljöer och undviker mardrömslika monster. 

Det finns i stort sett ingen dialog alls och det vi får uppleva förmedlas via ljudbilden och visuellt. Detta gör utvecklaren helt exemplariskt och jag kände mig insjunken i den läskiga atmosfären. Att ta rollen av en väldigt söt katt med stora ögon gör de fruktansvärt äckliga och groteska monstren som jagar oss ännu värre, vilket bara höjer skräckfaktorn. Jag skulle inte säga att det är den sortens skräck som huvudsakligen förlitar sig på höga och plötsliga ljud, utan mer den krypande obehagskänslan som inte riktigt går att skaka av sig. Detta skulle jag definitivt säga är det mest effektiva sättet att skrämmas på. Även om just det kan räknas till min personliga preferens av skräck så tror jag att de flesta skräckfantaster inte hade sagt emot mig.

KOLLA HUR SÖTA VI ÄR MED FLUGAN PÅ TAVLAN

Söt + Läskigt = Sant

Den grafiska stilen är mycket väl designad med både stiliserade element, främst för Inky och monstren, medan miljöerna är nästan fotorealistiska. De olika stilarna gifter sig väldigt bra med varandra och höjer känslan av obehag i många stunder, samtidigt som vi också får se scener som presenteras väldigt vackert. Eftersom det inte riktigt finns någon dialog krävs det att berättelsen kan presenteras på ett begripligt sätt visuellt, vilket utvecklaren lyckas med alldeles utmärkt. Utöver berättelsen presenteras även instruktioner och vårt mål på ett klart sätt med enkla piktogram eller med föremål i miljön som är lätta att förstå hur vi ska interagera med. Ett litet problem som ibland kunde vara irriterande var att interaktionsområdet för vissa saker kunde vara väldigt specifika. Någon gång när jag skulle dra i rosetterna som agerade som spakar hände ingenting. Det visade sig att jag inte stod precis exakt rätt för att göra så att Inky faktiskt hoppar upp och drar i dem. Det hände på tillräckligt många ställen för att det skulle stå ut, men inte tillräckligt illa för att påverka hela upplevelsen i sin helhet. 

Speldesignen är enkel, men effektiv. Vi använder oss enbart av piltangenterna för att navigera runt i världen. Jag fick verkligen en nostalgisk känsla av att kunna spela helt och hållet med bara en hand. Det påminde mig om hur det var att spela flash-spel direkt i webbläsaren som barn. Det gav upplevelsen en ny och fräsch känsla med innovativa kontroller. Springa, hoppa, ducka, glida eller interagera med föremål kunde allt göras med piltangenterna och bara med de specifika handlingarna kunde vi stöta på en del utmanande sektioner som kräver snabba reaktioner och koordinationsförmåga. Jag skulle inte säga att det är ett speciellt svårt spel i grunden, men utvecklaren har fortfarande lyckats få till en del utmanande, men roliga sekvenser där även en van spelare riskerar att dö. Både i form av pussel eller actionsekvenser där vi flydde från monster eller duckade undan från rörliga hinder. Det fanns en flyktsekvens där alla hinder var slumpmässiga och ändrades varje gång vi dog. Ett enda misstag var det som krävdes, vilket var lätt att göra med tanke på hur snabbt det gick. Just den delen var fruktansvärt irriterande och när jag tillslut klarade det var det av ren och skär tur, vilket inte kändes tillfredställande. Utöver den delen var actionsekvenserna generellt roliga trots de enkla kontrollerna. Jag var rädd att det skulle kännas begränsande att inte ens kunna navigera menyerna med musen, men det var väl designat och kändes faktiskt skönt att inte behöva tänka på mer än fyra knappar.

Vågar du leta efter de viktiga detaljerna?

De utmaningar som vi stöter på i Inky’s Sleep består främst av att undvika eller gömma oss från monster, då vi inte kan slåss emot dem. Vi måste även ta del av mycket pussellösning för att ta oss vidare i berättelsen. Mycket av detta går ut på att navigera sig i labyrintliknande miljöer där vi får se målet tidigt men inte kan nå det, för att sedan leta upp och lösa hur vi faktiskt tar oss dit och vidare. Det fanns däremot även specifika sekvenser där vi presenterades dedikerade pussel inom ett begränsat område som måste lösas innan vi kunde fortsätta. Under vad jag skulle beskriva som första akten av spelet är då de olika pusselelementen presenteras och vi får testa på olika pusselmekaniker. Under de senare akterna används i stort sätt samma upplägg till de olika pusselvarianterna, fast i nya miljöer.

När jag tänker på pusseldesignen i sin helhet gör det mig nästan förvirrad att tänka på att det är samma person som gjort de olika pusslen. Vissa pussel är väldigt väl designade där vi som spelare måste se över miljön, vilka hinder, föremål eller monster som finns och på kreativa sätt lista ut hur vi ska manipulera de olika variablerna för att ta oss vidare. Medan vissa pussel kändes som om någon adderade element för att det skulle bli “svårare”, men det blev egentligen bara irriterande. Först här börjar delar av upplevelsen brista när kvaliteten på dessa pussel varierar så kraftigt. 

I min åsikt var de bästa pusslen de som krävde att vi observerade miljön för ledtrådar som vi annars inte hade tänkt på. Jag kommer att hålla mina exempel av pusslen så generella jag kan för att inte avslöja några lösningar. Vid flera tillfällen placerades vi framför tavlor där pusslet gick ut på att förstå antingen hur de ska arrangeras eller vad budskapet bakom tavlorna kunde säga för att räkna ut hur vi interagerar med andra föremål på en annan plats. Dessa pussel fungerade väldigt bra med spelets känsla och tematik eftersom det tvingar oss att ta in världen — observera utrymmena som dessa kusliga monster befinner sig i. Instinkten är att blunda eller titta bort från det som skrämmer oss, men att få oss att titta extra noga och observera för att kunna fortsätta var ett fantastiskt sätt att integrera vårt deltagande i världen.

De pussel som var sämst var de som väldigt tydligt hade slumpmässiga lösningar eller som sträckte sig över större områden. Till exempel gick ett pussel ut på att förstå vilka rör vi behöver färdas igenom för att inte ramla ner och drunkna i avloppet. Vi fick tillfälle att se en invecklad karta på rörsystemet på en plats. När vi går vidare får vi se nästa del av kartan, utan att se den förra delen, och så ska vi pussla ihop vilken väg som är rätt väg. I grunden är det inget fel på konceptet, men dessa kartor var väldigt invecklade och det är lätt att göra fel eftersom det var uppdelat i rätt många sektioner. Om vi gör fel och dör tas vi tillbaka hela vägen till första sektionen. Vi kan inte lära oss mönstret eftersom lösningen är slumpmässigt vald varje gång. Ovanpå det blir det svårare när vi måste läsa av och tolka kartan med en tidsbegränsning som ligger runt 5-6 sekunder. 

Asså be so for real right now… Hur ska jag lösa detta på några sekunder UNDER TIDEN JAG BLIR JAGAD???

Ett annat exempel gick ut på att vi skulle manipulera ett ventilationssystem och frigöra gångar för att ta oss vidare. Pusslet i sig var inte så svårt, men det krävdes att testa sig fram genom att trycka på knappar som var helt utspridda i olika rum och delar. Det blev väldigt irriterande otroligt snabbt, och jag hade svårt att lära mig mönstret i rätt kombination eftersom när jag tryckte på en knapp i ett visst område kunde jag inte se hur det påverkade resten av systemet. Att springa fram och tillbaka för att se vad varje knapptryck gjorde tills jag fick det rätt var motsatsen till roligt. Det kändes inte som om jag hade listat ut någonting. Det kändes mer som ett irriterande moment där det bästa sättet var att brute-forcea lösningen, vilket blev precis vad jag gjorde. Det kändes inte ens lönt att förstå mig på hur det faktiskt fungerade.

Ljudet knyter ihop säcken!

Trots att kvaliteten på pusslen varierade så pass mycket knyter den fantastiska ljuddesignen ihop hela upplevelsen. De flesta som uppskattar skräckmedia skulle nog hålla med mig i uppfattningen att ljudbilden har en otroligt viktig betydelse inom kusliga upplevelser. Inky’s Sleep har effektfull musik som låter obehaglig, vacker och melankolisk samtidigt. Utvecklaren vet precis det bästa sättet att manipulera musiken och ljudeffekterna för att utnyttja dissonanser och ge en grundläggande obehagskänsla hos spelaren. På samma sätt som musiken på olika platser förhöjer upplevelsen, så vet även utvecklaren när avsaknaden av ljudintryck och musik hjälper höja känslan av tomhet och skräck.

I sin helhet är Inky’s Sleep definitivt en upplevelse värd att utforska för vem som helst som uppskattar skräck. Narrativet är spännande och förmedlas effektivt trots avsaknaden av dialog. Den grafiska profilen fungerar utmärkt för att lyfta upp atmosfären i upplevelsen tillsammans med ljudbilden. Trots att en del pussel tog mig ur upplevelsen och de slumpmässiga elementen drog ner kvaliteten ganska rejält där de användes, var det inte illa nog för att hindra mig från att rekommendera det, speciellt med tanke på hur mycket gott vi får för ett lågt pris. Det är väldigt lätt att förstå sig på hur allt fungerar utan att det känns tråkigt. För mig tog upplevelsen runt 6 timmar, men då dog jag också en del och fastnade på vissa pussel. Det går definitivt att få in mer med tanke på att det finns olika slut vi kan nå på berättelsen. I skrivande stund har jag inte hunnit upptäcka alla epiloger, men jag ser faktiskt fram emot att spela igen för att se hur det går nästa gång.

Testdator: AMD Ryzen 7 5800X3D, 32 GB, NVIDIA GeForce RTX 4070 (12 GB)