Hem RecensionerSpelrecensioner Sakuna: Of Rice and Ruin

Sakuna: Of Rice and Ruin

av Niclas Emanuelsson

Då och då släpps spel med en gullig animerade stil som visar potential att ha underhållande gameplay. Sakuna: Of Rice and Ruin är ett av alla dessa spel. Här blandas 3D och 2D, fighting och simulering till ett mischmasch av möjligheter. Fungerar denna märkliga blandning, eller blir röran, risig?


Innan jag börjar prata om spelet finns det en sak jag måste erkänna: pun intended. Då kör vi… Nästa generationens konsoler står för dörren. Deras minimala laddningstid är en av deras starkaste säljargument. Sakuna: Of Rice and Ruin ger oss möjligheten att redan nu provsmaka sötman av detta säljargument. Innan man börjar storyn märks det tydligt hur väsentligt marginaliserad laddningstiden är. Från det att jag tryckt X på spelets ikon tog det aldrig över 20 sekunder innan jag var inne i gameplay. Det är imponerande hur optimerat utvecklarna lyckats få det.

Sakuna är en gud, en skördegud för att vara exakt. Ouppfostrad är hon också, eller åtminstone trotsig, dryg och bortskämd – kort och gott riktigt odräglig. Med håret uppsatt i stora, lila tofsar är hon ganska söt; inte för att det väger upp för hennes beteende. En grupp människor har råkat vandra in i gudarnas hem på jakt efter mat. De är hungriga och börjar leta efter mat. De snubblar över gudarnas rislager och börjar mumsa. En lykta välts och bränner ner lagret. Sakuna får skulden och blir bannlyst till en japansk ö som kallas för Isle of Demons. Undra vad som finns där… Lika subtilt namn som Snake Island utanför Brasilien. Som uppdrag har hon att ta reda på varifrån alla monster kommer ifrån. Utöver att döda monster måste hon lära sig ansvar, därför får hon i uppdrag att ploga, så, bevattna och skörda ris.

Jag är fattig bonddräng […] och jag hässjar mitt ris. 

Spelet är uppdelat i två delar: ta hand om ris och slåss mot demoner. För att växla mellan de två lägena trycker man bara options och triangel (om man spelar på PS4). Då uppenbarar sig världskartan och man kan välja vilken nivå man vill spela. När man slåss mot demonerna gör man det i en 2D-miljö; man slåss, plockar upp objekt, hittar kistor och mineraler att bryta loss. Kontrollerna är enkla att ta till sig och erbjuder inte utmaningen i fighterna. Lätt/tung attack, en ”grappling hook” och en magiknapp. Nya magier och attacker får man genom att hitta kistor. Det som är utmanande är att möta spelets bossar.

Ruskiga ristjyvar roffar riset!

Bossarna är till en början lättbesegrade, men de blir ganska snabbt svåra. För mig tog det oftast en handfull försök innan jag kunde få död på bossen i fråga. Ens ”grappling hook” fungerar som så att man kan ta tag i väggar/golv/tak för att klättra eller fiender för att antingen kasta in dem i varandra eller för att själv hamna bakom dem och få in några extra slag. Det är en mekanik som fungerar väl, är rolig att använda och har en viktig funktion i spelet. Utöver det kan man parera slag genom att trycka åt det hållet slaget kommer från precis när du ska bli träffad. Fienden blir då lamslagen en kort stund och du kan få in stor skada på dem utan fara för ditt eget liv. När man förlorar liv/magi är det en bra idé att ha magen full med mat. Utan magen full med mat kommer man inte regenerera vare sig magi eller liv. Enda sättet att äta är att åka tillbaka till den lilla byn där risodlingen sker och äta middag.

Det finns en årstidsmekanik som agerar kapitel: efter ett år har du klarat ett kapitel. Mekaniken indikerar också när man ska ploga, så, skörda och torka riset. En risskörd fungerar som upplevling av Sakuna, mer om det senare. Till en början var det här tråkigt, utdraget och förvirrande. Det fanns exempelvis klent med information om hur mycket man skulle vattna riset. Även när man skulle så, fick man kasta ut dem en och en. Det var inte alls roligt när man skulle så 100st plantor – än mindre 200! Efter första året får man möjligheten att studera ris med den misslyckade samurajen på gården. Det går bara att göra på gården, men pergamentrullarna med tips hittas på samma sätt som nya attacker – genom kistor. Vid det här skedet blev det mycket lättare att förstå hur riset påverkades av olika faktorer som till exempel temperaturen på vattnet eller vattenmängd. När man sått riset kan man gödsla. Vart får man tag på gödsel? Givetvis på gårdens utedass! Fyll hinken med dynga, kasta i olika ingredienser och vänta tio timmar (spelvärldens tid). Sen är man redo att kasta ut det på fältet och riset kommer dra nytta av dyngan. Beroende på vad för objekt du kastar i din gödselhink ökar olika attribut vid skörd.

Efter riset har skördats och torkats ska man genomföra två minispel: slita loss blad och krossa riset. Olyckligtvis är båda minispelen riktigt tråkiga. Ner, höger + fyrkant, vänster. Det är allt man behöver göra för att slita loss blad från riset – en gång per ris. Att krossa riset är ännu värre; upp, ner, upp, ner… Hela tiden tills riset fått den nyans du eftersträvat. Till en början är riset brunt, då ökar dina riskunskaper, risets kvalité. Ju mer du krossar riset desto vitare blir det. Vitare ris ökar Sakuna’s färdigheter; hon får mer liv, styrka, magisk skada etcetera, allt baserat på vad för något man stoppat i gödselhinken. Det här är ett bra sätt att knyta ihop de två genrerna spelet består av: RPG och simulation. Utan att slåss får man ingenting att förbättra gödselhinken med och du kommer få klent med uppgradering vid upplevling. Gården har också en smedja där man kan skaffa sig nya vapen för objekt man hittar ute på fighter. Utöver smedja finns också en skräddarstuga där man kan skapa nya hattar och dräkter. Masker hittar man i kistor när man spöar demoner. Utrustningen har olika förmågor; de kan ge mer styrka, magisk skada etcetera. De olika förmågorna kan man förbättra genom att använda objekt man finner ute i strid. Man har alltså användning för alla objekt man hittar.

Grodboss med Kamelior på ryggen

Rent estetiskt ser spelet fint ut. Grafiken är kanske ingenting som sticker ut (den är inte heller dålig), men solens strålar, artistiska stilen och ris som svajar i 60fps är riktigt härligt att vila ögonen på. När man befinner sig i 3D-läget är det inte riktigt lika härligt – inte långt efter heller. Miljöerna ser tyvärr ganska ofta snarlika ut, även om de ändrar utseende efter årstiderna, men nivåerna är detaljerat dekorerade med träd och dylikt. Bakgrundsbilderna är dugliga. Musiken är ganska bra, i stora delar består den av bambuflöjt och trummor. Den känns organisk och smälter väl in i miljön, inte minst eftersom det utspelar sig i Japan.

Sammanfattningsvis är det ett bra spel; bossfighterna är roliga, det visuella är riktigt fint och samspelet mellan 2D- och 3D-spellägena fungerar riktigt bra. Det har dock sina brister som den överväldigande i att starta blind, urtråkiga minispel och den enformiga musiken. En av spelets främsta moment är att det bara blir bättre och bättre ju mer man spelar. Inte är det dåligt att spelet har ett överkomligt pris heller.


Specifikation

Denna recension baseras på Playstation 4 versionen.
Spelet finns även till Nintendo Switch och PC.

Sakuna: Of Rice and Ruin. Lägsta pris 349 kronor enligt Prisjakt.nu 2020-11-09.

Recensionsex tillhandahållet av Marvelous Europe Limited.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.

En stor mängd av spel- och produktrecensioner görs på Nördlivriggen som agerar testdator/testbädd.

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar