Boom, du är död. Basen i vårt älskade Bomberman. Enkel och explosivt, eller hur är det nu för tiden?
Jag hör till de som spelat otaliga timmar Super Bomberman-spel i soffan med vänner. Det var det och Super Mario Kart som rullade på Super Nintendot när vi var flera. Att perfekt koordinera när du ska sparka för att den ska sprängas vid rätt tidpunkt krävde träning och is i magen. Det var dock 30 år sedan, så nu är frågan, kommer samma tävlingsinstinkt och onda avsikter komma igen?
Vad är då grundkonceptet Super Bomberman? Som små ninja-liknande karaktärer springer man runt i en liten labyrint med någon form av block i vägen som man väljer att förgöra med bomber, någonstans finns även fiender som får smaka på samma medicin. Under tiden som spelet pågår plockas det upp power-ups som till exempel en handske så att bomber kan slås över block och eventuellt stänga in en inte ont anande motspelare eller fiende. När alla utom en är döda så är banan avklarad. Det är samma koncept än idag förutom att det har utvecklats en del under åren genom de många iterationer av spelet som har släppts.
Första menyn säger allt om tanken med spelet. Stort Battle och några mindre punkter vid sidan. Vi ska gå igenom de olika spellägena dock så börjar vi med Story-läget.
Plötsligt är vi på en värld och kan inte ta oss vidare med vårt rymdskepp. Detta löser vi såklart genom att bomba saker i vanlig ordning. När vi går ut och letar så stöter vi på Ellon’s. De som bebor världen. Kommunikationen är sådär då de inte pratar men efterhand lär vi oss vad de kan användas till. Världen är uppdelad i flera zoner där vi spränger oss fram och plockar upp Ellons på vägen. Efter ett tag visar det sig att vi behöver ett visst antal Ellons för att öppna vissa grindar in till nästa område. Ju längre vi kommer desto fler monster och andra hinder, som till exempel bombkastare, stöter vi på. Och ju fler saker vi bekämpar desto mer går vi upp i nivå. Varje nivå bidrar med utökade färdigheter som att kunna boxa bomber, längre flamma eller fler bomber.
Ett nytt moment i spelet dyker även upp i story-läget. Castle. Det är basförsvar, ett attackerande lag och ett försvarande. Attackerarna ska samla på sig nycklar för att öppna kistor hos det försvarande laget. I story-läget utspelar det sig genom att rymdskeppet blir attackerat och det är dags att försvara sig. Full bombning på de fula fienderna så att de inte ska ta sig in i basen och låsa upp de värdefulla kistorna. Det går även att uppdatera sin bas. Sätta ut fällor för att göra det svårare för anfallarna att ta sig fram, och om man inte tänker sig för, även svårare för sig själv. Ska jag vara ärlig så upplever jag det som lite rörigt, och förklaringen i början var lite haltande så de två första gångerna sprang jag på måfå, och vann. Sedan visste jag vad som skulle göras, sprang på måfå och förlorade. Dessa är obligatoriska inslag och måste vinnas för att komma vidare i berättelsen. För att klara av en planet ska ett visst antal Ellons hittas som är sitter fast i stenblock runt om på banorna.
Nu till det viktiga, flerspelarlägen. Där vi kommer att kämpa för ära och.. vad man nu får för att vinna något i ett internet-spel som inte är Counter-strike. Något som är gemensamt att det grafiskt ser annorlunda ut jämfört med story-läget.
Standard – Det läget som har varit med sedan tidernas begynnelse. 4 spelare, startar i varsitt hörn. Sisten kvar vinner. Funkar både online och i soffan, eller själv med bottar som motståndare. Finns även läget Grand Prix där det är lag emot varandra.
Standard 64 – Utökning av det ursprungliga för 64 spelare. Detta har gjorts genom att lägga till mängder med spelplaner bredvid varandra. I vissa skeden av spelet finns möjligheten att gå in till någon av de närliggande planerna. Spelplanerna stängs ned en efter en, så det gäller att inte bli stående i fel plan. Personligen ett läge som jag uppskattade.
Det finns ett läge som heter grade-match där man ser till vilken nivå spelaren är på och matchar ihop med liknande. Vad jag finner märkligt är att jag kände mig lite maktlös i vad för typ av spel jag kom in till. Det letade upp spelare och startade matchen. Det kunde vara klassiskt, grand prix eller Castle, huller om buller.
Vi har såklart också ett läge där vi skapar ett eget rum för vänner eller för främmande spelare. Då har vi kontroll över vad vi vill spela.
Kontrollen är något som jag fått kämpa lite med. Jag har spelat på pc med en Xbox Series X-handkontroll och det har varit en blandad upplevelse. Dels för att varannan gång jag startade spelet så funkade det bara till hälften att spela med kontrollen. Menyerna funkade men inte själva spelandet som fick göras via tangentbord, och dels att jag upplevde precisionen med handkontrollen så otroligt mycket lägre, och i ett spel som detta så märks det väldigt tydligt. Så i slutändan spelade jag med tangentbord, vilket förtog lite av känslan och lusten att spela flera i soffan.
Ljudmässigt gör spelet vad det ska göra. Bomber som smäller, musik som stressar när tiden i en match håller på att gå ut och några fiender på hjul som gnisslar irriterande.
Grafiken tycker jag är trevlig, en tecknad stil som har utvecklats väl under åren utan att förlora sitt ursprung. Något som jag dock reagerar på är att även om det visuellt är tämligen enkelt så jobbar datorn på tämligen bra även om min dator ligger inom rekommendationen när jag spelar story-läget. I multiplayer-läget där grafiken kan upplevas som lite enklare så märks inte detta av på samma sätt.
Nu till några saker som jag har reagerat lite negativt på. Jag har flera datorer och installerade spelet på 2 av dem, efter att ha hoppat lite fram och tillbaka mellan dessa insåg jag att det inte synkade. Det är något som jag förväntar mig i dagens läge. Kollade för säkerhets skull i Steam, men allt var som det skulle. Nästa punkt, när jag spelade i story-läget så fick jag behovet av att uppdatera min bas för att klara ett anfall, dock var nätverket inte tillgängligt och då fick jag inte göra detta.
Detta är ett spel som jag absolut kommer spela mera av. Dock så tror jag att jag köper den till min switch och lägger mig i soffan med den i handhållet läge när jag är själv, och dockar den när jag ska få ut mina frustrationer mot någon annan i soffan.
