Yonder: The Cloud Catcher Chronicles

Yonder: The Cloud Catcher Chronicles är inget nytt spel för 2021, inte ens på Playstation (som jag recenserat spelet på) är det nytt. Detta är bara en Playstation 5-utgåva som har släppts. Men för den som inte har spelat sen det först släpptes 2017, är det då något att införskaffa? Låt oss se vad spelet har att erbjuda.

Åska och starka kastvindar. Vår båt går ett hemskt öde till mötes och vi kapsejsar precis utanför ön Gamea. Vi vaknar upp och finner oss framför Aaerie som verkar vara någon magisk beskyddare. Aaerie har väntat på att vi skall återvända för att återställa allt som har gått fel på ön och hjälpa dess befolkning. Det här får vi göra genom att använda den magiska kompassen som är allt vi har kvar av våra föräldrar. Vi tar ett par vacklande steg ur den grotta vi vaknade upp i och möts av en bedårande syn av den färggranna ön vi har kommit till. här börjar vårt äventyr i Yonder: The Cloud Catcher Chronicles.

Gamea är en stor ö med många olika områden. Alla områden har uppdrag som vi måste ta oss an och en massa folk och oknytt som behöver vår hjälp. På vissa ställen av ön finns det en lilaaktig dimma, Murk, som kan stoppa vår framfart. För att få bort dimman måste vi ta hjälp av små andar som finns gömda lite varstans på ön. Du är den enda som kan se och prata med andarna. Man kan hitta dem gömda i höstackar eller genom att slutföra vissa uppdrag kan de komma fram för att följa med oss. Man måste ha ett visst antal andar med sig för att kunna få bort dimman. Till en början kan det räcka med att ha en eller två andar medan de senare dimmorna kan kräva uppåt femton andar i ditt sällskap.

Hemsk start på vår resa.

I de olika byarna finns det alltid någon som behöver hjälp och vill skicka ut oss på ett uppdrag eller två. Det kan vara allt från att hugga ner ett par träd till att göra en fisksoppa som hjälper en dam att odla ett skägg. Ja, variation på uppdragen finns det gott om! I byarna kan man byteshandla med de lokala handlarna. Välj de saker du vill ha och byt dem mot något som du har samlat på dig för ett liknande pris.

Det finns också olika föreningar man kan gå med i, med allt från bagar-, klädes- eller varför inte hantverksförening. Genom att gå med i en förening låser man upp recept på saker man kan tillverka som kan komma behövas under spelets gång. Att kunna knacka sten rätt för tillverkning är något som jag fick använda mest, till stor del för att bygga stenbroar över vattendrag eller stora raviner. Mängder resurser behövs för att göra alla de saker man kommer behöva under spelets gång, det är då riktig tur att vi får en massa verktyg av öns befolkning. Yxa, skära, hammare och även ett fiskespö får vi snällt mottaga av invånarna. 

Under min första tid i spelet sprang jag mellan de byar och områden i min närhet och plockade glatt på mig uppdrag och tänkte för mig själv att detta kommer gå snabbt att göra. Ack vad fel jag hade! Många av de byggen som man ska göra t.ex. stenbroar tar oändligt lång tid att göra. Först ska du hamra sten och samla på dig alla resurser som krävs för att göra välvda stenvalv och kolumner, men att bara göra en av dem har tio steg innan man kan tillverka en av dem. Samt att det tar väldigt lång tid att samla på sig allt. Det slutade med att man istället för att försöka föra spelets berättelse vidare gäller det istället att samla på sig resurser. Visst, du kan ta dig runt ön utan att bygga dessa broar, men det är inte bara dem som gör att spelet känns utdraget.

Bygg din egen lilla bondgård.

Du kan fiska och samla på dig resurser genom att hamra eller hugga och du kan tillverka mängder av saker. Men detta är bara saker som gör att spelet känns ganska tomt. Du kan bygga dig en liten bondgård på några ställen av ön. På bondgårdarna kan du odla växter, ha djur som kan tillverka t.ex. mjölk. Spelet känns lite som Harvest Moon möter ett Zelda-spel, förutom att Zelda-spelen har strider i sig. Det här är ett spel som man ska kunna spela igenom i godan ro utan att oroa sig för att dö av en arg goblin, d.v.s. om du inte trillar ner i en pöl med vatten. Trillar man i plurret kommer man att dö och vips står man på kanten till vattendraget och får snällt fortsätta sin färd.

Den är så barskrapt att jag ibland glömde bort den…

Spelets berättelse, eller brist på en berättelse, som driver en framåt är väldigt märkbar. Den är så barskrapat att jag ibland glömde bort den under mina tio till femton timmar som det tog mig för att komma igenom spelet till dess slut. När jag säger slutet var det en väldigt stor besvikelse och kändes meningslös och intetsägande att jag blev deppig att jag tagit mig igenom spelet för det här slutet. Men det är inte slut där, för även om spelets handling är slut kan man fortsätta att spela för att slutföra de uppdrag som man inte har gjort klart. Men där blev det stopp för mig. Jag tycker att det var segt nog att komma till spelets slut och ville verkligen inte fortsätta malla mig igenom uppdrag som inte ger mig som spelare någon glädje eller ”bara ett uppdrag till”-känsla. Hade spelet haft fiender så man fått lite omväxling hade jag uppskattat det väldigt mycket. För som spelet är just nu är det bara springa mellan de olika områdena, ta dig an uppdrag och samla resurser i oändlighet för att sen börja om igen.

Bygg en bro.

När jag startade upp spelet såg det sött och gulligt ut och det verkade kunna vara skönt att spela medan jag myser ner mig i soffan och spela i godan ro. Men när dess repetitiva samlande och uppdrag som visserligen har variation bara fortsätter utan att man känner att man gör något vettigt i spelet så börjar tålamodet tryta. Historien är barskrapad, samlandet tråkigt och världen är så ytlig att det gör ont att spela något som skulle kunna ha varit en härlig spelstund om det hade haft bara något lite mer i sig. Tycker man om att springa omkring och samla på sig resurser i tio timmar och samla på sig andar och katter, ja då är det här ett spel för dig. Men för resten av oss, som vill ha lite mer substans och värdesätter en god berättelse, ska titta bort från Yonder: The Cloud Catcher Chronicles.