Blasphemous 2

Soulslikes är en av de mest populära genrerna inom spel på sistone, med giganter som Elden Ring, Bloodborne och Nioh för att nämna några. Ett av de mindre konventionella soulslikes som slagit igenom är Blasphemous, ett spel som kombinerar soulslike och metroidvania i en härlig pixelgrafik. Nu är uppföljaren Blasphemous 2 här. Dags att utrota mirakelbarnet, du botfärdiga.

Ett narrativ i skymundan

Vi tar kontrollen över en mystisk filur som kallas “Penitent One”. Världen är hotad av en entitet som kallas för “child of the Miracle” och det blir vårt jobb att sätta stopp för den. För att lyckas måste vi först utforska ett land av faror och elände i jakt på entitetens kompanjoner som fungerar som spelets bossar. Berättelsen i spelet är precis lika vag som i de flesta andra Souls-spel. Det finns en del undangömd “lore” att hitta, men det rättframma berättandet är minimalt. Jag tycker denna form av berättande fungerar bra i det här spelet eftersom samma typ av berättarstruktur brukar finnas i andra metroidvanias, där utforskandet och upptäckande står i fokus.

En tuff introduktion

När vi är klara med spelets introduktion, där vi får ta och smaka på spelets tuffa svårighetsgrad genom en boss, öppnas spelet upp för oss. Precis som i andra metroidvanias spelar vi i en tvådimensionell sidovy och vi går från rum till rum på en sammanhängande världskarta. Typiskt för genren är att vissa rum inte går att komma åt förrän vi fått en viss förmåga och så är fallet även i Blasphemous 2. Till exempel saknar vi förmågan att klättra på väggar i början, något som vi kan senare i spelet och detta hjälper oss att komma till nya områden. På kartan finns det altare som fungerar som sparpunkter. Dessa återställer liv och fungerar som “checkpoints”. De som är vana vid soulslikes vet att fiender återuppstår när vi rör vid dem. Ibland kan det vara lite väl långt mellan altarna kan jag tycka, och eftersom världen kryllar av farliga monster som kan spränga dig i små bitar på några sekunder om du inte är försiktig kan det ibland bli jobbigt att backtracka. Dock finner jag det lite mindre jobbigt i detta än i vissa andra spel i soulslike-genren. Ibland finns det enkla pussel i omgivningen, till exempel att slå på en spak, som ger dig genvägar till altare som tidigare var längre bort. Dessutom brukar det finnas altare vid bossar, vilket ger större motivation att ge nya försök innan en ger upp.

Något jag uppskattar är hur spelet tillåter dig att anpassa din spelstil genom vilket vapen du använder. I spelets introduktion får vi välja bland tre olika vapen. Jag valde två svärd som gjorde mindre skada, men slår snabbt mot fienden. Efter ett tag märkte jag att dessa var ineffektiva mot fiendernas rörelsemönster och då hittade jag en slägga som jag kunde ladda upp för att göra ett långsamt, men väldigt kraftfullt slag. Dessutom kunde jag tända eld på släggan om jag hade tillräckligt med mana för att göra ännu mer skada under en kort tid. Förutom en varierad arsenal av vapen kan du även anpassa din spelstil med ett erfarenhetsträd. Under spelets gång får du poäng som du kan använda för att göra karaktären starkare och tåligare. 

En rättvis utmaning trots allt

Det känns bra att kontrollera karaktären i Blasphemous 2. Responstiden är bra, vilket är viktigt i ett spel där du måste ducka och parera fiendeattacker konstant. När jag blev sur på spelet och dog upprepade gånger var det oftast mitt eget fel och inte spelets. Ibland kändes fiendernas attacker lite orättvisa dock, speciellt de fiender med exploderande attacker. Till exempel har vi spelets första (i alla fall för mig, eftersom jag valde den vägen) boss som skjuter iväg bubblor på väggarna, och om du blir träffad av en sådan är du troligtvis inte vid liv länge till. I sann soulsanda är spelet alltså svårt och oförlåtande, vilket gör det svårt att rekommendera spelet som någons första metroidvania.

Det läckra i det groteska

Något jag sett gott om i år är läcker pixelgrafik, med spel som Octopath Traveler 2 och Sea of Stars för att nämna några. Detta gäller även för Blasphemous 2. Grafiken och speciellt fiendedesignen är oerhört snygg och förmedlar spelets atmosfär av gotisk skräck. Detsamma gäller musiken, den är stämningsfull och lite dyster, vilket passar spelvärlden, berättelsen och grafiken.

Blasphemous 2 är ett gediget spel för de som redan är etablerade i spelets genrer, men om du inte redan är frälst har jag svårt att rekommendera det. Det är oerhört tufft och utmanande, vilket inte gör spelet särskilt tillgängligt för alla.