Det är grått, du går från ett hem du inte kan vara i till ett jobb du avskyr. Tomma ansikten överallt som inte ser på dig, bara skärmen i handen spelar roll. Detta är det universum där Mosaic utspelar sig, det är kallt, ogästvänligt och förödande tråkigt.
Låt oss få en sak ur vägen, Mosaic tillhör walking-simulator genren, så om du vet att du inte gillar denna typ av spel så kan du redan nu ta bort det från din önskelista till tomten. Fokuset ligger inte på de få spelmoment som presenteras, utan istället på historian spelet vill berätta. Du tar dig an rollen som en i mängden längst ner på samhällsstegen. Du har inte råd med god mat och ditt köksbord är täckt av påminnelser till fakturor du inte kan betala. Du pendlar till ett jobb som suger ut din själ och är något av det tråkigaste du gjort. I hissen så vill ingen se dig i ögonen och din mobil exploderar med notifikationer från föräldrar och vänner som du inte hinner träffa. I början så målar Mosaic upp en tragisk och dyster bild av ett modernt samhälle som ska efterlikna det vi lever i idag.
Ny dag, inga möjligheter.
Presentationen är extremt välgjord. Den kantiga grafiken förstärker det platta intryck som Mosaic ger, och om du letar noga kan du hitta företagsloggan för ditt jobb lite varstans i världen. Det har arbetats hårt med ljus och gråskala för att skapa just den urvattnade miljö som verkligen gör dig ledsen. Mosaic är inte helt färgfritt, det finns stunder senare i spelet där någon har kastat på en hel färgtub och nya mjuka ljuskällor. Det som skiner starkast är dock musiken. Med mysiga synthvågor så färdas du vidare från scen till scen, som perfekt passar den sinnesstämning spelet förmedlar. Jag hoppas att man kan köpa soundtracket som separat DLC någon gång i framtiden.
Kommentarerna på vår samtid är tydliga, ibland lite FÖR tydliga.
De få spelmoment som finns har tyvärr inte så mycket att bjuda på i varken utmaning eller underhållning. Det som du stöter på mest är det som jag har valt att kalla ”jobbspelet”. Du styr dina resurser för att ta över rutor, en efter en, som i slutändan leder till företagsloggan högst upp på banan. Det hela är extremt simpelt och tyvärr väldigt tråkigt. Det finns symbolism med detta moment och händelser senare i spelet, men det hade räckt med att spela igenom det EN gång istället för fem. Det finns ett till större spelmoment i appen Blipblop som vår protagonist har på sin mobil. Du trycker på ”blip” för att samla ”blops” och spenderar dem för att få fler ”blops” per ”blip”. Detta är tyvärr nästan lika roligt som själva huvudspelet, speciellt då alla achievements du kan får är kopplade till denna app. De andra spelmomenten kan jag inte ge någon djupare beskrivning av då de innehåller spoilers, men låt mig bara säga att det är lika tråkiga som ovan nämnda ”jobbspelet”. Så om du vill ha en engagerande spelupplevelse med många krångliga och utmanande moment är detta inte för dig.
Det fruktade ”Jobbspelet”!
”Men, Joel, du sa ju att spelmomenten inte hade så mycket betydelse, hur är det med resten?”
Jo, resten är väl lite mindre än okej. Budskapet som spelet vill förmedla blir övertydligt då man matas med budskap så som ”mobil dålig”, ”beslagta produktionsmedlen” och ”sakta ner och lukta på blommorna” hela spelet igenom alldeles för ofta. Detta gör så att Mosaic känns för långt, vilket leder till att klimaxet i slutet tappar mycket av den slagkraft den hade kunnat ha. Spelets största brist är dock att det är så långsamt, du går i snigelfart hela spelet igenom och inte konstigt nog blir du sen till jobbet varje dag. Visst, vid dag två så höjs tempot något då vi introduceras till en ny karaktär, men att repetera i princip samma tråkiga spelmoment under de två timmar det tar att klara av spelet saktar ner den redan långsamma handling Mosaic har. Den stilistiska grafiken och underbara musiken räcker tyvärr inte för att rädda den sengångare som är Mosaic. Den sociala kommentar som spelet vill göra, om än viktig, känns överspelad och finns bättre utförd i andra spel. Jag har också stött på en oroande mängd buggar för ett spel med så lite spel i sig, vilket resulterat i flera förlorade nivåer i Blipblop och frustration.
Innan du börjar säga att det kan finnas ett budskap med de långsamma och tråkiga spelmomenten och att det är en del av upplevelsen så vill jag komma med det modiga påståendet att man kan göra en film, ett spel eller en bok om att ha tråkigt men fortfarande göra film/läs/spelupplevelsen underhållande. Världen har redan lagomt många tråkiga spel, du behöver inte medvetet göra ett till.
