Call Of The Sea

Hur långt är man egentligen villig att gå för sina älskade? Det är nog en tanke som har flimrat förbi i varje tänkande och älskande människas sinne åtminstone en gång. Det är också precis vad som utforskas i det nya spelet Call Of The Sea. På en avlägsen ö utanför Tahiti ska vi försöka ta reda på vad som hänt vår älskade. Plötsligt kommer insikten i att vi kanske inte bara hittar svaret på vart vår fästman befinner sig, utan även svaret på vem vi själva egentligen är!

Vi spelar som Norah. Till vardags är hon bildlärare och har sedan ett par år tillbaka tampats med en märklig sjukdom. Hon har konstiga prickar på sina händer och handleder. Hon har även varit sängliggande långa perioder. Hennes make Harry bestämmer sig till slut för att ta reda på sanningen om hennes tillstånd och förhoppningsvis hitta ett botemedel. Han organiserar ihop ett team med läkare och vetenskapsmän och drar till Tahiti. Där tar spåren slut. Breven som skrivits till Norah upphör att komma. Norah bestämmer sig således för att åka dit för att leta efter sin make. Hon får reda på att han med ett skepp begav sig till en liten ö som ortsborna inte vill nämna vid namn, eller för den delen prata om den överhuvudtaget. Hon övertygar en bitter sjökapten att köra henne dit, men han klargör för henne att de bara för henne inom räckhåll för ön. Hon får sedan sätta sig i en motorbåt och sedan klara sig själv. Där börjar spelet på riktigt.

Det första som slår mig i den här vandringssimulatorn är när Norah i sakta mak styr motorbåten närmare ön, som hon tycker sig känna igen från sina mardrömmar, är hur vackert spelet är. Firewatch måste vara en tydlig inspirationskälla, då den grafiska stilen här påminner extremt mycket om just det spelet. Det har lite tecknad film över sig, men ändå detaljrikt och naturskönt. Jag vet inte hur jag ska förklara det bättre, men mysigt är det i alla fall. Jag blir än mer övertygad om Firewatch influensen, när jag inser att Cissy Jones som gör rösten till Delilah i just Firewatch har lånat ut sin röst till Norah. Till en början är det ganska trevligt att bara traska omkring och njuta av miljöerna. Vilket är tur, då en stor del av spelet går ut på att just promenera omkring i miljöerna. Dels i syfte att förflytta sig från punkt A till punkt B, men mer ofta än sällan går man runt i ett stadie av: “Vad i hela friden ska jag göra nu har ni tänkt!?”

Till skillnad från många andra vandringssimulatorer, där man mest bara går omkring och lyssnar på en inre monolog, finns det faktiskt lite spelelement här. Norahs jakt efter svar tar henne till olika delar av ön, där nya foton och textdokument berättar expeditionens öden och missöden. Innan vi får komma vidare till varje del är det ett klurigt pussel som ska lösas. Vid varje ny del av ön finns det ett läger byggt av Harrys expedition. I lägren finns texter, foton och andra dokument som berättar om expeditionens öden och missöden i det aktuella området. All relevant information sparar Norah i sin dagbok och delas upp i två flikar: log och notes. Log: här skriver Norah vad som händer henne på resan och vad hon upptäcker, det kompletteras med lite foton och illustrationer med. Notes: här noteras det som oftast blir ledtrådar i spelets alla olika pussel.  Det består oftast av bilder och några stödord för att hjälpa spelaren i tankeverksamheten, utan att avslöja för mycket. Jag uppskattar det här elementet, eftersom att det visar att man har en ambition att både berätta en historia och göra ett spel som faktiskt engagerar spelaren mer än att bara flytta karaktären mellan punkter i historien. Tyvärr är det inte helt klockrent. 

Jag uppskattar att pusslen är utformade på så sätt att spelaren måste tänka till ordentligt och verkligen begrunda de kryptiska ledtrådarna och tillfredsställelsen av att lösa gåtan är stark! Dessvärre känner jag att det är lite väl kryptiskt ibland. Vid vissa pussel såg jag ärligt talat ingen annan lösning än att på måfå försöka och misslyckas, vilket omöjligt kan ha varit utvecklarens mål. Jag förstår att det är en knepig balansgång att få till rätt. Å ena sidan ska det inte vara alldeles för lätt, för då tjänar pusslen inte sitt utmaningssyfte. Å andra sidan om pusslen är så pass svåra och ledtrådarna alltför kryptiska, blir risken större att spelaren googlar fram svaret istället och det blir också ett misslyckande för båda parter. För spelaren i form av att ta en genväg förbi det enda spelet har att erbjuda i utmaningsväg och för utvecklaren i form av att i rädsla hjälpa till för mycket, istället blir otydlig och otillmötesgående. Nu vet jag att en annan aspekt är spelarens individuella tålamod, men jag hoppas att de spelare som vill ha fart och fläkt inte får för sig om att spela långsamma Äventyrsspel eller Vandringsimulatorer.

En annan sak som är tråkigt med spelet är att det känns enformigt. Jag känner att allt jag gör är att komma till ett läger, undersöker alla dess dokument, kikar på miljöerna och löser ett pussel. I nästa kapitel av historien kommer jag till en ny del av ön och då är det klippa och klistra från föregående kapitel. Pusseldesignen är även den väldigt enformig, de flesta av dem innebär att man ska vrida på hjul, dra i spakar och trycka på knappar. Vilket blir tråkigt ungefär två kapitel in i spelet. Det är förvisso inte ett jättelångt spel det här, men det är tillräckligt långt för att man ska bli snudd på utled på det hela. Drivkraften kanske man då tänker ligger i berättelsen, men ärligt talat så ger den mig inte heller särskilt mycket. Jag är förvisso intresserad av vad som ska hända, men den bjuder inte på någonting jag inte sett eller hört förut. Vilket inte nödvändigtvis är dåligt. De bekanta greppen bidrar faktiskt till en ganska trevlig upplevelse utan överraskningar, men det finns ändå ett intresse av att se hur det slutar. Nej drivkraften att spela vidare kommer främst från miljöerna, jag vill se hur nästa parti av ön ser ut och det är faktiskt här som spelet bjuder på mest variation.

Det börjar som sagt med trevlighet på en kritvit sand intill det blåa havet, för att sedan komma till mörka berg och grottor. Med det så ändras stämningen också. Från ganska gemytlig till snudd på illavarslande. Jag säger bara snudd på, då spelet aldrig bjuder på någon typ av hot. Vilket jag kan sakna. Nu menar jag inte att man skulle kasta in en massa Amnesia monster. Utan försökt jobba in det i stämningen. Antyd att spelaren är iakttagen eller liknande, för att öka på spänningen mer.  Spelet försöker istället vara suggestivt med hjälp av den suveräna ljudbilden. Ibland är det bara rena ambiensljud med vågskvalp, vindsus och fågelkvitter. För att gå över till lite mysig och harmonisk musik och sedan har vi lite mer mörk och dramatiskt pampig musik. Allt detta ändrar sig beroende på vilka miljöer man befinner sig i och det är just ljudbilden och miljöerna som gör att världen känns levande på något sätt och som jag var inne på tidigare, är det här jag hittar drivet att vandra vidare genom spelet. Kontrollen i spelet är utformad för att det ska vara lätt att gå omkring i miljöerna och gör det jobbet väl oavsett om man väljer att spela med handkontroll eller mus och tangentbord.

På det stora hela är Call Of The Sea en trevlig upplevelse varken mer eller inte och det är inget fel med det. Jag anser att ibland behöver man någonting som bara är trevligt. Att man implementerar spelelement i en genre som ibland refereras till som “icke spel” är någonting som jag välkomnar med öppna armar, även om det finns en del att slipa på, hoppas jag att få se mer av sådant här.  Gillar man vandringssimulatorer kommer man att uppskatta det här, jag tror även att Äventyrspelare har lite att hämta här med, med tanke på de kluriga pusslen. Förvänta er bara inte ett mästerverk. Utan se det mer som en välbekant och god kaka till kaffet, vilket inte nödvändigtvis är någonting man lovprisar men man får i alla fall vara på gott humör en stund.