Nioh 2

Nioh var ett av de första spelen i genren souls-like som skapats utanför From Software’s portar och lyckats. Skaparna byggde vidare på genren och genom implementerandet av ”stance”-systemet uppfann de något eget. Hur bygger de vidare på deras redan nyskapande idé? Lyckas de återuppfinna hjulet, eller har de en självförvållad pyspunka på sina händer?

I sann souls-like-anda finns det en story, men den är dunkel. Detta gäller även Nioh som Nioh 2, även om första spelet inte låter dig skapa din egen karaktär. Skillnaden är att det finns uppdrag med en beskrivning. Dessvärre är de videosekvenser man får se innan uppdragets början inte till värst mycket hjälp. Läser man ett namn i ett uppdrags beskrivning får man troligen stöta på den filuren i något kommande uppdrag. Nu kanske du har märkt att jag inte bemödat mig att prata om storyn särskilt mycket, det är för att jag inte fick med mig särskilt mycket av den. Man ska döda yokai, demoner, det fick jag med mig!

Att slåss fungerar i stort sett som i alla andra souls-likes; lös/tung attack, någon form av magi, blockera/parera, rulla för att inte dö och döda bossar efter de har dödat dig 400 gånger. Likt första spelet finns det tre olika stances: low, medium och high. Low slår snabbt men klent och high slår hårt men långsamt. Medium ligger någonstans mittemellan. Något som är nytt är arsenalen av möjliga vapen. I första fanns det en handfull typer av vapen att välja bland, här adderas en del. Man kan slåss med två små yxor, ha stora hammare och springa runt med en switchglaive, kortfattat en lie. Detta är något jag uppskattade då jag upplevde första spelets arsenal lite fattigare.

Det blir lätt lite rörigt med alla effekter

En sak som adderats i Nioh 2 är ”yokai shift”. När Amrita-mätaren är full (den fylls på av dina attacker) kan man genomföra yokai shift, en demonform. När man skapar sin karaktär får man också välja hur man vill se ut som yokai. I första spelet finns samma grej, men man förvandlas inte till en yokai. Som demon slår man hårdare och är odödlig; istället för att fiendernas slag dränerar ditt liv, dränerar de tiden du har innan du återtar din mänskliga skepnad. Även i mänsklig form kan man utföra vissa yokai-attacker. Dessa attacker fylls på samma sätt som Amrita-mätaren – man slår på fiender. Attackerna kan åkalla allt från en orkan som gör skada till en enorm yokai-arm med tillhörande vapen som ger fienderna en förkrossande sving. Med de här attackerna skapades ytterligare en djup i spelets gameplay som jag gillade starkt. Tack vare djupet gavs spelaren större frihet att skräddarsy spelstilen efter sina preferenser.

Uppgraderingsträdet var något som utökats från första spelet. För att få poäng att uppgradera vapnen med, måste man använda den specifika typen av vapen man vill förbättra. När man uppgraderar kan man få nya attacker, men oftast ges man möjlighet att nischa sig på en specifik stance per vapen. Man kan också förbättra sin yokai-form och attacker. Att uppgradera sin karaktär sker på ett annat sätt. Spelets checkpoints är altare man interagerar med genom att be framför dem. Här uppgraderar man också karaktären med amrita, spelets själar. Amrita får man genom att döda fiender och att öppna amrita-kristaller.

Demon-Dam

Demon-Dam dänger demon

I den här typen av spel, där man konstant befinner sig i farozonen för att dö, är det av stor vikt att man klarar av att manövrera sin karaktär utan problem. Lyckligtvis uppfyller Nioh 2 kraven på en väl svarande kontroll. När (inte om) man dör är det ens eget fel. Jaha, du fastnade i gravstenar och kunde inte komma därifrån så bossen slaktade dig utan några som helst problem? Synd, men det är ditt fel, ta in din omgivning!

Det visuella förtjänar både ris och ros. Utseendemässigt ser spelet fint ut på bild, och det flyter på riktigt bra i kontinuerliga 60 fps, men världarna känns tyvärr lite själlösa – trots detaljerade nivåer och grafik. Till skillnad från de flesta souls-likes väljer man ett uppdrag från kartan, spelar genom uppdraget och förs tillbaka till kartan. Spelaren blir bestulen på upplevelsen av att med skräckblandad förtjusning kasta sig ut i den totalt livsfarliga världen där allt både kan och vill döda dig. Visst, det gör spelet mer segmentariskt och i viss mån mer lättillgängligt för icke inbitna, men det blir dessvärre ingen helhetsupplevelse.

Ett ljud är ett ljud är ett ljud

Ljudbilden finns det egentligen inte så mycket att säga om. Demonernas grymtanden passar deras stygga utseenden och träffar med närstridsvapen är en svischande köttighet med tyngd och betydelse. Musiken är bra, men inget som står ut från andra spel i genren; det är överdådiga orkestrar som spelar dramatiska trudelutter när man spöar på bossar. Av ljudet får man det man kan förvänta sig: allt är bra, men inget är bättre.

När jag började skriva den här texten hade jag som mål att besvara två frågor: hur står det sig mot första spelet och sticker det ut tillräckligt mycket från det? Mitt svar på de båda frågorna är ja, men inte ett rungande ja. Det sticker ut från det första spelet, det gör det, men den naturliga följdfrågan blir då ”okej, är det något bra?”, den har jag svårare att svara på. Ljudbilden är nästan identisk, grafiken har inte förbättrats avsevärt, det är fortfarande nivåbaserat och stridsmekanikerna är på det stora hela likartade – yokai shift är, rent krasst, en kosmetisk förändring. Jag anser att man inte måste göra stora innovationer för att göra någonting bra, och första Nioh var bra – riktigt bra. Utvecklarna har tagit det bästa från föregångaren, utvecklat och adderat nytt. Adderingarna har mer hjälpt än stjälpt och de tillför valmöjligheter som inte tidigare fanns. Eftersom spelet varit ute ett tag har priset därmed sjunkit. Tack vare det tippar vågen över från ”ingen utmärkelse” till ”bra köp”. Är man ny för genren ska man prova på något simplare, varför inte  Mortal Shell?