Vi är så långt in i framtiden att det nästan känns overkligt. Det stoppar dock inte ett imperium att sprida ut sig. Tyvärr passar även blodtörstiga och demoniska varelser på att hitta på dumheter. Det är nu dags för kejsaren och hans imperium att visa vem som bestämmer. Hur gör man det? Man rekryterar fångar såklart!
Det första vi råkar ut för i spelet är att vi får skapa vår karaktär. Vi får välja vilken klass vi vill vara, vilken röst och personlighet vi vill ha samt vad vi har för bakgrundshistoria. Dessa val spelar enbart roll när det kommer till hur karaktären ser ut och hur de tilltalar andra karaktärer under tiden man spelar. Sett till berättelsen spelar det ingen roll alls. Eftersom att det rör sig om ett onlinespel kommer således berättelsen att utveckla sig likadant för alla spelare och vi är bara verktygen som våra uppdragsgivare använder sig av för att röra den inte alltför närvarande handlingen framåt.
Warhammer 40,000: Darktide inleder sedan efter karaktärsskapandet med att vi är fångar på ett fängelseskepp i yttre rymden någonstans. Det bryter plötsligt ut ett tumult när demoniska varelser kommer ombord och härjar omkring. Vår karaktär tar tillfälle i akt, tar sig ut från sin cell, plockar upp ett tillhygge och slår in skallen på alla ruttna dummingar som kommer i vägen. Vi passar även på att rädda livet på en officer från imperiet och hon visar sin tacksamhet genom att låta oss följa med henne till imperiets armé. Det visar sig att imperiet har rekryterat en hel drös med före detta fångar som dräller omkring i detta högkvarter och när imperiet skickar ut oss på uppdrag, är det dessa individer som vi tvingas jobba med. I detta samarbetes FPS.
Detta högkvarter är från och med nu startpunkten varje gång man startar spelet. Här kan man planlöst drälla omkring i en korridor om man känner för det. Annars kan man inhandla nya vapen eller nya kläder för de pengar vi tjänar in efter uppdragen. Framförallt är det här man startar igång och hoppar rätt in i spelets olika uppdrag. En stor datamojäng i en enorm sal är vad som används till detta. Man går fram till den , öppnar upp en slags stjärnkarta med olika uppdragstyper, väljer det vi vill köra, sedan startar spelets matchmaking och det är bara att göra sig redo för rafflande action. Vissa uppdrag går ut på att vi ska döda någon extra viktig stygging, andra går ut på att vi ska skanna av områden för att leta efter spår från någon slags pest och andra går ut på att vi ska förhindra den demoniska tillväxten i ett område. Oavsett uppdragstyp är det bara att springa fram i korridorerna, slå och skjuta på allting samt hjälpa sina medspelare om de råkar illa ut.
Huvudmålet är att befria en värld som kallas Tertium som har infekterats ordentligt av de demoniska dummingarna. Vilket görs ett uppdrag i taget. Spelet spelas enbart online, vilket gör att vi som är nervösa att spela med främlingar måste överkomma rädslan om vi vill komma någonstans. Som tur är fungerar det mycket bra att hoppa in i uppdragen. I regel hittar alltid spelet några sysslolösa spelare alternativt en session som saknar en riktig spelare som du kan hoppa in i. Om man spelar tillsammans med en kamrat och denne av någon anledning inte lyckas ansluta till samma session som dig, frågar helt enkelt spelet om man vill ansluta till föregående session och sedan är man med i leken igen. Det har hänt att jag har varit tvungen att starta uppdrag med bara botar, men det brukar inte dröja länge förrän dessa är utbytta till kött och blod spelare i stället. Detta är mycket välkommet då det framförallt underlättar upplevelsen när man spelar med en eller flera vänner.
Det må vara kul under uppdragen. Det bjuds nämligen på högoktanig action och det är otroligt köttigt när man slår ihjäl eller skjuter ihjäl fiender till höger och vänster. Tyvärr har det kommit in en hel del grus i maskineriet. Till att börja med är det fruktansvärt långa laddningsskärmar. Både när man startar upp spelet och väntar på att komma in i huvudkvarteret och när man ska laddas in i uppdragen, är det bara att plocka fram sitt bästa tålamod och vänta. När man tillslut har laddats in i uppdraget är det som att datorn måste vänja sig vid alla nya texturer som har dykt upp. Det hackar nämligen till en hel del under de första sekunderna. Det laggar även till mitt i uppdragen emellanåt. Det skulle kunna vara ett individuellt problem hos mig, men när jag spelade tillsammans med en kompis påtalade han att han upplevde samma problem som jag gjorde.
Problemet skulle kanske ligga i att spelet är lite för krävande för sitt eget bästa. Det hade definitivt fungerat bättre om det hade varit ett strikt singleplayer spel, men nu känns det som att spelet kämpar med att flyta på stabilt. Det ser såklart bra ut och det är en detaljrik grafik och karaktärsmodellerna ser bra ut. Tyvärr är det inte lika imponerande, när man ser andra spelare i huvudkvarteret där överkroppen och benen rör sig tre meter från varandra, eller se karaktärer som enbart består av ett par armar och ett huvud. Ett annat problem jag har är att spelet blir otroligt enformigt efter ett tag. Förvisso Finns det som sagt olika varianter på uppdragen, men i slutändan spelas de likadant och efter cirka tre uppdrag känns det som att man har tagit del av det som spelet har att erbjuda. Det är en tung och köttig ljudbild med bra vapenljud och slafs från när fiender huggs ner och så vidare. Det finns även ett mäktigt orkestralt soundtrack som är bra, när man väl får höra det. Precis som grafiken och karaktärsmodellerna verkar det finnas ett problem i att ladda in den och plötsligt kan den bara upphöra tvärt, vilket blir irriterande i längden.
Slutligen ställer jag mig frågande till varför spelet har en så diger karaktärsskapare. Jag gissar att det är för att vi ska knyta oss an till karaktären och att det således ska bli en mer personlig upplevelse. Jag hade förstått det bättre om det hade varit ett singleplayerspel, där vår karaktär hade haft en mer central del i berättelsen. Nu är vi bara ett gäng obetydliga individer som utför de centrala figurernas skitgöra och narrativet är någonting som utspelar sig bakom kulisserna för oss. Detta gör att karaktärsskapandet känns som slöseri av tid och jag känner att man hade kunnat göra som i Vermintide 2 där man får välja en förskapad tydlig karaktär istället. Jag kan inte heller ignorera det faktum att det känns som att jag redan har spelat det här spelet flera gånger innan. Vermintide, Left 4 Dead och en uppsjö andra spel finns redan och gör detta bra redan. Om man således tar bot estetiken från detta spel, blir det otroligt identitetslöst.
I korta omgångar är Warhammer 40,000: Darktide underhållande. Tempot under uppdragen är högt och man känner sig verkligen som en kämpe som vadar fram i blodet från sina fiender. Tyvärr blir det enformigt ganska snabbt, då uppdragen tenderar till att flyta ihop till en identitetslös massa. Skavanker i form av att grafiken inte laddar in som den ska hela tiden, gör att upplevelsen blir extremt ostabil och de väldigt långa laddningstiderna gör sitt bästa att ta död på underhållningen likaså. Spelet blir därför svårt att rekommendera. Det är inte dåligt, men har som sagt problem man inte kan blunda för. Det skulle i så fall vara en god idé att införskaffa det under en rea och att man undersöker ifall man har åtgärdat något av de problem som det har i nuläget.
