Cathedral

Du är en riddare som tappat minnet och befinner dig i en mystisk katedral. Ditt uppdrag: ta reda på sanningen och ta dig härifrån.

Cathedral är ett medtroidvania med retroartad pixelgrafik där du spelar som en riddare som tappat minnet. Du har hamnat i en uråldrig katedral och du har ingen aning hur du kommit dit eller vad du gör där. Det blir ditt uppdrag att ta reda på sanningen om världen och om dig själv. Berättelsen i Cathedral är precis som i andra Metroidvanias; i skuggan av gameplay, men trots det tycker jag att den lägger fram en intressant premiss som gör att jag vill spela vidare.

Lite berättelse…

Spelet följer mångt och mycket den typiska Metroidvania-formulan. Det är ett sidskrollande plattformsäventyr på en sammankopplad karta där du går från område till område, letar hemligheter, uppgraderingar och dödar bossar som sedan ger dig åtkomst till nya områden och så vidare. Spelet består av två typer av områden, “dungeons” och städer. I dungeons slåss du mot fiender och letar hemligheter och i städerna köper du uppgraderingar och vilar upp dig inför nästa äventyr. I varje område finns även portaler som låter dig fast-travel:a mellan platser. Jag gillar variationen av områden och det känns bra att kunna ta sig från stridens hetta när man behöver ta en paus från utmaningen. Precis som i Zelda-spelen har du ett antal hjärtan och du får fler om du dödar hemliga bossar som finns i dungeons.

Oj vad utmanande det kan vara! Dungeons kryllar av dödliga fiender och fällor bakom varje hörn och varje gång tas du tillbaka till den senaste sparstatyn, vilket kan vara en bit bort ibland, beroende var du befann dig när du dog. Inte nog med det så tappar du även 10% av dina mynt när du dör, en värdefull resurs som behövs för att uppgradera dina vapen och utrustning. Tyvärr känns det inte hela tiden som att att det är mitt eget fel när jag dör. Tidigt i spelet kommer du till en dungeon som heter Poison Pavillion. Precis som titeln indikerar innehåller platsen en hel del giftfällor. En sådan är giftdroppar från taket och om du du blir träffad av dem kommer du sannolikt att dö, eftersom du vid det laget inte uppgraderat din hälsa särskilt mycket. Problemet är att det är svårt att urskilja var dessa droppar kommer ifrån, vilket leder till en del frustration.

Kontrollerna i spelet är dock mycket responsiva och så fort jag kom in i spelet förstod jag hur det fungerade. Du kan slåss med ett svärd, blockera attacker och projektiler med en sköld, samt använda ett extraföremål, till exempel en pilbåge eller en lykta. Dessutom låser du upp en del andra förmågor, till exempel dubbelhopp som underlättar utforskandet.

Så fort du startar upp Cathedral märks det vilken slags estetik det försöker efterlikna. Det är retroinspirerad pixelgrafik som påminner om SNES-spel såsom Super Castlevania IV och Super Metroid. Jag tycker att den här grafiska stilen gör riktigt bra med varierande miljöer och karaktärsdesign. Det märks tydligt att utvecklarna har passion för de klassiska spelen och det speglas i alla dess delar, däribland även musiken och ljudbilden. Musiken i spelet är mycket trevlig och sätter upp stämningen väl med högt tempo och catchiga beats medan musiken i städerna är betydligt mer fridfull.  Precis som de tidiga spelen använder sig Cathedral inte utav några tydliga instrument, utan snarare av ”chiptunes” med korta, loopande melodier, vilket bidrar till retro-känslan.

Sammanfattningsvis är Cathedral ett trevligt spel för de som redan är frälsta i den gamla skolans Metroidvania, men jag tror att nya spelare kommer ha svårt för det på grund av spelet hårda svårighetsgrad och oförlåtande level design.