Blazing Chrome

I Blazing Chrome så kastar utvecklaren JoyMasher in spelaren i ett Retroinferno av fiender och projektiler. En kamp mellan människa och maskin, där man får stifta större bekantskap med Game Over skärmen än eventuella personligheter hos karaktärerna.

Vi befinner oss i framtiden. Mänskligheten håller på att utrotas helt och hållet av maskiner som spelet kallas för ”Toasters”. En motståndsrörelse med de modiga få människorna som finns kvar, kämpar hårt för att störta maskinerna. Vi får iklä oss rollen som Mavra: En stenhård soldat som mitt i allt skjutande även hittar tid för att tugga bubbelgum. Eller Doyle: En omprogrammerad ”Toaster” med dåligt sinne för mode. Mavra och Doyle befinner sig bakom fiendens linjer, ute på ett uppdrag att förgöra maskinhotet en gång för alla!

Blazing Chrome är ett så kallat Run and Gun spel, där det helt enkelt går ut på att springa från punkt A till punkt B, skjuta allt som rör sig och undvika fiender med tillhörande projektiler. Spelet har tydligast hämtat inspiration från Contra (eller Probotector som det hette i Europa när det begav sig), vilket tydligt syns på hur spelet ser ut och spelas. För precis som i föregångaren kan man ta sig en kampen tillsammans med en kompis, om man känner att det blir för överväldigande på egen hand. Så det känns som att spelet aspirerar till att vara något av en spirituell uppföljare till Contra/Probotector.

Det Blazing Chrome dock har tagit tillvara på mest från sin förebild är svårighetsgraden, det är djävulusiskt svårt mer eller mindre hela tiden. Redan i första banan som ändå är relativt enkel, så konstaterar jag snabbt att spelet inte tänker låta mig tappa koncentrationen eller sänka garden för en sekund, ganska snabbt så svämmas man över av fiender och projektiler. Om man dessutom inte så fort som möjligt springer vidare, så kommer fienderna komma i en jämn ström hela tiden. Om du dessutom tänker: ”Äh! Jag springer iväg istället för att skjuta”, då kommer fienderna jaga dig tills du antingen dör eller tills du faktiskt skjuter dem. När du klarat första banan, så kan du välja fritt vilken bana du vill ta dig an härnäst. Några symboler under banbeskrivningen indikerar hur svåra de är. Nu är det ju inte så att bana 2 bara är snäppet svårare. Nej, nej! Den är mycket svårare! Bana 3 är näst på tur om man vill trappa upp svårigheten ett steg i taget. Vilket är jobbigt om man precis som undertecknad vill följa kontinuiteten!

Men oavsett vilken bana man väljer, så skruvas svårighetsgraden upp…brutalt! Ännu fler fiender, ännu fler fiender och nu också förrädisk mark som kvicksand eller golv som faller ner under fötterna på en! Vi får rusa genom stadsmiljöer och åka på en slags tågräls med fordon, vilket jag förstår för det går in i den ”storyn” som spelet etablerar i början. Men vi hamnar också i en ökenmiljö, där vi får slåss mot inte bara de sedvanliga robotarna, utan även några varelser som ser ut att vara hämtade ur filmen Dune! Vi får även slåss mot en jättespindel och några biffiga styggelser till människor som springer på alla fyra och biffiga flygvarelser som spottar slem!? Här får jag inte riktigt ihop det med spelets premiss!

I våran kamp mot maskinerna (och monstren tydligen) så kan vi få lite hjälp i form av powerups till sitt vapen. Där kan man skjuta lite andra projektiler såsom bomber, laserstrålar och dylikt. Man kan även få tag i en ”Attack bot”, som svävar bredvid och skjuter på allt du skjuter på. Eller en ”Defence bot”, som svävar runt spelaren och gör denne tillfälligt immun mot skada. Under vissa partier på banorna så kan man hoppa in i en mechsuit som gör spelaren lite starkare och skyddar mot skada, tills att den går sönder. Vilken karaktär du väljer att spela som spelar ingen som helst roll, de har samma typ av vapen, projektiler, uppgraderingar och så vidare. Jag kan inte heller säga att det skulle vara enklare eller svårare att spela som antingen Marva eller Doyle, det är jämnt skägg enligt mig!

Kontrollerna är enkla. En knapp för att skjuta, en för att hoppa och sedan styr man med styrkorset eller vänster spak, beroende på vad man föredrar (jag har bara testat spelat med handkontroll och joystick, men jag kan med ganska stor säkerhet säga: spela inte med tangentbord!). Det går även att göra någon slags rullning på marken, men risken är att man bara råkar göra det mitt i allt skjutande, springande, hoppande och duckande.

Spelet är som sagt ett kärleksbrev till gamla Run and Gun spel och kommer troligtvis bara locka fans av den genren. För Blazing Chrome gör ett väldigt bra jobb i att vara ett tidstypiskt spel av den sorten, det gör inte ett bra jobb i att föra genren in i den moderna tiden. Har man spelat den här typen av spel från när det begav sig, så har man redan spelat Blazing Chrome… Det finns inget försök i att slänga in element som skulle få spelet att sticka ut vare sig från sina förebilder, eller andra retrospel som finns på marknaden nuförtiden. Det är visserligen inte JoyMashers ambition heller, de vill göra ett spel som tilltalar fans av genren och inget annat. Spelet är förvisso underhållande… Men eftersom det inte finns någonting som gör att spelet ens sticker ut från mängden, så har jag väldigt svårt att rekommendera det även till den skara människor det är skapat för!