Lamplight City

En traumatiserad protagonist som jobbar för rättvisan med drogproblem, det finns bara en genre det kan syfta på. Pixelerade noir-berättelser är inget nytt under stjärnorna och i lampskenets stad görs inget försök att förändra det redan prövade konceptet.

Miles (Fordham) och hans polispartner Bill ska undersöka ett inbrott i en blombutik. Undersökningen går fel då inbrottstjuven dyker upp igen. Bill hålls som gisslan av tjuven och Miles får valet mellan att skjuta och sänka pistolen. Om spelaren väljer att skjuta blir Miles anledningen till Bills död. Självklart gjorde jag det. Man måste våga leva – och Bill bad mig! Ett tag senare vaknar Fordham hemma, men av någon anledning talar han med Bill. Han kan alltså tala med sin döda partner. Vi får reda på att Fordham sagt upp sig som polis och försörjer sig och sin fru som privatdetektiv. Fordham styrs av spelaren och när han talar med Bill vänder han sig mot kameran/spelaren, så man kan säga att man spelar som båda två. Berättelsen utvecklar sig allteftersom man får fler och fler ledtrådar i sina fall. Det sker på ett naturligt sätt och röstskådespelet är habilt, stundvis bättre än så, stundvis sämre.

Fallen löses genom att man pratar med folk, får ledtrådar, pratar med nästa person i kedjan och klurar på hur man ska ta sig förbi en polis som blockerar ett mausoleum. Peka på saker, klicka och få lite mer information. Inget är egentligen speciellt med det här. Det passar in i mallen för, tja, alla spel i genren, men det fungerar.

Estetiskt utmärker sig inte spelet särskilt mycket heller. Spelets setting är en storstad med inspiration från Edgar Allan Poe och Charles Dickens. Med andra ord är det ett viktorianskt England – i pixelerad stil. Och ja, det ser väl helt okej ut, varken mer eller mindre. Musiken fyller sin funktion med sin dramatiska, mystiska, inlevelsefulla orkester. Dock finns det inte så mycket jazztrumpet som kan ses som ett signum för genren (jag tänker främst på L.A. Noire). Dessvärre är den inte något jag kommer ha kvar i minnet. Dess funktion gjorde större avtryck än själva musiken.

För att sammanfatta den här upplevelsen med ett ord: intetsägande. Inget med Lamplight City är riktigt bra, men inget är heller dåligt. Det skulle säkerligen fungera väl som en introduktion till genren då det är en produkt av sin genre – väldigt mycket. Ingen av lösningarna är omöjliga att komma på utan löses med en gnutta logisk slutledningsförmåga vilket vi alla besitter i någon mån. Bill kan stundvis vara störande med sina platta betraktelser, men oftast inte. Är du nyfiken på genren kan du ta dig en titt då priset går att motiveras, annars är det inte för dig. Men spelet är bra, bara inte speciellt.