Warhammer 40.000: Inquisitor – Martyr

Universum är stort och överallt finns det äckliga monster som verkligen behöver knäppas. Under det fyrtionde årtusendet ges vi chansen att verkligen utforska, levla, undersöka vad livet som en agent för Imperiet är. Du kliver in i det till synes övergivna rymdskeppet, och tror att det ska bli en baggis – men de gälla och terrorframkallande skriken som hörs på håll får dig snabbt att inse att så inte är fallet. Med bestämda steg och välvässat svärd rör du dig genom dunkla korridorer fyllda av resterna av skeppets besättning. Precis runt hörnet hörs ett högt gutturalt läte, och du inser att ett tjugotal blodtörstiga odjur är på väg mot dig. Tack och lov lever du för att döda. Du är en Inquisitor och detta är ditt jobb! VAD ÄR DETTA EGENTLIGEN? Att påstå att Warhammer 40,000: Inquisitor – Martyr (eller Inquisitor i korthet) gör något nytt är att ta i. Med vad det gör är att nu ge konsolerna ett alternativ till Diablo. Det är ett klassiskt action-RPG, fast stöpt i Warhammer 40K universumet – med dess nackdelar och fördelar. För de som är insatta i Warhammer 40K så finns det mycket referenser, namn och termer som med säkerhet kommer värma era hjärtan. För oss andra så är det ett virrvarr av ytliga referenser som egentligen inte tillför något till spelet. Tack och lov finns det faktiskt många bra aspekter bortom dessa ytliga referenser och stolpiga dialoger. Till att börja med så förses du med en överväldigande mängd val att ändra på hos din karaktär.

Först får du tre olika klasser att välja mellan, men det finns även underliggande klasser därinunder. När det kommer till levling, så ju mer statistik du får, desto större chans att öka din karaktärs styrkor. Vad jag menar med detta är att – ju mer du dödar, eller uppfyller på någon av de ”heroic deeds” (se mitten bilden ovan) som finns, ju fler ”perks”, och ”attribute points” (XP poäng) kan man få. Det finns alltså många sätt att få sin karaktär starkare – även om de i slutänden inte känns som att själva poängen gör så värst mycket i alla fall. Men det är inte bara levling, du kan hitta ritningar för nya saker, crafta ny utrustning och hela tiden öka din loadouts kvalitet. Det hela känns ogenomträngligt först, men blir sedan grunden (och grinden) i spelet. Men inte nog med det, du har även olika fraktioner, säsonger (ja, ganska likt Diablo även där) och en myriad av val vad gäller uppgradering av skills, rank och till och med så kallade ”cabals” (klaner). I ”cabals” så kan en grupp (upp till 4 i co-op) skjuta, hugga och spränga sig igenom uppdrag för ännu större belöningar. Men själva ”cabal”en ökar i sig, och man kan få nya specialuppdrag med nya mål. Det är milt sagt en stor mängd val, och med rätt kompis så är detta hiskeligt roligt. Särskilt om man även tillägger globala event och säsongsutmaningar. Mysigt tidsfördriv – men inte perfekt. Jag älskar grind, men här känns det som att man segar sig fram lite för långsamt ibland, och att själva karaktären mer förlitar sig på loot än skills. Visst är det roligt att ta sig fram på nivåerna, men på konsol så är det lite för mycket hjälp på traven. Du trycker in knappen och så skjuter man automatiskt på närmsta fiende. Tyvärr blir det snabbt sjukt repetitivt och monotont, med banor som egentligen inte skiljer sig allt för mycket allt eftersom. Jag kommer på mig själv känna att det kliar i fingrarna efter mus i detta spel. Alla menyer, skill-träd, ranker och mycket mer är inte dåligt gjorda, utan helt okej för sin plattform, men det skulle gjort sig mer naturligt i just detta fall med mus/tangentbord. Det har från och till stora laddtider, och jag har även märkt av ett gäng olika buggar – så på vissa sätt känns det ofärdigt. Tack och lov är det inget ”game-breaking”, så det får flyga…

Hubbvärlden ger dig val för allt möjligt! Multiplayer, levling, försäljning av utrustning och andra sköna saker!

Levling i spelet representeras av ”ranks”, med en högsta nivå på 50, och högsta nivå på vapen är 40. Olika färger visar hur ovanliga vapnen man finner är, och de flesta vapen går med alla typer av klasser. Det känns varierat i början men klingar snabbt av efter hand. Men för vad det är så funkar det. Är du die-hard fan av 40K, så kanske du köper spelet oavsett, men det kan vara nedslående då ju mer du spelar, desto tommare blir det. Tack och lov var kampanjen och dess story en av spelets höjdpunkter och ökar helhetsintrycket mycket faktiskt.

Klassiskt isometrisk köttfest – som det ska vara i ett action-rpg!

Ska man köpa detta? Först kommer spelet vara överväldigande, men paradoxalt nog monotont efter hand. Det kommer finnas härligt sköna vapen, rustningar och blodiga raids, och du kan göra det i ”cabals” eller på egen hand – långt ut i galaxen. Grafiken är bra, även om det är finns tydlig avsaknad av anti-aliasing (mer än vanligt för konsolspel) som blir väldigt påtagligt. Men om man bortser från det, så är det ändå ett solid upplevelse, med allt från välagerade karaktärer till pompig musik och slafsigt köttande på skärmen. Huruvida detta är värt över femhundra spänn….hmm…ja, det är verkligen svårt att säga – särskilt i jämförelse med andra spel.

Detta är bara en galax av många. Speltimmar finns det gott om.

Om jag ska sluta vela, så måste jag ändå säga att man får ett gäng speltimmar, särskilt extra många om du spelar med en kompis. Lägg till ett slafsigt mosande, roliga vapen, intressant estetik och många saker att uppgradera, och du får en bra stund, och vad mer kan man begära.