Conway: Disappearance at Dahlia View

Bara för att man är pensionerad och rullstolsbunden, behöver man inte vara sysslolös, eller? Robert Conway beslutar sig för att utreda ett kidnappningsfall som skett i sitt eget bostadsområde. Det kommer uppstå slitningar mellan honom och grannarna samt hans dotter som bara vill att farsgubben ska vara en vanlig pensionär. Men rättvisa måste skipas. Hög ålder och rullstol till trots.

Vi tar på oss rollen som Robert Conway. Han är en krigsveteran och före detta privatdetektiv som tillbringar sin tid med att titta ut över sitt bostadsområde Dahlia View i 50-talets England. Plötsligt en dag sker tumult utanför fönstret, han grabbar tag i sin kamera och konstaterar att en grannes dotter har blivit kidnappad och fadern har blivit överfallen. Han bestämmer sig för att fråga ut sina grannar om vad som hänt och vart de befunnit sig. Han får sedan reda på att hans dotter Catherine är polisen som leder utredningen och hon vill absolut inte ha faderns hjälp. Han är ju trots allt pensionerad. Den omtänksamme Robert ger ett löfte till den kidnappade flickans fader att han till varje pris ska hitta henne. Vilket är något som kommer att sätta hans relation till både grannar och dotter på spel.

Detta är ett äventyrsspel av modernt slag. Den närmsta jämförelserna jag kan ta till är Telltales katalog från the Walking Dead och framåt. Precis som i ett peka klicka-spel rör man sig runt i olika scenerier i tredjepersonsvy, tittar på saker, löser lite pussel och pratar med andra karaktärer. Den största skillnaden från den genren är att man inte pekar och klickar. Det här spelet har valt allas favorit hatobjekt tank-kontroller. Snurra runt, backa och framåt är rörelserna som gäller, nu låter det som att jag beskriver danssteg, men det är så rörelsemönstret är i spelet. Vanligtvis brukar den här typen av kontroll väcka irritation. Det är inget undantag här, men i och med att Robert sitter i rullstol känner jag denna styrning är mer rättfärdigad än i till exempel valfritt gammaldags överlevnadsskräckspel. Förutom att leta genom spelets olika scenerier får man även sitta vid Roberts anslagstavlor där han sätter upp bilder på bevis och drar röda trådar till de mest relevanta. Här ställs frågor till oss och vi måste granska alla bevis på detaljnivå och avgöra vad som är relevant eller inte. Det här är mycket trevligt och man får ägna mycket tid till att klura på sammanhangen. För den mer rastlöse finns en inbyggd hjälpfunktion man kan använda sig av.

Man har även ett annat element som tenderar att väcka frustration: fasta kameravinklar. Till skillnad från rörelseschemat är detta inte lika rättfärdigat. För det mesta är inte detta något problem. Kameran placerar sig på ett sätt att man har en god överblick på miljöerna. Problemen uppstår vid vissa tillfällen, då kameran byter till delar av miljöerna som karaktären inte befinner sig i. I blindo måste jag då försöka orientera Robert att jag ser honom igen. Det är som att kameran byter vinkel för fort och ibland känns det som att kameran bara glömmer bort att byta vinkel och samma problem uppstår. Jag vet inte om detta beror på så kallade “barnsjukdomar” som kommer åtgärdas av en eller flera uppdateringar. Liknande bekymmer finns även när jag undersöker vissa av objekten i spelet. När jag dyrkat upp en speldosa där en viktig ledtråd skulle finnas, kunde jag inte öppna luckan på den. Likaså lyckades jag ta mig genom en dörr låst med kombinationslås, genom att bara trycka på interaktionsknappen. Återigen kanske detta beror på skavanker som åtgärdas med någon uppdatering, men det ger ett ofärdigt och slarvigt intryck som påverkar helheten negativt.

Utseendemässigt gillar jag det. Man har lånat Telltales serietidningsaktiga estetik, men man har moderniserat den en hel del. Det blir en kombination av realism och tecknat. Alla karaktärsmodeller har ett unikt utseende som representerar deras personligheter på ett snyggt sätt. Allt från Roberts runda och gemytliga utseende som representerar hans godhet, till den vresige och ondsinta hyresvärdens lite mer kantiga och skarpa utseende. Röstskådespelet hjälper även det till med att ge karaktär åt spelet på ett bra sätt och sätter stämningen väl likaså.

Man har arbetat otroligt bra med ljudbilden. Soundtracket är en god blandning av spänningsmusik och lite mer mysig atmosfär, men man vågar även förlita sig på tystnaden. När man rullar runt i miljöerna är det ofta som man bara hör gnisslet från Roberts rullstol, knarrande golv och hur vinden viner utanför fönstren. En stor del av spelet går nämligen ut på att man letar genom sina grannars hus, oftast utan att de vet om det. Väcks en påtaglig förnimmelse av rädsla att bli påkommen.

Jag gillar även berättelsen. Det är stort fokus på mysteriet och karaktärerna och jag kommer på mig själv med att sitta och gissa på lösningen hela vägen fram, den tar också några intressanta vändningar. Jag hade önskat lite mer interaktivitet vid de tillfällena man pratar med övriga karaktärer. Det finns inget dialogträd, utan Robert styr samtalet på egen hand. Vid några tillfällen får man tre till fyra höjdpunkter av vad de pratat om och man kan således välja om vad pratet ska kretsa kring lite grann, men jag hade velat ha lite mer av det.

Det är nämligen högst oklart huruvida de få valen man får göra har någon slags konsekvens eller inverkan på spelet. Det dyker upp lite snabba quicktime-events, där man snabbt måste trycka på någon knapp snabbt. Oavsett om jag lyckas eller inte, känns det inte som att det egentligen hade spelat någon roll. En tydlighet på den punkten hade önskats. De minispel som dyker upp när man till exempel ska dyrka upp låsen, är ett trevligt sätt att få in lite mer interaktivitet.

Conway: Disappearance at Dahlia View är absolut inget dåligt spel. Gillar man äventyrsspel och så kallade slowburning historier rekommenderar jag att kolla in spelet på en rea. Tyvärr lider spelet av en hel del skavanker såsom att kameravinklarna beter sig märkligt, att pussel inte fungerar som det ska med mera. Det gör att potentialen i spelet går förlorad, då det ger ett ofärdigt intryck och gör att man stänger av i ren irritation. Förhoppningsvis lär sig utvecklaren till nästa spel.