Horizon Chase 2

Kulörta vägar i Thailand, dansanta banor i Brasilien och dammiga rutter i USA är bara några av de ställen du susar fram bland i Horizon Chase 2. Ett spel som lika mycket flirtar med Out Run-älskande ’boomers’ såväl som Fortnite-ungdomar! Frågan är mest… håller det i längden?

När nu Horizon Chase 2 väl kom till Xbox One/Xbox Series-konsolerna samt Playstation 4 och 5 fick vi tillfälle att syna det inte riktigt purfärska spelet lite extra väl. Det har nämligen funnits sedan innan till såväl Epic Games Store, Nintendo Switch och Apple Arcade, men ärar nu även med sin närvaro på också dessa andra plattformar. Skillnaden är att det nu kommer med tillägget att det även stödjer online multiplayer samt ’crossplay’. Tur då att spelet i sig höll konceptuellt väl redan innan denna till synes minimala uppdatering!

Åttiotalsosande retrolir med flärd!

Vad Horizon Chase 2 är, är att det är både hommage såväl som ett respektabelt arkadracingspel på en och samma gång. På klassiskt ’Out Run’-manér är det otroligt lättfattligt! Välj en bil, och kom i mål först, i ett race där du färdas fram i otroligt raskt tempo till tonerna av ett slags ’vintage’-doftande soundtrack. Musik som trots sin mix av åttiotalspop med inslag av synthwave faktiskt skänker det en egen identitet. De polygonuppbyggda banorna sträcker sig över sju länder, med i snitt fyra unika banor per region; banor som faktiskt står ut i både atmosfär och utseende mot varandra. Det intressanta med banorna är att trots deras smått överdrivna gestaltning av dessa platser och länder, ändå lyckas skapa en igenkännbar ton. Särskilt om du faktiskt besökt några av dessa platser. Imponerande, för att ”bara” vara ett lättsamt arkadspel ändå kan jag tycka.

Själva ”köttet” i spelet är däremot själva körandet. De rappa bilarna dras inte med några skador eller egentliga hinder såsom bensin eller annat mög. Här är det istället upp till dig att lära dig banorna då det är dessa som skiljer agnarna från vetet. Bilarna är på många sätt och vis liknande varandra, även om de skiljer sig sett till hur bra deras grepp på underlagen, hastighet, acceleration och ’nitro’ är – men inget av detta hjälper om du konstant studsar från vägren till vägren på banorna. Därför är det viktigt att lära sig banorna samtidigt som du fokuserar på att hitta den ”perfekta” bilen. För när du väl lärt dig varje kurva på banan du behöver vinna, är bilen nästa steg att uppgradera och få in snitsen på.

Bilarna har nämligen en väldigt direkt styrning, och även om det finns mått av variation bilarna emellan, är det ändå ett visst mått av inlärning även här. Nu är det en tacksam körning, i det att du i regel kommer klara dig väl – så länge du inte åker in i andra fordon – just på grund av denna arkadmustiga framtoning som bilarna har. Det är som det mesta i denna typ av arkadracers en fråga om att slipa tider, fånga alla eventuella ”power-ups” mer än att vara någon form av autentisk bilkörning. En anda som fångas utomordentligt i detta spel.

I kampanjen som spelet kommer med (vid namn World Tour), får du hela tiden erfarenhetspoäng när du kört med en bil, vare sig du vinner eller ej. När väl dessa gått tillräckligt långt når din bil en ny nivå och vips kan du placera ut ett uppgraderingspoäng, vilket får några av tidigare nämnda ’stats’ (acceleration, handling, speed, nitro) att öka successivt.

På detta sätt uppmuntras du att testa alla bilar, samt slipa dina tider på banorna. Utöver att du givetvis behöver vinna sagda rutter – alla de tider du spikar kommer placeras på den ’leaderboard’ som finns i spelet. En där du slåss mot hela världens bilförare. En väldigt arkadmässig sak att ha med, som jag verkligen diggar!

En modern retroracer för folket?

När det kommer till den kompletta upplevelsen, är det en snabbfärdad sådan som når mållinjen lite väl snabbt. Möjligheten att uppgradera bilar och låsa upp lite sköna bilkarossen och färgpaletter för dina vrålåk räcker ett tag för att hålla intresset igång – men efter ett tag blir banornas smått likartade design ändå lite väl monoton. För trots att banorna varierar i utseende och atmosfär på ett skönt sätt, är det den grundläggande spel-loopen som förr eller senare kliver in likt en burdust alkoholpåverkad sjöman i kajutan – kanske kul initialt men sedan blir det lite väl ’same-same’! Spelets ”rakt-på-sak”-attityd gynnar det åtminstone genom hela kampanjen, men intresset i att spela online eller slåss mot ’highscore’-listor falnar endel när du inte riktigt utmanas nog. Det är mer än ofta en fråga om att komma rätt i racet snarare än att förlita sig på någon körningsexpertis, och även om detta är kul första timmarna blir det utdraget och tradigt ju längre du spelar. Oavsett spelläge.

Horizon Chase 2 tar vidare serien på ett oerhört ofarligt sätt, där det ger alldeles tillräckligt med kul körande för att dess pris på någon hundralapp ska vara överkomlig. Djupet försvinner dessvärre snabbt därefter och du går lika snabbt vidare till nästa spel. Nåja, alla spel behöver inte vara kioskvältare som uppfinner hjulet, och i ärlighetens namn hade jag faktiskt kul de första timmarna, och vet du vad… det räcker alldeles utomordentligt. På gott och ont!