Warhammer 40,000: Mechanicus II

Gravvärldarnas kalla uppvaknande

Det första som slår en är hur snabbt Warhamme 40,000: Mechanicus II lyckas fånga den mörka och brutala känslan som hela Warhammer 40K-universumet bygger på. Äventyret inleds med att en okänd gravvärld undersöks, bara för att avslöja att något uråldrigt håller på att vakna under ytan. Där väntar Necrons – en ras av odöda robotvarelser som legat i dvala i tusentals år och nu återvänder för att återta galaxen. Ett smart drag är att låta båda sidorna introduceras redan under träningsuppdragen. I ena uppdraget styrs Adeptus Mechanicus, mänsklighetens teknologiska prästerskap där kött långsamt ersatts av maskindelar och cybernetiska förbättringar. I nästa uppdrag tas kontroll över Necrons kalla och nästan känslolösa maskinhärskare som marscherar fram som ett obevekligt dödsmaskineri.

När kampanjen väl börjar ställs det första stora valet på sin spets: vilken sida förtjänar egentligen lojaliteten? Adeptus Mechanicus spelar mer aggressivt och experimentellt med sina teknologiska augmentationer och specialförmågor, medan Necrons känns mer metodiska och nästan ostoppbara när deras arméer väl börjar rulla fram över slagfältet. Berättelsen visar sig dessutom vara betydligt starkare än väntat. Mellan uppdragen visas snyggt illustrerade sekvenser där intriger, svek och maktspel sakta byggs upp. Flera riktigt bra tvister dyker upp längs vägen och känslan av att ingen egentligen går att lita på genomsyrar nästan hela kampanjen. “Håll dina vänner nära och dina fiender ännu närmare” hade nästan kunnat fungera som spelets slogan. Det märks också tydligt att utvecklarna förstår Warhammer-universumet. Dialogerna är fyllda med religiös fanatism, mekaniska ritualer och den där ständiga känslan av att mänskligheten balanserar på kanten till total kollaps. För fans av serien finns här väldigt mycket att uppskatta.

När man har en känsla av att man precis öppnat Pandoras ask

Maskingudens krigsmaskin

Det strategiska djupet är utan tvekan en av spelets största styrkor. Här räcker det inte att bara skicka fram sina soldater och hoppas på det bästa. Nästan varje strid kräver planering, tålamod och ibland rena uppoffringar för att överleva. Till skillnad från föregångaren, där expeditionerna ofta bestod av att röra sig genom sammanlänkade rum fyllda av strider och händelser, är uppdragen här mer uppdelade i separata kartor. Mellan striderna möts spelaren av olika beslut och berättelsehändelser som påverkar kommande slagfält. Det ger en mer kampanjliknande struktur, även om en del av känslan av utforskning från första spelet går förlorad.

Den absolut största höjdpunkten är hjältarna. Varje fraktion har fem unika ledare med egna färdighetsträd, specialförmågor och spelstilar. Utöver detta finns dessutom ett separat utvecklingsträd för varje ras som påverkar hela armén. Kombinationerna blir därför enorma och öppnar upp för många olika sätt att bygga sina styrkor på. Det höjer också omspelningsvärdet rejält. Efter första kapitlet öppnar strukturen upp betydligt mer och friheten att välja vilka hjältar som ska skickas ut på olika uppdrag gör strategin ännu djupare. Olika ledare passar bättre mot vissa fiender och kartor än andra, vilket gör valen viktiga genom hela kampanjen.

Hjältarna känns dessutom nästan löjligt starka ibland. Vanliga soldater fungerar ofta mest som kanonmat eller offerpjäser medan ledarna står för den verkliga slagkraften. Samtidigt passar det ganska bra in i Warhammer-världen där hjältar ofta framställs som nästintill övermänskliga figurer. Röstskådespeleriet hjälper dessutom till att ge dem tydliga personligheter och får flera av karaktärerna att sticka ut ordentligt. Varje ras använder också ett resurssystem där poäng byggs upp genom att skada fiender. Dessa används sedan till kraftfulla förmågor som kan vända hela strider. Under senare delar av kampanjen blir dessa nästan helt avgörande och rätt användning kan vara skillnaden mellan total seger och fullständig katastrof.

Kartan på världen som snart ska bli min!

Uppdragen är dessutom långa och ofta väldigt intensiva. Ett enda uppdrag kan bestå av flera kartor, olika händelser och val som påverkar hur slutstriden kommer att se ut. I vissa situationer krävs uppoffringar av soldater för att få en fördel längre fram, medan andra val istället leder till betydligt fler fiender senare under uppdraget. Det skapar många spännande situationer där girighet ofta straffar sig hårt. Flera gånger uppstår känslan av att det borde gå att pressa vidare lite till – bara för att senare inse att slutstriden nästan blivit omöjlig att klara av. Eftersom vissa uppdrag kan ta över en timme blir misstagen dessutom väldigt kostsamma. Samtidigt uppskattas att svårighetsgraden faktiskt vågar utmana. Till och med de lägre nivåerna erbjuder rejält motstånd och även vana strategispelare lär få tänka till flera gånger. För den som söker något taktiskt och krävande finns här väldigt mycket att hämta.

I det eviga stålets skugga

Trots alla sina styrkor är upplevelsen långt ifrån perfekt. Den största svagheten är variationen – eller snarare bristen på den. Kartorna börjar ganska snabbt kännas upprepande. Många miljöer flyter ihop till samma mörka metallkorridorer och gravkamrar, fler unika platser eller visuella teman hade verkligen behövts. Warhammer-universumet är enormt och fullt av märkliga världar, vilket gör det extra synd att miljöerna aldrig riktigt vågar sticka ut.

Fiendernas förstärkningar kan också bli frustrerande. Mitt under strider dyker nya motståndare ibland upp från ingenstans, något som första gången mest känns orättvist. Problemet är att när kartan spelas om vet man exakt var förstärkningarna kommer ifrån, vilket istället gör uppdraget betydligt enklare andra gången. Balansen blir därför lite märklig där vissa strider först känns brutalt svåra för att sedan bli nästan förutsägbara. Ytterligare en sak som saknas är bättre information om fiendernas räckvidd. Det borde gå att hålla muspekaren över en fiende för att se hur långt den kan röra sig eller skjuta. Nu uppstår istället situationer där straff utdelas för saker som egentligen inte gick att förutse ordentligt.

En av hjältarnas färdighetsträd och förmågor

Ljuddesignen imponerar heller inte särskilt mycket. Musiken lyckas ibland bygga upp en bra stämning, men på flera kartor blir ljudbilden mest ett störningsmoment. Vid flera tillfällen kändes det faktiskt bättre att spela utan ljud eftersom det blev mer irriterande än atmosfäriskt. Grafiskt är upplevelsen också ganska ojämn. Själva kartorna och striderna ser helt okej ut men sticker aldrig riktigt ut. Däremot fungerar de handritade bilderna mellan uppdragen väldigt bra och lyckas förmedla berättelsens mörka ton betydligt bättre än spelmotorn gör.

Det positiva är åtminstone att allt fungerade helt problemfritt under genomspelningen. Inga buggar eller tekniska problem dök upp, vilket faktiskt är ovanligt för stora strategispel idag. Med ungefär 20 timmar per kampanj finns dessutom mycket innehåll för pengarna. För Warhammer-fans och spelare som älskar djupa strategispel är detta absolut ett spel värt att ge sig in i. Samtidigt känns det lite för nischat för att locka en bred publik. Den höga svårighetsgraden, de långa uppdragen och det långsamma tempot lär skrämma bort många mer casual-spelare. Men för den som uppskattar mörka strategispel där varje beslut kan innebära skillnaden mellan triumf och total undergång finns här något väldigt speciellt. Det här är kanske inte ett mästerverk – men när krigsmaskinen väl börjar rulla är det svårt att inte dras med ner i gravvärldarnas kalla mörker.

Testdator: Intel Core i9-11900K, 32GB DDR5, RTX 3090